Livets viktiga och oviktiga frågor

Ang syskon tror jag förresten också att det har mer med personlighet än åldersskillnad att göra.

Åh, tack snälla ore!
Men länken funkar inte hos mig, inte ens när jag klippte ut hela från htmlkoden... Jag kommer bara till deras startsida (och en 404-hänvisning, som vi nördar vet betyder att sidan inte kunde hittas )...
Jaja, vad är väl en bal på slottet?

Har nu lagt ett lager färg efter grundfärgen på vaggan (en ärvd norrlandsvagga i furu, det var meningen att den skulle målas vit redan till conny, men det blev aldrig av), och insett att det kanske behövs två lager till innan det ser riktigt bra ut...

Hmm, vit kladdkaka, tror jag hört talas om det förut men inte smakat. Gissar dock att jag skulle tycka att det blir lite för sött? Vill dock gärna ha receptet jag med, man vet ju aldrig.

ore - Ja, den funkade mycket bättre, tack! Grymt läcker lampa! Fast jag kan inte låta bli att störa mig på elsladden, den stör mitt ordningssinne.

AM - Precis den! Jag var också sugen, men som tur är bor vi ju inte så att vi kan ha en sån lampa, så jag behövde inte försöka motivera kostnaden (inser ju att jag inte hade klarat det...).

Conny somnar, sambon packar inför svensexn i morgon och jag, ja, jag sitter här och slappar. Funderar på om jag inte behöver äta något gott, men konstigt nog är jag inte godissugen...

Vickan - Hemskt att inte ditt illamående lägger sig, men hur är det nu, har du ens testat de tabletter som det tipsats om i tråden? Du vet ju inte hur just du reagerar på dem förrän du provat.

vickan - Ah, det var så det var. Förstår att man kanske inte orkar tjata på avig bm. Jag märker att jag mår illa när jag inte äter tillräckligt ofta, men har ju inga problem på mornarna som tur är.

Liten - Trist om det inte blir något, men det låter ju som att det kanske inte var ert hus ändå (dvs att ni inte vill ha det tillräckligt mycket).

Oj, har läst ikapp och är nu nästan för trött för att kommentera något...

Men Telis!!! - Jag smäller av, conny var också en dag äldre enligt RUL!!! Som sagt, televinken kommer den 17e januari och skulle det bli en vanlig förlossning kmomer den gå fort och bra! STORT grattis till bra resultat och att han visade upp sig. Ha en riktigt riktigt skön semester nu - den sista som 2 OCH den första som 3 i familjen.

Grattis också till vänner!

Sen får ni förlåta, men nu måste jag gå och lägga mig. Är helt slut i kroppen efter en heldag på stan.
Sov gott!

Tänkte bara lite snabbt berätta att lillebror föddes tidigt i morse, han väger 3kg och är 47cm lång. Vi mår bra allihop. Hör av mig med mer detaljer framöver.
Kram!

Nu kommer en varning för ett monsterlångt ego-inlägg från mig. Eller, det blir nog flera...

Tack så jättemycket för alla grattis och ett extra tack till cicci som hållit liv i spänningsfaktorn!

Hade så gärna velat vara med på lunch, men man får ju inse sina begränsningar ibland...

Så, förlossningen då. Kan direkt varna känsliga för att det förekommer en hel del blod.

Sambon var på svensexa på fredagkvällen. Jag somnade i hyfsad tid men väcktes av att katterna bråkade vid efter 11 nån gång. I två timmar därefter lyckades jag bara slumra korta stunder, som det varit på sistone. 20 över 1 var sambon fortfarande inte hemma, så då skickade jag ett sms och skrev att jag tyckte det var dags att komma hem... Fick svaret "Det tycker jag också!".
Han var väl hemma efter en halvtimme och somnade en stund efter det. Jag somnade dock inte. Strax före 3 var jag rätt less och testade att lägga mig på rygg en kort stund. Då kände jag hur det började rinna mellan benen. Sängen blev blöt. Hjälp, är det vattnet, det måste vara vattnet??! Jag ville ju inte resa mig eftersom lillebror inte var fixerad så vitt jag visste. Låg och kände efter i en knapp timme innan jag väckte sambon (då tyckte jag att sammandragningarna kaaanske hade börjat göra lite ont).
Han ringde förlossningen som frågade om det kom något blod. Först då kollade jag, och det var ju massor med blod?! Hmmm, var det inte vattnet som hade gått ändå? Jag reste mig lite försiktigt och det kom mer blod. Inte så att det forsade, men det droppade på golvet och rann lite längs benen.
De tyckte förstås att vi skulle komma in och när jag förklarade att sambon inte kunde köra bestämde de efter lite överläggning att de skulle skicka en ambulans, jag skulle ligga ner så länge. Samtidigt ringde vi mina föräldrar som skulle komma och ta hand om conny.
När ambulansen kommer reser jag mig och känner att jag blir fullständigt genomblöt, jisses, vad jag blöder!! Nu borde jag ju fått panik, men av någon anledning fick jag inte det. Kanske för att jag visste att förlossningen kunde starta med en blödning (även om det senaste jag hade hört var att moderkakan ju inte låg i vägen).
Min racer-mamma kommer strax efter ambulansen(!!), så sambon kunde följa med mig, jätteskönt.
Vi kommer in och får direkt ett rum (tror faktiskt att vi fick samma rum som med conny!). Jag tar av mig, får trosorna uppklippta och de undersöker mig. BM Kallar in läkare, som kallar in sin jourläkare, och det är plötsligt rätt mycket folk i rummet. Jourläkaren är VÄLDIGT trött när hon kommer in och rätt tyst, vankar mest av och an, tittar lite och funderar. De sätter ctg och värkmätare, kollar med vul och kan inte se någon anledning till blödningen. De diskuterar hur mycket blod jag förlorat än så länge och jag hör till min förvåning att det handlar om uppåt en liter.
Eftersom jag inte slutar blöda beslutar jourläkaren ganska omgående att jag ska snittas. Hade jag slutat blöda hade man kunnat invänta värkarbetet, men i det läget ville jag snittas direkt, så jag hade inget att invända.
Under tiden sjunker hjärtljuden ganska drastiskt 2 gånger så vi hinner bli hemskt oroliga. Enligt sköterskorna var det bara naturlig variation, men det var ju lite svårt att tro på när alla i rummet direkt vände sig mot ctg-apparaten båda gångerna det hände...
Sen gick allt väldigt fort. Jag skjutsades in i en operationssal tvärs över korridoren, med benen fortfarande i vädret, ett lakan var lagt över hela härligheten...
Där kom allt ikapp mig och jag började gråta. Var rädd för två saker: spinalbedövningen och själva snittet. Mest rädd var jag förstås för lillebrors hälsa, men det vågade jag knappt tänka på.

Frågade om ryggbedövningen skulle göra väldigt ont, men det skulle den inte. Och det gjorde den faktiskt inte heller! Jag fick ett par blodtrycksfall och kräcktes lite, men på det stora hela gick det väldigt bra! Sambon försökte småprata med mig (han var precis som förra gången helt fantastisk) och plötsligt hörde vi lillebror skrika! Helt overkligt!!! De visade upp honom för oss och sen fick sambon följa med till barnläkaren medan de sydde ihop mig.

Lillebror är född 05.56 (dvs jag halverade min förra förlossning ), jag rullades så småningom till uppvaket och efter ett tag kom sambon och lillebror också. Det var väldigt rörigt på förlossningen eftersom det tydligen var rätt många förlossningar samtidigt (plus helg och semestertider), så han fick mer eller mindre leta reda på oss själv... Sen blev jag kvar på uppvaket rätt länge eftersom det inte fanns något ledigt rum på bb.

Det första 1½ dygnet därefter var extremt jobbigt, framför allt när jag skulle försöka röra mig, det gjorde ju så ONT! Man blir sjukt handikappad av att inte få använda magmusklerna, och sen all smärta från operationen och luft i kroppen och tarmarna som också påverkas av bedövningen.
Då visste jag inte var jag skulle ta vägen, första gången jag gick och kissade höll jag på att börja gråta efteråt för att det var så jobbigt och gjorde så ont överallt.
Sen mår man dock bättre ganska snabbt, och eftersom jag inte behövde gå igenom en lång jobbig förlossning innan snittet, så är jag ändå rätt pigg faktiskt. Fast det är klart, jag förlorade ju en hel del blod, så jag går ju inte så långa sträckor.
Sen är det HEMSKT att ha ett syskon hemma som jag inte får lyfta eller kan leka med (han är ju rätt fysisk och gillar att klättra omkring).

Jag tror jag postar här och skriver mer senare, blev alldeles orimligt långt...

izzie - Så läskigt med feberkramper!!!

snaily - Ja, det konstiga är väl att jag inte känner att det var så dramatiskt, men när jag läser igenom min berättelse inser jag ju att det var det...

cicci - Ja, när de hade tagit katetern efter ett dygn och jag skulle börja röra på mig mer var det riktigt fruktansvärt, då kände jag verkligen att all möjlig smärta under en vanlig förlossning var 100 gånger bättre än detta. Men, sen blir det bättre rätt fort, och då känns det inte lika fruktansvärt längre. Men återhämtningen går ju väldigt mycket fortare efter en vaginal förlossning! Sen är det förstås skönt att kunna kissa utan att det svider, att våga göra nummer två osv...

Nu kom conny från dagis och frågar efter mig, får återkomma!!