Mamma som tackar nej vem ersätter hennes plats?

Om din pappas sambo känns som en person ni vill ha nära er på er bröllopsdag är det väl en utmärkt idé.

Vad tråkigt. Om det är någon dag det kan vara lämpligt att sopa petitesserna åt sidan och istället glädjas så är det väl på någons bröllopsdag...? Jag har visserligen inte hört din mammas version, men...
Jag fattar inte vad det är med folk. Det är ju inte bara du som drabbats av avhoppande inbjudna föräldrar av vad jag kan utläsa på BT. Bröllop ska ju vara nåt fint! Använder folk andras bröllop som någon slags utpressningspunkt för att göra egna surhets-statement? Jag börjar faktiskt undra (och förvånas).

Din mamma kanske inte har så mycket att bekymra sig för i livet, då blir små saker gärna stora saker.
Eller så har hon för mycket att bekymra sig för. Deprimerade människor kan väl ibland bete sig lite oväntat.

Lindbergs fru skrev 2009-07-22 23:05:36 följande:

I så fall är det ju skitsorgligt... Det kanske är ett svårt råd att ta till sig när du är upprörd, för sett från ett annat perspektiv än din mammas så beter hon sig ju jättedumt.
Men... försök vara den större människan. Lite överseende och kanske rent av förlåtelse för din mammas brister gör ditt hjärta lyckligare, skulle jag tro.

Hur du överser? Eller hur du förlåter?
Jag vet inte alldeles säkert, svaren finns nog i ditt hjärta.

Men du skrev att hon lever ett mycket ensamt liv... Varför hon gör det kan jag inte veta, men jag kan gissa att det bildar en grogrund för mindre lyckade tankegångar hos henne.
Om du tror att det stämmer så vet du att din mamma har saker att tampas med redan, att hon kanske har en svaghet som du själv förskonats ifrån.
Du gifter dig, du står här redo att vigas tillsammans med den underbaraste mannen i ditt liv. Det är stort och underbart. Låt all den kärlek du har inom dig hjälpa dig att se igenom din mammas svagare sidor. Någonstans bakom alla dumma kommentarer om ert bröllop och era val döljer sig förmodligen en människa som är väldigt missnöjd (och kanske ledsen)med sina egna val, men du som har ett bättre utgångsläge kan kanske vara stark nog att se över det, och in i personen som faktiskt födde dig en gång.

Vad tror du själv?

Jag tror också att det är en naturlig reaktion. Och att du blir så sårad av hennes infall och idéer handlar ju i grunden om att du älskar din mamma. Kärleken gör oss sårbara. Men vi skulle inte överleva utan den.

Det kanske är en dum fråga, men har du försökt att prata med henne om det här?

Varsågod. Det var så lite men jag är glad om det kan hjälpa.

Jag kan faktiskt känna igen mig i dina tankar om större tolerans för kärnfamiljen. Blod är tjockare än vatten och allt det där.
Och jag förstår dig, det låter hemskt jobbigt och frustrerande.

Finns det anledning att tro att din mamma skulle ha nytta av en proffessionell kontakt att prata med? Jag menar inte att hon är knäpp på något sätt. Men ibland kan tankar som går runt runt i det egna systemet liksom fasta i negativa mönster, och då kan det vara bra att få hjälp att nysta upp dem av någon utomstående som inte dömer utan hjälper till att se det hela på ett nytt sätt.

Det kan ju vara känsligt att föreslå, kanske. Men om du tror att det finns fog för det -din mamma låter lite förbittrad på livet och det är inte bra för henne att gå så- så kanske du kan föra fram saken på ett neutralt sätt?

Det är barnsligt av din mamma att dra in sitt barnbarns födelsedag i en konflikt mellan er vuxna.
Men vi vet inte hur hon tänker där. Kanske finns det någon slags logik i det sett från hennes håll...
Återigen, det vore nog bra för henne att få lufta sina tankar med någon.

Villemoa - tack!