I vått och torrt och väntan

Daa, det är väl verkligen inte konstigt om man från tid till annan ibland känner starkt igen över något som ligger bakom en! Oavsett vad! Och det du gått igenom är faktiskt ganska nyss dessutom!

Nu måste jag verkligen ta mig samman och åka iväg, vi ska ju till af och til badet ju.

Vill ni se mina nya mattor och balkonglådorna iutanför mitt köksfönster? De är i mitt galleri nu.

Lanovia: gud så spännande med din födelsedag!

*vinkar till alla* hej svejs! See you later!

*kopierar in samma inlägg som i tanttråden*

Ni som hänger i båda: var god scrolla...

Vi har precis kommit hem efter att ha lämnat kissen hos ett par. Jag ska ärligt säga att jag höll på att vända i dörren för det var MASSOR av katter i den lägenheten!

Nu visade det sig att de var kattvakter åt hans mamma fram till helgen och det var åt FYRA stycken. Sjäva har de två.

Nu har jag liiiite svårt att fatta vaqarför man vill ha tre katter i en lägenhet, men jag är ju en lantis, och jag vet ju att de som har uppförning osv har sina inomhus och ofta fler än två dessutom.

Nu kan man ju verkligen undra varför de ville ha hem honom NU och inte efter att de andra åkt?

Och jag erbjöd mig att komma tillbaka efter helgen istället.

Men så var det ändå så att alla katterna såg väldigt fina ut och friska, fin päls osv, så jag tror de kunde sin sak och de har lovat och svurit på både att han ska steriliseras och att de hör av sig vid minsta gnissel, att han inte går ihop med de andra.

Avgörande blev ändå att han glatt skuttade in, satte sig mitt på golvet vid en leksak som hängde från taket och gick loss på den medan det satt tre kattor och iaktog honom i en trekant runt honom. Sedan gick han och satte sig på lådan, gjorde det han skulle och sprang runt och kollade in de andra katterna. En som var lite närgången fick sig en tass, annars inget från någon!

Ändå hade jag världens ågren och undrar väl fortfarande om jag gjorde rätt som lämnade honom där.
Jag hoppas det blir bra.

Vad kul att ni gillar mina mattor!

Vet inte varför, men jag känner lite att när allt kommer till kritan och folk ska komma hit eller man ska visa det där man köpt som man är så glad över själv, så blir jag nästan att jag förminskar det jag gillar eller skäms lite för hur jag har det.

Som att jag inte ska få godkänt eller att alla andra har så hiiiimla stylat och fixt och färdigt och jag vet inte vvad. Fånigt.

Jenny: Jag tror nog de först och främst behöver kolla VARFÖR din mens uteblir såhär. Det kan ju säkert bero på olika saker.

I mitt fall, där problemet är att det är svårt at bli gravid om man inte klarar att pricka in ÄL, så styrde s cyklen till regelbundenhet med just Pergotime. Det blir junaturlig väg, men med hjälp att balansera upp hormonnivåerna.

P-piller är ju lite samma, det blir ju en punktlig cyklel så länge man äter dem.

"Pergoeffekten" kan hänga kvar en tid efteråt, men sedan klingar det ju av och då får man väl ta dem igen ifall man vill ha exakt koll på äl.

Sedan bedömer man ju saker olika. En väninna till mig fick samma styrning men när man väl konstaterade att det nu var ÄL-tid, så blev det hem och sköta saken själva för dem, med beordrat sex tre ggr det dygnet.

Jag fick istället inseminationer. Det berodde både på min ålder och min sambos otroligt knäppa arbetstider.

I den här hormoncirkusen är det säkert dessutom så att det istället kan visa sig vara helt anrdra obalanser för just dig, och då blir ju behandlingen utifrån dina provsvar. Det är JÄTTEBRA att du ska få det svart på vitt hur det står till i kroppen!

Åh! Ja det är väl klart att dina tankar går till det ni INTE fick då! Usch! *kramar*

Ja, fy. Jag har JÄMT sagt att jag inte tar för givet att jag ens kan få barn när "hur många och när"-diskussionerna varit på tapeten under åren. Men det är ändå som en fet käftsmäll när man står inför att tiden gått så långt att det faktiskt börjar vara sannolikt att det blev som det blev och inte är mer att hoppas på.

Och det är INTE alltid en tröst att "vi har ju iallafall en son" Den nya personen är ju en egen lika stor person som ens redan närvarande barn. Den fattas ju likafullt när man nu vet att man längtar efter den!

Att det ska vara så förbaskat svårt att våga höra det svåra i livet!!! Jag fattar inte riktigt det faktiskt.

På ett sätt bir det ju mycket prathär och vi förstår väl för alla är vi inne i karusellen liksom. MEN jag tycker jag brukar både fråga och berätta ute i vanliga livet också, om livet och döden och det som folk så uppenbart backar inför.

OFTA ofta ofta är jag med om att det är som att lyfta et lock och UT bubblar och forsar saker ur folk som de inte själva visste att de ville berätta...

Jag begriper nte vad det är folk tycker att de borde kunna säga som de inte kan ochså håller de käften i stället. Så DUMT!

Hur svårt är det att bara höra på hur det ÄR med nån och inte tror att man ska fixa hela grejen. Det är ju inte DET man vill.