Folk brukar ju tacka glatt ja till våra kalas, så jag tror iaf inte det berodde på att vi är tråkiga 
Fast lite snopet & trist ändå när man planerat & funderat & fixat så mkt. Var ju tom på Ikea häromveckan & köpte några meter tyg till en duk på ena bordet 
Men Vickan, nu får du väl ge dig
Det är väl lika bra att ringa, så har du medicinen där lagom tills du mår illa nästangång?!?! Ursäkten att inte ringa godtages ej!
PB - kraaaaamar till dig! Nu vet jag inte om det är ngn tröst för dig i just ditt specifika fall, men jag har bara en äggstock efter en operation för ganska exakt fyra år sen. Ena äggstocken hade utvecklats till en cysta stor som en grapefrukt & fick opereras bort.
Vi fick ju till Amanda trots detta, utan några direkta bekymmer & jag har både hört & läst att om man bara har en äggstock så kompenserar den & då är det den enda fungerande som producerar "månadens ägg" varje månad.
Sen hjälpte inte detta mig ett dugg - jag mådde ju skitdåligt länge efter det eftersom jag inte visste om det skulle funka eller ej. Till saken hör att när jag opererades hade mannen & jag bara varit tillsammans i ett år, & ev barn låg långt framåt i tiden då, men ovissheten gjorde ju att allt drevs till sin spets på ngt vis.
Jag är övertygad att min alopecia (fläckvis håravfall, i mmitt fll nästan allt hår) som jag åkte på hänger ihop med all den oron eftersom det kan ligga latent & tros kunna utlösas av just stress.
Kraaam igen, PB 
Men Mugglan, du frågade inte mig
Hej förresten!
...och HEEEEEEEEJ Nenne-gos
Känner igen det så himla väl - just när det bara blir föööör mkt av allt i vardagen & så kommer detta upptill 
Tänkte också på det där du skrev, att din kropp kanske "tror" att den har två fungerande äggledare & producerar ägg från båda. Så det kan ju göra att det skiljer sig åt.
Cystan var egentligen inte så himla otäck, jag blev sövd & snittad (har ett kejsarsnittsärr utan att ha gjort kejsarsnitt ) & var sjukskriven en månad. Det var tiden efter det som egentligen var den riktigt jobbiga, eftersom jag hade vrålont titt som tätt fastän cystan var borta. Tappade räkningen på hur många ggr jag var tillbaka så att de kunde kolla om ngt läkt fel, ngn infektion eller liknande, men varje gång såg allt fint ut. Ovissheten var hemsk. Tills dess att ngn till slut tyckte att ett urinprov kunde vara bra att ta - då visade det sig att all den smärtan jag hade haft det senaste halvåret berodde på njursten 
Mugglan, det är lugnt! Det var ju inga pinsamheter - förutom att jag ser jädrigt sliten ut på ett par bilder, skyller på slängen av feber jag hade Men mysigt var det!
Men rent allmänt så är jag lite emot om folk skulle lägga ut en massa bilder på FB där jag finns med, utan att jag visste om det. Vet att Lappis mest lägger ut resebilder samt bilder på sig & sin make, just av hänsyn till andra & det är nog lite så jag resonerar med. Vi har tex valt att inte lägga ut några bilder på Amanda alls (förutom att hon finns med som liten bebis på mannens profilbild).
Muggles - vi tar nya kräftskivetag nästa år!
Mysig Moa-historia!
Just det förresten, vi har precis pratat med svärmor & bestämt att hon ska passa Amanda en vardagskväll i månaden, då mannen & jag kan hitta på precis vad vi vill!! på svärmor!
Fast hon tyckte mest att det var hon som var "ego", som får ha Amanda för sig själv en gång i månaden!
Just det, har ju inte berättat om att förutom Muggles så har jag en kompis till som precis åkte på missfall eller om man ska kalla det MA. Egentligen heter det ngt helt annat (minns att det var ngt med "mono-"), för hon var gravid med tvillingar & åkte på en väldigt ovanlig grej, typ 1% av alla tvillinggraviditeter. Om det är tvåäggstvillingar så har de varsin moderkaka, hinnsäck etc. Om det är enäggs, så delar de på moderkakan, men skiljs åt av en vägg/varsin hinnsäck, så att deras navelsträngar inte ska sno ihop sig/strypa varandras näringstillförsel osv. I kompisens fall så fanns inte denna väggen och OM bebisarna skulle klara sig, så är det ändå superriskabelt precis hela graviditeten. En kan dö, båda kan dö osv. I min kompis fall så dog de i vecka 11-12 ngnting & i motsvarande vecka 13 fick hon ta en massa tabletter för att få ut alltihopa, precis som Mugglan.
Två så nära inom loppet av en vecka - alldeles för mkt
Muggles, jag nämnde det nog i söndags men min kusins dotter stammade precis sådär bababababanan, mkt dessutom. Vet inte riktigt när det släppte, men nu är hon sex år & när vi sågs i sommar flera ggr, så var det helt borta.
Hej igen frullan
Vet inte vad det är, men du känns liksom lite lugnare & "stabilare" på ngt vis när du skriver. Du håller säkert inte med mig (det lär ju svaja ganska mkt efter sessionerna hos psykologerna gissar jag), men jag tror att de hjälper dig i helt rätt riktning & så småningom kommer du ut på andra sidan & mår så himla mkt bättre. ...och du är säkert redan på god väg! Vad är det man säger, att bli medveten om problemen är de första stapplande stegen för att ta sig ur dem.
