relationsambivalent

Jag har väl inte direkt varit med om att det "knyter sig i magen" på mig när jag tänker på framtiden, men jag antar att det finns bättre och sämre dagar i alla förhållanden. Jag har däremot aldrig tvekat på att jag vill spendera resten av mitt liv med min make, hur jobbigt det än skulle kunna vara (nu har jag det ju inte speciellt jobbigt alls, men ändå ) Men det viktigaste är väl att du känner att du i hela din själ verkligen VILL ha en framtid med just den personen och att de positiva känslorna överväger de negativa.

Jag har en väninna som antingen är "SUUUPERKÄR" i sin pojkvän, eller så är allt botten och de har jättestora problem och hon vet inte om han är "rätt" för henne. Själv har jag ett ganska stabilt förhållande som inte pendlar mellan "suuuperkär" och "hat" utan bara handlar om Kärlek och att man vet att man är rätt för varandra. Ett lugnt och tryggt förhållande utan allt drama, jag tycker att det är vad man ska eftersträva. Vad tycker ni?

Dramaförhållanden har man ju stött på, inget för mig heller. Men det finns ju ett mellanting och där kan det pendla förstås. Vad andra verkligen känner, tänker och upplever, vad de behöver och vad de har för gränser; det vet ju inte vi bara genom att iaktta utifrån.

Dock känner jag att när relationen står i centrum så är det lätt hänt att få ont i magen om relationen inte levererar rätt saker. Man ska både ta relationen på allvar och verkligen egnagera sig i varandra, samtidigt som man inte ska ha relationen i centrum så att allt ens känsloliv är en spegel av det man har ihop.

Man måste lära sig att leva med lite jobbigheter utan att man ifrågasätter hela relationen, kunna se vad som är viktigt. Inte få ont i magen för att man inte är eniga om allt. Och man måste lära sig att stå på egna ben och inte leta fel hos sin partner när det egentligen handlar om ens egna vägval i livet.

Har själv haft relationer där det växlat ungefär som TS beskriver. Jag gifte mig heller inte med de männen. Det behöver inte betyda att det var fel på de männen, det kan lika gärna ha varit jag själv. Bästa sättet att veta vad man vill är att verkligen leva och göra upp planer för sitt liv, inte fundera för mycket över sin relation. Man märker då om man faktiskt kan bygga ett liv ihop- eller inte. Där har man bästa svaret, inte genom alltför mycket analys. Hade jag analyserat mindre och levt mitt liv lite mer hade jag nog kommit till vissa insikter lite snabbare.

Så mitt råd är att TS ska fundera över hur hela hennes liv ser ut och fokusera på sig själv ett tag. Sedan kommer det att bli enklare att förstå relationen, eftersom jag tycker att den måste sättas i sitt sammanhang.

Bride in the city, vad bra du skrev! Och visst är det så jag måste göra... försöka tänka över mitt liv i stort, hur jag vill ha det och fokusera på mig själv mer. Jag har varit "ambivalent" i tidigare förhållanden, och har då gjort slut och i efterhand undrat varför jag dröjt så länge.
Jag och min nuvarande bor redan ihop, men det är nästa steg som skrämmer mig - att köpa en större lägenhet i hop, ta miljonlån ihop... (nu bor vi i byresrätt), planera för barn etc. Jag känner mig väldigt skeptisk till om jag skulle trivas med ett vanligt kärnfamiljsliv, känner ingen längtan åt det hållet trots att jag är över tretti.

Har varit dar sjalv...
Bara att vanta antar jag.

Men du... "Hellre fly an illa fakta." Och slosa inte tid och energi pa nagot som inte ar ratt, livet ar for kort.

Styrke-kram.

Tack för pepp. :)Så himla jobbigt att gå runt och grubbla och känna efter och inte veta... önskar att det fanns ett test att göra, räkna ihop resultatet och få ett "stanna" eller "gå" som svar.

Det onskade jag oxa!! Var sa radd att ga for det fanns en risk att jag slangde bort en bra framtid.

Men allt ar bra nu. Atersta att se om jag valde ratt. Kan dock fortfarande inte fatta hur fan jag kunde stanna hos en san gris!! Ja, helt forvirrat, jag vet. Det var himmel och helvete ett tag.

Klart att man inte ska stanna i en relation som man inte mår bra i, vill satsa på eller får en att må bra. Men man är två i relationen och även när man väljer att göra slut tycker jag det finns en poäng i att fundera på vad man lär sig och tar med sig också om sin egen roll. Inte minst för att själv kunna göra sitt nästa förhållande bättre - att göra om samma misstag (om man känner att man gör det) är ju rätt meningslöst.

En jobbig sak är att det känns som att han är på en helt annan nivå än mig. Han har ett toppjobb som chef, tjänar nästan fyra gånger så mycket som mig, umgås med väldigt många framgångsrika karriärmänniskor, har rest jättemycket och jobbat utomlands i flera perioder, är väldigt social och har en massa kontakter osv. Han är en typisk klassrådsordförande och jag är typiskt en sån som aldrig skulle komma på tanken att bli det... Det känns lite jobbigt, som att vara lite i underläge ständigt.

Feedback emottages tacksamt... det är så rörigt i mitt huvud just nu.

Hur känner du gentemot dina vänner och familj, jämför du dig där med? Eller gör du det gentemot din sambo mer än gentemot andra? Förväntar sig din familj t e x att du ska prestera men du klarar inter att leva upp tilld eras krav? Är det det egentliga problemet snarare än din sambo? Har du kanske sagt kraven förlågt för din egen del för att du inte kommer att bli som han eller är du för perfektionistisk så att du inte kommer någonvart? Vet inte om frågorna hjälper dig, ger dig dem att fundera över, inte för att du behöver redovisa några svar för oss här!

Och visst vet du att det också finns ett pris att ha den typen av karriär som han har? Känns det ok för dig att dela hans liv som det ser ut och nujta av fördelarna och tycker han att du duger även om inte är som han? Vad uppskattar han hos dig och vad uppskattar du hos honom på det rent mänskliga planet. Litar ni på varandra? Kan ni peppa och trösta varandra?