Blev jag utan möhippa tro?

Det märkliga är att alla har vetat om att vi skulle gifta oss seadn mitten av januari. Och nog skulle man väl kunna få till en dag av 200 att välja bland?

Men du har rätt. Det kan vara så att där kommer något på fredag.

Hej alla rara själar!!

Ett makalöst fantastiskt bröllop som gick helt felfritt från start till småtimmarna!

Men ingen möhippa. Och så blir man sådär patetiskt självömkande (ni vet säkert vad jag menar) när man konstaterar att man inte har någon vän som väljer att uppvakta en ett par timmar eller tre innan själva bröllopet för att visa en att de gillar mig.

Just nu är jag jättebesviken på mina vänner. Jag kan inte ta ut det på någon eftersom det inte är någon enskild persons fel eller ansvar att det inte blev av. Det ligger väl i allas intresse att en hippa skapas. Jag är jätteledsen men oavsett hur ledsen jag är och hur otroligt sårad jag är, så gör det ingen skillnad - hippan kommer ju inte bli av för det.

Kram på er alla.

vi talade aldrig om möhippa när vi pratade om bröllop och jag frågade henne om hon kunde tänka sig att vara tärna. För det känns alldeles för uppenbart och påtvingat. Som att bara klargöra att man förväntar sig uppvaktning. Känns lite fel för mig iallafall. Men jag trodde nog att det skulle bli av då hennes sambo är god god vän till min (numera) man. Han ordnade svensexan tillsammans med resten av "det" grabbgänget. Och eftersom de är så fixande och donande och pyssliga så trodde jag nog att hon ändå (eftersom det är samma gäng men allas fruar/flickvänner som jag känner) med största säkerhet skulle göra detsamma för mig, såsom hennes sambo gjorde för min man. Det gör inte det hela sjävklart och ett måste från hennes sida, absolut inte. Men jag trodde nog att någon av mina andra vänner skulle stråla samman men NÅGON annan av mina vänner för att planera något. Allt som behövs är väl egentligen två personer? ALLA vänner måste ju inte kunna samtidigt? Man skulle ju kunna spika ett datum och de som kan, kan. Det viktigaste är väl att det blir av. Men inte någon, inte en enda hade tid. *vältrar mig i självömkan, jag vet *

Men jag vill inte att de ska känna sig tvingade, detta är ju någon man ger till någon man anser ha förtjänat en hippa.

Vemsomhelst hade ju kunnat ta initiativ till en hippa men det verkar som alla har väntat ut varandra eller tärnan vilket resulterade i ingenting.

några av mina vänner frågade mig om de var bjudna till hippan (!??!) som om jag skulle veta det. Nja så svarade jag inte riktigt men ungefär, så jag gav de numret till min tärna. Men sen blev där inget mer.

Kul med fruhippa Maggan Haggan, du finns fortfarande med i beräkningen

Tack *kramar tillbaka* Känns skönt att höra.

Nej, såklart är det inte av ren djävulskap de gjort detta och det är bara att minnas det också. Kändes som du säger, smått förjäkligt innan bröllopet men det känns lite bättre nu.

Gift är jag, och det var ju det viktiga. Hade ju en sagolikt underbar dag.

Ni är rara hela bunten, kram på er.

Nu vet jag hur det ligger till ialla fall. Min karl fick mejl om att tärnan (ursäkta stavfel,försöker skriva allt jag kan på kortast möjliga tid) ville ha alla tjejers uppgifter till möhippan, vilket hon fick. Men hon använde de aldig. Det var aldrig så att folk fick en chans att svara för det gick aldrig så långt. Hon struntade i allt ihop. Så kan det vara. Nu var det så att en av mina närmaste (goaste) tjejer trodde att hon inte var inbjuden till hoppan, varpå jag bad henne att ringa min tärna och prata. Ty jag hade ju inte den blekaste (vid tillället) om det ens skulle bli någon hippa. Efter att ha samkört (guuuu jag låter som en förhörsledare jag vet) uppgifter från både karln min och min nära rara vän så får jag bilden av att det inte ens var nära att bli en hippa trpts allt. För när min vän kontaktade tärnan så lade hon fram det som sådant. "Jag tror nog att X mer än gärna skulle uppskatta en hippa, vore det ok om jag ordnade något?" Och svaret blev "Javisst". Nu hann inte min vän ordna med någonting alls så snart inpå (1 ½ vecka, och hon studerar heltid och har barn ch var dessutom på semester vid tillfället, jag klandrar henne inte på något sätt) och dessutom hade hon inte väntat sig det svaret hn fick utan trott att hon skulle höra att det var något på G som hon kunde haka på. Så nu känner sig min vän miserabel vilket jag har sagt till henne att hon absolut inte ska göra. Till min tärna jhar jag sagt.... ingeting alls om saken. Jjag känner att det vore ett mer ellr mindre etikettsbrott att nämna något som man egentligen inte ens har rätt att be om. Nu uteblev det.

Ja, jag kanske valde fel person att anta uppdraget i fråga när man ser i backspegeln. Jag undrar hur hon tänkte när hon bad om allas upgifter och sedan lät det bero? Att ingenting hände. Min karl har fått höra alltihop eftersm tärnan är tillsammans med min mans vän. Vi hade tumanhand-middag, hon och jag, helgen innan bröllopet och jag provsminkade henne och satte upp håret på prov i olika varianter och gav henne fransk manikyr (jag är rätt duktig på det så det blev galet bra), ordnade med middag och allt därtill. Och under tiden jag satt och fixade hennes naglar brast hon ut i ett spontant "Mä, det borde ju vara tvärtom ju, jag ska ju göra det här och ta hand om dig ju". Jag bara log tillbaka, vad skulle jag svara?

Men jag ska ge henne cred för hon hjälpte mig gå på toaletten en gång och höll släpet lite då och då, sprang efter paraply och så. Men inte så mycket mer än så. Alltså jag vill inte förringa hennes insats men samtidigt så gör jag ju det (ja jag vet, jag är inte konsekvent på någe sätt, so kill me) Även de andra tjejerna på festen (och karlarna för den delen, fick mer hjälp av vår bestman och toastmaster som var guld värda!!) hjälpte mig lika mycket.

Det kanske bara är att konstatera att det inte är så mycket toga i tjejen och det ligger inte i hennes natur. Jag gjorde fel i att fråga henne. Kanske är det svårt att tacka nej till ett sånt här uppdrag när man väl får frågan. Till saken hör att de vänner, nära vänner jag har kädne jag inte att jajg kudne fråga. Jag har två bästa vänner. Den ena är (var vid tillfället mitt i) halft i förhållande som barkade åt separation med en liten liten knodd som skriker(kolik) från morgon till kväll. Inget körkort heller (ja, ibland kan det vara bra för jag bo ute på vischan, och haka inte upp er på det, ni som vill rasa för att jag sållar bort något bara för att de saknar körkort). Den andra av mina bästigaste vänner hade ett galet hemförjhållande vid tillfället då det uppdagades diverse "affärer" och annat familjestrul så jjag kände inte att jag kunde rättmätigt belasta någon av de med ännu en sak att tänka på.

Jag känner inte att det finns något att ta upp och jag tror inte att jajg någonsin kommer att prata med henne om dettautan bara gå vidare och njuta av allt som faktiskt blev av och gick vägen. Rikta energin åt ett annat hål och se allt det som blev så himla lyckat istället.