Fruar - sommarbröllop 2008

Englali: Som sagt, jag förstår verkligen din besvikelse! Det tycker jag att du har all rätt att vara också.

Vi börjar våra försök nästa vecka, när jag kommer hem från ridlägret som jag åker på imorgon. Då börjar det dra ihop sig till ÄL Jag känner mig otålig, spänd, förväntansfull och skitskraj

Haha det låter härligy, många känslor på en gång. Ett råd från en "erfaren", på försökstadiet iaf : ta det lugnt... o känn ingen press. Lättare sagt en gjort, men det är någ det bästa råd man kan få!

Hoppas du får ett riktigt härligt ridläger. Själv har jag nedräkning... på fredag åker vi till Cypern/Fig tree bay för 8 dagars sol, bad, slappande och njutande, ska bli lovely!!

Någon press känner vi inte, inte än i alla fall - det är skönt Vi har inte berättat för några i vår närmsta närhet, så det finns ingen press därifrån heller. En liten hemlis liksom

Härligt med Cypern - jag vill också! Fast just nu ser jag förstås fram emot ridlägret, även om jag fasar för 6-7 timmar ensam i bilen.

Det är bra, låt det förbli en hemlis ett tag
Ja Cypern ska bli toppen, spelar ingen roll vart vi ska egentligen... bara vi får komma iväg och bara vara vi två och vara lediga. Hela semestern gick åt till jobb & åter jobb här hemma så det här är så välbehövligt. Att bara få rå om varandra!!

Uscha, det låter inge vidare med bilkörningen. Jag avskyr att köra bil själv längre sträckor så jag lider verkligen med dig. Vart ska du på ridläger, hur länge är det?

Nu ska jag kika vidare på min film. A är på nattklubb o spelar så jag ligger i sängen, med datorn o iaf 1 av missarna och kollar på en riktig tjejfilm.
Ha det toppen på ridlägret nu då!!

Ridlägret är i Strömstad, så det blir att åka tvärs över landet. 1 vecka blir jag borta, kommer hem nästa lördagkväll. Problemet för mig är att om jag är ensam längre stunder så har mina tankar en tendens att skena iväg, vilket normalt sett slutar i en panikattack. Så jag misstänker att maken kommer få hålla mig sällskap via telefonen lite då och då. Däremellan får jag uppehålla tankarna med ljudböckerna jag lånade på bibblan igår.

Tack, och ha en trevlig kväll med filmen och missarna

nienna, pumpkin, englali Tack!

englali, förstår att det känns jobbigt med vännen. vet exakt vad du menar. man är ju naturligtvis egentligen glad för sina vänners skull men ändå svårt att bortse från den när gnagande känslan inuti att man så gärna själv vill vara gravid. och avundsjukan. och det känns liksom så fel att man ens tänker så men man kan ju inte hjälpa vad man känner.

vi har rätt många i vår bekantskapskrets som precis fått barn eller är gravida. våra bästa vänner, ett annat par som är de vi umgås mest med är gravida. hon var 2 veckor innan mig så hon är typ i vecka 13 nu. har varit massa gravid-snack oss emellan om hur kul att vi skulle få barn samtidigt och mammaledighet ihop och allt sånt. vi ska nog ut och resa tillsammans allihop i november också och jag måste erkänna att det känns rätt tungt nu. vi skulle ju båda varit i 6e månaden då men nu kommer det bara vara hon med magen och jag med längtan. fast det kan man ju liksom inte säga. och då känns det nästan ännu värre.

Furillen: Åh jag lider så med dig! Förstår dig om det känns jobbigt med resan.
Jag sa rakt ut till min vännina att jag är sååå jätteglad för din/er skull men visst, självklart är jag avundsjuk också. Och hon förstår, tar inte alls illa upp... vi har ju trots allt kännt varandra sedan vi var 3 år gamla... i 23 år alltså, då kan man säga vad man känner. Eller iofs, hon sa det först att: "Du, jag förstår att det här måste kännas skitjobbigt för dig/er och att det känns orättvist, men jag vet att du är glad för min skull också". Så det känns jätteskönt!!

Vart ska ni resa i höst då Furillen? Hur mår du nu... jobbar du o så eller får du vara hemma o vila dig lite? (eller kanske är bättre o va på jobbet!?! Sånt är ju SÅ olika hur man hanterar sorg) Stor kram till dig!!!

Englali, åh vad skönt att ni kan prata om det! vad fint av din vän att förstå. jag var hemma förra veckan fram tom torsdag. sen jobbade jag fredag för det var en rätt lugn halvdag och så tillbaka imorgon. mår okej i kroppen nu men är fortfarande ledsen såklart. men kan ju inte heller bara ligga hemma och gråta (som jag redan gjort massa) ska bli lite skönt att få fokusera på jobbet. snackade massa med brorsan och hans sambo i helgen, de har haft flera stycken missfall. fast också fått 3 barn. man vet aldrig eller hur? hoppas det snart är våran tur!

det är inte hundra bestämt med resan ännu men vi har snackat länge om att åka till Hawaii. martin har två vänner som bor där. som faktiskt kom på vårat bröllop. får se hur det blir med allt.

Nu hittade tröga jag tråden som du länkade mig till Pumpkin. Tack

Furillen
Det gör mig så ont att höra om ert förlorade barn. Så grymt livet kan vara. Förstår precis hur du menar med semestern, där väninnan är gravid i samma månad som du skulle varit och sorgen, saknade och känslan av att livet är så orättvist. Det ÄR orättvist! Det föds oönskade barn i världen varje dag! Medan människor som gör allt för att få ett efterlängtat barn inte blir gravida, eller blir gravida och får missfall.

Det är så vanligt med missfall, men det lindrar ju inte och att få missfall efter v.12 är ju mindre vanligt, varför de flesta efter v.12 börjar slappna av och våga tro att "detta går vägen". Så jag kan bara tänka mig hur chockad och ledsen du blev (ni blev) och hur ledsen du fortfarande är.

Det måste ta tid att acceptera (om man nånsin gör det?) eftersom man planerat, drömt och varit själaglad i så många veckor och hunnit bygga upp så mycket runt omkring det lilla barn som växer där inne.

har ni fått veta om det var MA? Alltså om barnet slutat växa tidigare, så att det tex bara var 9 v gammalt (vilket är jättevanligt då v.8-9 är mest kritiska) eller om fostret var fulla 13-14 veckor gammalt? Har ni fått veta varför?

Jag har ingen aning om hur jag hade tacklat det du går igenom, men jag tycker det känns som att du gör det vettiga, sunda. Gråter, talar om det, gråter och ältar, samtidigt som du inte gräver ner dig eller flyr.

Jag hoppas att ni snart blir gravida igen, när ni känner att det känns bra och att allt då går vägen och ni får ert efterlängtade barn.

Många många tröstkramar från mig

Anja

Englali
När var det Andreas är färdigmedicinerad? Du ska se att ni blir gravida direkt ni oxå då. Det tror jag verkligen

Kan lätt leva mig in i dina känslor och tankar kring din väns graviditet. Usch så jobbigt! Så kluvna känslor, så mycket frustration!

Men ni är oxå snart där. Du får fokusera på det

Stor kram

Anja