relationsambivalent
Jag och mina sambo har något mellan berg-och-dal-bana och stilla vatten. Ibland har jag varit avundsjuk på dem som aldrig bråkar i sina relationer, men samtidigt har jag kommit underfull med att jag inte är en sån som skulle funka i en relation utan att ha lite hetlevrade diskussioner ibland. Jag är en otroligt känslostyrd människa och drömmar till skillnad från min m2b som har båda fötterna på jorden och inte lika mycket kontakt med sina känslor. Ibland när jag blir sådär upp och ner så märker jag att han inte riktigt hänger med i det, men han märker att nåt är fel. Jag har insett att det är enormt frustrerande för honom när han märker att det är nåt, men eftersom han inte skulle reagerat på samma sätt så vet han inte hur han ska lösa det åt mig. Han fattar inte alltid det här med tröst och ett lyssnande öra utan blir lösningfokuserad. Förut blev jag ledsen och irriterad, men har insett att det är hans sätt att försöka förstå/hantera. Vi får acceptera att vi alla är olika. Vissa blir kära i folk som är mer lika dem och andra dras med till motsatsen av en själv.
Min m2b kan driva mig till vansinne ibland, samtidigt som han är fantastisk på så många sätt och vis. Vi talar ibland olika "språk" så man måste försöka hitta ett gemensamt språk.
Jag tror att vi som är mycket känslostyrda och kanske jämför våra relationer med andra lättare blir påverkade och får känslor av ambivalens. Vi tänker ibland för mycket, känner efter för mycket. Precis som anne på grönkulla skrev om att fundera vad man lämnar så håller jag med henne. Saker är ibland mycket bättre än man tror. Skenet bedrar. Det kan verka som om alla andra har perfekta förhållanden i symbios och förstår varandra perfekt och alltid behandlar varandra perfekt, men så är det inte. Alla förhållanden har sina problem, mer eller mindre stora. Alla förhållanden har sina svackor. De flesta har nog ifrågasatt eller tvivlat på sina relationer/äktenskap någon eller några gånger under sitt liv, men det betyder inte att personen man lever med inte är den rätta för en. Det är svårigheterna som gör att man uppskattar allt det fina och enkla 
Sen är det självklart viktigt att man har fler bra stunder med varandra än dåliga.