Han är tillbaka och nu är det kaos igen... Orkar inte

Tack :)

Nu kunde jag inte hålla mig för gråt längre.
Tack för ditt inlägg, det berörde och satte ord på saker.
Vet inte vad jag ska skriva mer än tack.

Kram

Det verkar vanligt ändå, alla jag pratar med säger att man måste försnas med sina föräldrar. Blir galen på det.
Säger stopp i de flesta fall, när det gäller pengar. Men nu oroar jag mig allt mer för min lillasyster. Han har gjort sjuka saker ochjag vill inte att hon ska behöva uppleva det sveket alla vi andra syskon upplevt.
Men samtidigt kankse det är det som behövs för att hon ska inse vem han är...

Ush nä jag hoppas det bara är över snart. Var så mycket bättre när han inte var i landet. Snart kommer han börja ringa med. Orkar inte höra hans röst, får magknip bara jag tänker på det.

kikki kikki skrev 2009-09-09 19:22:36 följande:

Jag har pratat med henne lite. Men hon är 14, arg och envis. Hon gjorde klart för mig att hon inte vill höra och att hon vill träffa honom och jag känner att jag hellre respekterar det och finns kvar för henne än tjatar iväg henne :/ Men det är svårt, så jäkla svårt att inte bara "beordra henne" att hon inte får träffa honom.
Sen så kom hon till mig efter att ha bråkat om just den saken med både mamma och mina andra syskon. Och det känns ju som om hon måste ha nån kvar att anförtro sig åt. Hoppas bara hon är smart och ser igenom honom.
Jag tror själv att hon är det. För när hon berätta att han bett henne om pengar för att kunna ha råd att träffa henne frågade jag bara hur det kändes? Att ha en pappa som ber om pengar. Och hon erkände att det var jobbigt, efterso hon hört att han lurat många på pengar.
Så hon vet ju innerst inne..

Oj va långt det blev :P Sorry

Har läst alla era inlägg, tack för alla vänliga ord!
Jag har insett och måste erkänna för mig själv att jag klamrar mig fast vid nån slags förhopning om att han ska bli just en pappa.
Bara den enkla meningen: "Jag hörde du brutit foten, hur är det?"
gjorde mig glad. Han har ärligt aldrig förr frågat hur det är. Det låter konstigt för det är ju en "standardfras" men han har ALDRIG under min uppväxt frågat "hur är det".
Men så blir jag bara ännu argare. Ska han komma NU och fråga hur det är? Jag vet att han bara för en vecka sedan låg medvetslös i Thiland för att han druckit/drogat. Det var pga det min mamma betalade hans flygbiljet.

Min pappa är en stark karaktär, jag älskade att sitta i timmar och lyssna på historier om hans liv som fiskare, minns långa nätter på hans kontor vid den öppna spisen. GRejen var den bara att det enda han var intresserad av var problem. Om jag inte tagit droger, slagits, strulat i skolan tog han sig inte tid. Ville jag prata om mig, mitt liv, måsta han göra något annat. Han blev uttråkad om det inte handlade om honom, hans liv, hans insats.

Nu blev det långt igen. Det är bara så mycket minnen och rädslor som kryper inpå mig nu när han är här igen. Han utsatte mig flera gånger för fysisk livsfara genom att leka med vapen, låta mig använda vapen, ge mig narkotikaklassade preparat då han hatade tanken på att jag gick på antidepresivt, han lämnade mig med missbrukare som var höga som hus ibland, när jag var lite glömde han mig överallt, på skolan, på stan, i affären.
Det är så mycket att det blivit omöjligt att förlåta och det kommer ta lång tid innan jag kan släppa honom helt. Även om jag tänker försöka.

Ja jag ska kolla upp hur möjligheterna ser ut för att få komma till någon. Har inte råd med privat vilket är synd för jag har gått hos en man länge länge, han hjälpte mig otroligt men han är i en stad 10 mil bort, blir för dyrt :/
Har inte så stort förtroende för psykiatrin efter allt slit med dem förr. Men det är ändå värt att kolla upp. Finns ju otroligt bra personer där med, det brukar bara vara så svårt att få tid och att få gå tillräckligt många gånger.