I vått och torrt och väntan

Hmm...

Lanovia: (historien alltså)

Bruttan: verkligen fina bilder! Ni var så vackra och naturen helt fantastisk.

Hvidis: pussa dottern från mig

Ja, vad gör Ingis?

God morgon, allihop! *vinkar och försöker, utan att lyckas, se pigg ut här vid min arbetsbänk*

Blomman: Härligt att stugan är såld nu och att allt känns rätt. Grattis till det nya hemmet. Lycka till med packandet.

Ingis: saknar dig också!

Igår lyckades jag lägga mig innan nio. En stunds läsning innan jag släckte. Såå skönt det var. Måste göra det oftare. *gäspar*

Oj, nu fick jag jobb.

Ha en fin dag.

Joo, måste ju...
*visslar för Ninnis*

*loggar in lite snabbt*
Indianbesök här. Återkommer.

*fortsätter vissla för Ninnis*

Bruttan: fortsätter hoppas på ditt plus.
Vilka människor det finns, förresten! "Vi trodde inte nån var hemma" *skakar på huvudet men ler när jag tänker på Bruttan svingandes den tunga handväskan*

Lanovia: oerhört om hon fått tillsägelse, men ändå badar i parfym. (en del av mig vill uppmuntra dig att använda alternativ 1 av Bruttans tillsägelse-förslag )

Att indianerna hälsar på hos mig är inte hela världen. Det var ju bara första försöket efter missfallet. För några veckor sedan var jag ju inte ens säker på att jag ville ha ett plus den här gången (och, ja, jag ångrade mig och ville ha ett mer än nånting annat).
Det som gör mig gråtfärdig av besvikelse är att jag har mått så dåligt under hela den här cykeln! Yr, illamående, jättetrött, fummelhänt och så vidare. Det kan väl vara inbillning eller sjukdom (blir febertermometer när jag kommer hem istället för graviditetstest ). Men jag har inte inbillat mig all denna aktivitet i tjejmagen. Har aldrig (förutom under graviditeten) varit med om nånting liknande. Aldrig att jag har haft känningar av menssmärtor innan mens.
Och när jag hade sådär ont härom veckan (det som gav upphov till ett annat långt ego-inlägg...), vad tusan var det?? Alldeles för sent för att vara ÄL.

Så, där var mitt ego-inlägg. Nu när jag har fått gnälla känns allt bättre.

*blir ivägjagad till lunchrummet av en orolig kollega som inte vill att jag blir för mager*

Har tänkt den tanken, Ninnis.
Säker kan jag kanske inte vara förrän tidigast imorgon (när jag vet att det har fortsatt).
Jag är tämligen övertygad om att det är indianer, för just nu känns det som det brukar göra.
Och timingen är perfekt. Dag 28 är idag.

Fast precis i detta nu är jag irriterad. En arbetskamrat (inte den som jagade iväg mig till lunchrummet ) slängde en blick på min tallrik och vräkte ur sig ett "Gu' vilket lass!" Dum som jag är känner jag mig skyldig. En sån kommentar får mig att känna mig som en gris, att jag äter så mycket. Förnuftet säger att såna kommentarer ska man sk*ta i. Så länge vågen står stilla äter jag ju knappast för mycket?

*smiter in på kafferasten*
Vad gulliga ni är.
Kände mig mest irriterad över att han är så ohyfsad att han slänger ur sig en sån kommentar "för att retas lite" (tänker på alla gånger jag försvarat honom när de andra retat honom för hans begynnande och snabbt ökande flint ("det kan ju vara känsligt", tänker jag)) och sen över att jag är så korkad att jag ens tar åt mig (tänker förlåta mig själv för det: är lite labil just nu).

Ankan, antar att din farmor inte menar illa (?), precis som min arbetskamrat inte menade illa. De är bara så obetänksamma! Dåliga dagar kan det ju bli riktigt illa. Ska man tillrättavisa dem vänligt eller ge dem en dansk skalle? (obs, menade inte det sista, inte riktigt )

*nynnar en vaggvisa för Ninnis*
Luktar det inte kaffe nånstans?

Kram på er alla.

lanovia 08 skrev 2009-09-03 15:26:13 följande: