Är det bara jag som blir trött efter möte med min blivandes släkt?

puff

haha ja skojar du!!

Visst, jag älskar hans systrar men GUD va dom pratar och lever om! Jag är HELT matt när jag varit nån timma med dom..

Det här gör så att jag tar avstånd och skippar stor familjesemester med dem.

Jag vet att hon sådär gillar mig men däremot vår dotter.
Min blivande ser upp till sin syster enormt såofta är jag och min blivande osams efter att vi träffat dem.

Du, jag har varit så nära att nita min svärfar det går att komma utan att verkligen ha gjort det. Jag har fått flera av dem att tjuta när jag kommit med mina realitychecks och jag vet vid det här laget att avslutar vi inte mgänget i rätt tid så blir det inte så värst bra.
Det låter som en ovanligt probematisk relation, -det är det inte, men lagom är bäst och ibland hinner man få en överdos.

Och det har kostat på att komma in i den nya familjen och få ta den plats man vill ha och inte bara bli tilldelad nån jäkla roll man inte ställer upp på.

Huta åt henne vad gäller din dotter!

Så känner jag med men hur ska relationen till min blivande hålla då tro eftersom han i princip älskar umgånget med sin släkt mer än med mig och vår dotter känns det som.

Hmmm, jag lovar att vi haft en del högljudda utredningar härhemma om saker och ting och ett tag kände jag att det var mycket långt kvar innan min sambo var så vuxen att han på riktigt var redo att vara fullt ut vuxen och delatig i vår lilla familj först och främst -även om man naturligtvis inte slutar vara son och bror osv.

En hel del avhandlades faktiskt i samtal med en psykolog och det var väldigt bra, för det gav saker ett annat utrymme och annat utgångsläge.

Numera förstår min sambo mig på ett helt annat sätt, och han har satt tydliga gränser gentemot sin familj OCH han känner själv att ett visst mått räcker, tillskillnad mot förut. Så, för oss har det blivit en helt annan sak, även om man fortfarande kan känna att man blir galen iblad.

Vi har levt ihop i tio år nu. Det har tagit tid med en del.

Jag älskar min mans familj, men jag klarar verkligen inte hans mormor!! Hon är mycket speciell och kan vara riktigt elak. Dvs. Hon har ingen tanke på hur och vad hon säger. Ska kommentera allt oavsett om hon har med det å göra eller inte. Gaah.. Samtidigt som hon är väldigt generös, men man kan bli alldeles knäpp på henne.

Vissa människor är bäst i lagom dos... min blivande svåger är en sån där självutnämnd expert på allt, inklusive mitt yrkesområde. Min yrkeserfarenhet och långa utbildning anses inte vara något i jämförelse med något han läst på nätet, typ. Jag blir mycket trött efter ett tag... Klart att man får ha åsikter och diskutera men jag får känslan av att han vill sätta mig på plats. (Jag snackar aldrig jobb om inte andra tar upp det först).

Nu har han sagt till BM att han och hans fru vill bo i vår lägenhet när de kommer till Sverige för vårt bröllop "för annars kan det påverka hur länge de stannar". Toppen! utbrast jag till BM. Om vi tvingar dem att bo på hotell så stannar de inte lika länge alltså!

Hans fru är jättetrevlig och själv har han många goda sidor, men jag uppskattar inte att känna det som om jag blir utsatt för ett flera dagar långt ifrågasättande av min kompetens varje gång vi ses.

Jotack, de är så oförskämt präktiga i hans familj (ber t.o.m. bordsbön) och hans pappa är riktigt skrämmande. Jag är glad att de bor på betryggande avstånd så det inte blir så många besök...

Här är jag.

Jag älskar min svåger men avskyr hans fru. Hon är hemsk. Hennes behov att hävda sig på alla andras bekostnad är så tröttsamt.

jag undviker sambons familj pga henne!

Jag klarar inte av min killes mamma, hon är den mest negativa personen jag nagonsin träffat och det är bara en massa ojande varje gang man är där. Alltid finns det nagot eller nagon hon maste beklaga sig angaende. Aldrig kan hon säga nat vänligt utan alltid alltid sa himla negativ om allting. Henns sambo i sin tur är en san där person som alltid hänsvisar till allt han läser nanstans men annars har noll verklighetsuppfattning. Bade jag och min kille är helt slut efterat varje gang vi varit pa besök.

Jag känner som era lla skrivit. Just det här att min blivandes syster och sin mamma är falksa. Dem anser sig vara mycket ocialt begåvade. Ska alltid höras och prata mest (för då är man bäst..). Alltid när man ses ska det tas upp.

Det gör så att luften går ur mig och jag känner totalt asocial..

Och så tilltalar systern bara till min blivande och det gör mig så irriterad inombords.

I själva verket hade systern och sin man problem då han först tagit tillbaka frieriet.....och dem gick till familjerådgivning..

Just det, så vill min blivande att vi ska komma ner till stora familjens gemensamma landställe 100 mil härifrån.

Jag känner att det känns som en mardröm och dem måste tycka jag är den mest otacksamma människa som ej ser upp till hur vackert landställe dem har....

Vi har även varsitt barn i samma ålder men då jag ej vill träffa dem så ofta så träffar ju heller aldrig vårat barn dem heller och det är ju synd. Hur förklarar jag det för vårat barn så småningom då dem säkert kommer säga något dumt om mig till vårat barn.

Jag kan ju aldrik kontrollera vad folk tutar i vårat barn och dem har noll repekt gentemot mig heller.

Hur det nu än är - du är en del av familjen nu och måste förhålla dig till dem. Du uppskattar inte dem och de uppskattar antagligen inte dig heller särskilt mycket (baserat på vad du skriver).

Dels för din mans men mest för ert barns skull bör du lära dig hantera dem - inte nödvändigtvis tycka om dem, bara kunna umgås tillsammans hjälpligt.

Jag förstår att det är skitjobbigt! Tyvärr kommer du aldrig att kunna förändra hans familj, bara hur du förhåller dig till dem. Och det blir nog itne lättare bara för att du håller dig ifrån dem, snarare tvärtom, tyvärr.

Så även om jag förstår din frustration har jag inte mycket tröst att komma med...