Låter sjukt jobbigt. Har du väntat i många år medan sambon varit medveten om det? Någonstans måste ju du också kunna sätta en gräns att nej, nu orkar jag faktiskt inte mer. För din egen skull. Ibland måste man göra saker som man inte är helt redo för- annars kanske man aldrig blir redo.
Vad gör han för att bli mer sugen på barn? Barnvaktar, läser tidningar/böcker eller vad? Han borde ju rimligen göra ngt aktivt när du uppenbarligen lider av det.
Ja, jag förstår hans poäng men samtidigt får ju du nu göra ngt som du inte är redo för-dvs. vänta med att skaffa barn. Och att vänta kan mycket väl få tuffa konskevenser på grund av att biologin inte kan vänta hur länge som helst. Är du beredd att offra det som du anser är det största i livet för hans skull?
Jag skulle inte se det som att begära utan mer att han gör sitt bästa för att hjälpa dig och du gör ditt för att hjälpa honom- du får ju faktiskt stå ut redan nu. Några tidningar kan han väl läsa.
Nej, ett år är inte världens ände men är du säker att det bara blir ett år? Är du säker på att ni inte gör slut om ett år för att han fortf. inte vill och att du då inte kommer att känna att du har kastat bort ett år som du kunde ha lagt på att gå vidare? Det är såklart taget till sin yttersta extrem nu (och jag menar inte att det blir så) men är du redo att ta risken och inte bli bitter efteråt? Vad kan han göra för dig för att du inte skulle bli bitter? För min del skulle svaret vara att han får försöka mer aktivt att hitta sin längtan. Det är inte press som jag ser det, utan att ta ansvar för sina känslor och sitt förhållande.
Ok, ja, ni är ju unga så biologiskt bråttom är det ju inte men vad hjälper det när man vill så mkt psykiskt?!
Jag förstår om man inte vill köra på när man pluggar, samtidigt går ju det också men då måste man nog verkligen vilja det (tänk dock på att fp på lägstanivå är det som gäller om man inte har jobbat innan vilket kan vara ett bra praktiskt skäl att avvakta lite).
Hur länge till ska du plugga? Är det därför han vill vänta?
Jo, men det är ju fine and all- men alla har kanske inte så osäkra utbildningar att man behöver etablera sig på arbetsmarknaden tills man är över 30 för att överhuvudtaget få jobb.
Alla är inte besatta av att hinna klart med allt innan de vill ha barn- barn behöver faktiskt inte vara ett hinder för e.g. långresa. Och om ett halvårs föräldraledighet hindrar etablering på arbetsmarknaden så känns det rätt absurt.
Dock kan jag förstå TS sambos vilja att ha jobbat ett år innan barnet föds, det känns ju alltid lite schystare på arbetsgivaren och man hinner jobba upp föräldrapenning. Å andra sidan är det bra att inte dra ut på det för länge eftersom de egentligen är bättre mot AG att skaffa barn tidigt i karriären när man ändå inte "'är värd" så mkt.
Det är faktiskt inte en självklarhet att kunna få barn så om man väntar bör man vara medveten om att man kanske inte hinner lägga den tid som krävs på att försöka innan fertitliteten sjunker drastiskt.
