Daa, KRAAAAAAAAAAAM!
Du vill förmodligen inte ha glada tillrop och "det ordnar sig nog"-klyschor... Jag måste trots allt fråga om du är helt säker på att det verkligen är indianerna, och inte falskt alarm?
Och du, vem fasen är normal i den här cirkusen? Inte jag i alla fall... Kram igen!
Bruttan, jag vill gärna se bilder från festen! 
Blommis igen, det där med att den starka parten inte behöver något stöd och tröst tror jag är en väldigt vanlig missuppfattning. Det tas för givet att man alltid ska ha ork och styrka att dra hela lasset och lyfta upp de andra, men vem lyfter upp en själv?
Eeehhh, nej, inte här heller...
Sex mitt i ett bråk?! Det går ju inte när man är en långsint martyr! Hur skulle det se ut, om jag föll till föga mitt i mitt tysta surande? Då tror han kanske att vi är sams?! Ve och fasa...
Skämt och sido, många drar sig nog för att erkänna att de inte alltid har det så bra. Kanske samma syndrom där, att så länge man inte säger (skriver) det högt så kan man låtsas att det inte är ett problem. Eller snarare, i samma sekund som man säger det högt så är det officiellt ett problem. Dessutom måste man ju erkänna det för sig själv om erkänner det för någon annan, vilket kanske inte alltid är så angenämt.
Jag och min man har det väldigt bra tillsammans, på det stora hela. Han är min bästa vän, min stora kärlek och min livskamrat. MEN självklart kan jag bli vansinnig på honom och önska honom dit pepparn växer. Däremot har det hittills alltid ordnat sig igen, både han och jag har förmågan att säga förlåt, och det är återigen vi två mot världen. Men att påstå att det alltid är guld och gröna skogar, det är att ljuga.
Det tog lite väl lång tid att skriva mitt inlägg ovan, det skulle ha kommit direkt efter mitt förra, var det tänkt...
Jag gillar Blommis bokstavskombinationer!
Daa, Martyr-Agent-Ninnis normal och stabil i hormonträsket? Det beror nog på vem du frågar... Testa med min make så får vi se 
Bruttan, 
