Igår när maken och jag gått och lagt oss kom vi att prata om just ivf och att vi "får" påbörja det i februari.
Maken klämde ur sig att han funderar på om mitt nojjande, funderande och analyserande påverkar min kropp så att cykeln strular och därur minskar våra chanser varje månad. Vilket lett till att vi inte fått "effektiva" försök i 1 1/2 år utan i verkligheten några mindre. Jag försökte säga att det inte ska påverka chanserna och att det ska vara extrem stress om det ska ha någon effekt på fertiliteten. Men han älskar att försöka hitta förklaringar och vara kritiskt så jag lyckades inte förklara för honom på ett bra sätt.
Han menar på att jag redan från början har varit inställd på att vi ska få problem och därur då "medverkat till" indirekt att det blivit problem om ni förstår *flummigt jag vet*.
Har ni några tips om hur jag ska få honom att förstå???
(Låter som om maken min är helt anti barnverkstan vilket han inte är men han tänker alltid logiskt och vill ha förklaringar på allt och lite till )