Fruar - sommarbröllop 2008

Pumpkin

Tycker det är så roligt och spännande att ni oxå är på G nu med bebisverkstad.

Har inboxat dig

kram kram

Anja,
tack vad fin du är!

jo, det var ett MA. vet inte vilken vecka graviditeten egentligen slutade i men betydligt tidigare än vecka 14 var det iaf. nä, ingen anledning. det finns det väl i stort sett aldrig. har läst runt lite om MA, det är ju tydligen vanligare än MF. hade jag ingen aning om. om vi lyckas bli gravida igen kommer jag utan tvekan begära att få minst ett om inte två läkarbesök innan ULet. konstigt egentligen att man inte alltid får det. hade dött om det gått ända till UL innan man fick veta.

nu har på nåt vis värsta chocken lagt sig. har liksom vant mig vid tanken hur outhärdlig den än är. slutat grinat mig till sömns varje natt. känns mera vemodigt och sorgligt på nåt vis. och väldigt tomt. konstigt hur man kan börja älska och sakna någon man aldrig träffat. vi kommer absolut försöka igen så snart vi "får" och jag fått tillbaka min mens. vi vill så otroligt gärna ha barn nu.

åt middag med våra gravida vänner i fredags. hon frågade lite hur det var med mig och hur det var och så men kändes på nåt vis som hon inte ville höra när jag berättade. inte så att hon sa nåt men bara vibben. antagligen jobbigt för henna att höra och tänka på det i sin egen sits (de har haft ett MF förut men mycket tidigare i graviditeten) får nog helt enkelt snacka med andra om det. hoppas att jag ska må bättre och känna mig bättre när vi reser, det är ändå 2 månader dit. men just nu känns det tungt.

oj, nu skrev jag in hel roman. sorry märker hur det bara rinner ur mig när jag börjar skriva.

tack igen för fina ord och tankar, kram

Furillen
Tror du inte att din gravida vän på något sätt har "skuldkänslor" för att hon sitter där och fortfarande är gravid, när du mist ditt barn och att det därför känns underligt/svårt för henne eftersom hon, samtidigt som hon är så ledsen för dig, troligtvis är så tacksam för att hon är gravid och att det inte var hon.

Du har rätt i att det är konstigt att man faktiskt kan älska en person man inte har träffat. Man älskar ju hela konceptet, hela känslan, hela tanken på att där är en människa som man skapat med den man älskar och nyfikenheten, drömmarna om framtiden och alltihop blir till en stor härlig "förälskelse" där den okända lilla personen är i centrum.

Inte konstigt att det blir en enorm förlust. Alla tankar, alla planer bygger sig kring det lilla ofödda barnet när man är gravid och du hade ju hunnit vara gravid i så många veckor och gått över den tid som anses vara den magiska gränsen.

Tycker att du, vid nästan graviditet, ska tala med din BM om din oro och be om ett extra UL någonstans runt v.10 (de flesta foster som dör, dör kring v 8-9 har jag förstått). Tala med henne och fråga vad hon tycker.

Skönt att den värsta chocken har lagt sig. Tomheten och sorgen tar nog längre tid och mer bearbetning.

Tänker ni försöka igen nu direkt eller vill ni vänta? Hur mår maken i allt det här? Prata prata prata med varandra...

Stor stor kram Furillen

Hade redan skrivit det där om de kritiska 8-9 veckorna såg jag nu.

Anja

Martin har varit världens finaste. vid min sida 2 dygn på sjukhuset(jag skickade ibland iväg honom för att äta och sova men all vaken tid inkl första natten) han har också sörjt och gråtit (jag har sett honom gråta en gång tidigare, på en begravning) har försökt så gott vi kan vara där för varandra. och pratat massa. sen tror jag att jag hade kvar de starkaste känslorna längre medan han ville gå vidare och se framåt. men det kan jag förstå. för mig blir det ju så att eftersom jag blödde rätt länge hade jag en konstant fysisk påminnelse om vad som hänt. men jag sa faktiskt rätt ut att jag behövde att han var där för mig mera och det hjälpte.

vi vill absolut fortfarande försöka igen så fort det går. så fort jag fått tillbaka min mens.

och jag kommer utan tvekan prata med min BM och be att få ett eller två läkarbesök innan "stora" ULet.

kram

Furillen
Vad härligt att ni är så fint stöd för varandra. Är ju långt ifrån alla män som förstår den där sorgen har jag förstått. Låter som att ni båda trots er stora förlust orkar och kan blicka lite framåt, även om sorgen finns kvar.

Håller stenhårda tummar för att ni snart plussar igen

Stor kram

tack kram

Hej!!

Åh furillen... :( ser att det är ett tag sen du skrev nu men jag antar att saknaden och sorgen inte försvinner... jag är så hemskt ledsen för eran skull!!! Sånt ska ju inte hända!!!! och verkligen inte efter v.12 då man tror sig ha passerat de osäkra veckorna...
Nä...... jag sörjer med er!...
Jag ska hålla alla tummar och tår för att ni snart blir gravida igen och att allt ska gå vägen...
Kram!!!!

Englali: vad tokigt av din kompis att inte berätta... det blev ju jätte knäppt nu när du fick veta på omvägar,..?? Jag önskar såååå att ni också ska få bli gravida snart!

Furillen: Beklagar sorgen. Vilken tur att du har en sån underbar man som ställer upp i vårt och torrt. Många kramar till er.

Jag hittade inte denna tråd förens nu.

Snitte,
tack! jo, visst har det gått ett tag nu. känns fortfarande rätt tungt. och är fortfarande ledsen. men det är inte längre där hela tiden i mina tankar. och vill så gärna gå framåt och bli gravid igen. väntar fortfarande på att få tillbaka min mens. det känns ju som tecknet på att kroppen är tillbaka på bana då. så hoppas på det. då ska vi börja försöka igen!

Myran,
tack så mycket.