Livets viktiga och oviktiga frågor
Kängu - vill börja med att ge dig en jättekram! Som flera andra sagt är du så klart världens bästa mamma till Ru, oavsett amning eller ej, men det vet du säkert redan även om det inte är de känslorna som är starkast för tillfället.
Jag hade ju också jätteproblem med amning, fast här var det största problemet att varken Piff eller Puff var särskilt intresserade av att äta, så det blev liksom aldrig något "riktigt" av det. Jag kämpade och kämpade också för att få det att funka, men till slut kände jag att jag bara inte orkade längre. Nu pumpade jag ju parallellt, så jag bestämde mig "helt enkelt" för att fortsätta pumpa så länge som jag orkade och sen vara nöjd med den bröstmjölk Piff och Puff hunnit få, snarare än att sörja den som de inte fick (lättare sagt än gjort; jag vet). Man vill ju så gärna att det här med amningen ska funka, men det finns gränser för vad man orkar med. Jag bestämde mig också för att även Piff och Puff hade ett "ansvar", och eftersom de inte ammade ordentligt blev det heller inte bra, men jag tyckte inte att det bara var mitt "fel".
Om man sen ska försöka se fördelar med att flaskmata istället så är det ju att pappan kan bli mycket mer delaktig i omhändertagandet av barnet, eftersom maten utgör en så stor del av de första månaderna i livet. Vår sits var ju lite speciell, med två barn, men jag tyckte att det var en stor fördel att även maken kunde ta ett större ansvar även för maten. Under den tiden vi båda var hemma tog vi varannan natt, vilket gjorde att man blev mycket piggare än när man skulle upp och mata varje natt.
Usch, jag vet att det är massor av tankar och känslor, och inte blir det lättare av alla hormoner som är i omlopp heller. Vill iallafall skicka en jättekram och så hoppas jag att du kommer fram till en lösning som du finner ro i och känner dig nöjd med. Stor kram!