Han är tillbaka och nu är det kaos igen... Orkar inte

skickar en styrkekram

Tack :)

Hej vännen,

Jag känner verkligen med dig och ja förstår hur du känner för jag har varit i samma släkthets. Det har tagit mig många år att sätta gränser för alla i familjen och verkligen visa att mina beslut ska respekteras och tas på allvar. Jag har hft problem med ena delen av släkten där vissa i min närmaste krets inte har accepterat att jag kapade av alla band. Till slut bestämde jag mig för att gå på kognitiv terapi och berabeta mina skuldkänslor och min ilska gentemot de. Idag känner jag mig befriad. De kan inte längre komma åt mig med enbart deras existens och jag känner inget. Ingen ilska, inget hat, och det känns så underbart.

Det jag vill säga är att du ska göra allt i din makt för att bli kvitt hans spöke och din ilska gentemot honom för inget av det ger dig nåt. Du behöver inte försonas med han om du inte vill och om det påverkar dig negativt. Varför måste du göra jobbet med att gå på terapi och bearbeta allt när det är han som orsaker allt detta? Du har bara en du och du är värd att leva ett liv i harmoni utan magont så fort hans namn nämns. Bestäm dig för att han inte får kontrollera dig längre och gör allt osm finns i din makt för att rädda dig själv!

Många kramar//

Laris

Nu kunde jag inte hålla mig för gråt längre.
Tack för ditt inlägg, det berörde och satte ord på saker.
Vet inte vad jag ska skriva mer än tack.

Kram

skönt att se att även andra kan hata sina föräldrar.
Jag och min mamma har aldrig funkat ihop för hon har aldrig "vart" en mamma och aldrig ställt upp för mig
hon tog bara så mycket krafter av mig hela tiden utan att ge någe igen.

En dag så bestämde jag mig bara för att nu räcker det!!!

jag hörde inte av mig till henne och om någon frågar så säger jag bara att hon lever men är död för mig och betyder inget alls för mig.
Hon var inte med på mitt förra bröllop 1995 och har inte sett mina yngsta barn som är 6 och 8 år.

försök att komma till den pungten där du kan säga STOPP.

du kommer att se att det lyfts 1000 kg från dina axlar

Det verkar vanligt ändå, alla jag pratar med säger att man måste försnas med sina föräldrar. Blir galen på det.
Säger stopp i de flesta fall, när det gäller pengar. Men nu oroar jag mig allt mer för min lillasyster. Han har gjort sjuka saker ochjag vill inte att hon ska behöva uppleva det sveket alla vi andra syskon upplevt.
Men samtidigt kankse det är det som behövs för att hon ska inse vem han är...

Ush nä jag hoppas det bara är över snart. Var så mycket bättre när han inte var i landet. Snart kommer han börja ringa med. Orkar inte höra hans röst, får magknip bara jag tänker på det.

kikki kikki skrev 2009-09-09 19:22:36 följande:

Man måste inte alls vara kompis med sina familjemedlemmar! Om de bara utnyttjar och missbrukar så finns det väl all anledning att vägra all kontakt? Hat är däremot aldrig en bra känsla att hålla fast vid.

Jag förstår att du är orolig för din syster, men allt du kan göra är att göra det klart för henne att han svikit dig och kommer att svika henne också, men när det händer så kommer du ändå att finnas där för henne. På det viset så kan det nog finnas en chans att hon ser igenom hans beteende lite tidigare. Hon kommer att komma ihåg vad du sagt om du säger det på ett sätt så att hon förstår att det inte handlar om ditt hat mot pappa, utan om din omtanke och kärlek till henne.

Jag har pratat med henne lite. Men hon är 14, arg och envis. Hon gjorde klart för mig att hon inte vill höra och att hon vill träffa honom och jag känner att jag hellre respekterar det och finns kvar för henne än tjatar iväg henne :/ Men det är svårt, så jäkla svårt att inte bara "beordra henne" att hon inte får träffa honom.
Sen så kom hon till mig efter att ha bråkat om just den saken med både mamma och mina andra syskon. Och det känns ju som om hon måste ha nån kvar att anförtro sig åt. Hoppas bara hon är smart och ser igenom honom.
Jag tror själv att hon är det. För när hon berätta att han bett henne om pengar för att kunna ha råd att träffa henne frågade jag bara hur det kändes? Att ha en pappa som ber om pengar. Och hon erkände att det var jobbigt, efterso hon hört att han lurat många på pengar.
Så hon vet ju innerst inne..

Oj va långt det blev :P Sorry

Man kan behöva försonas med att man fick de föräldrar man fick men det är inte detsamma som att försonas med föräldrarna och ha en relation till dem.

Jag tycker mycket väl att du kan bryta med din pappa om du känner att det är bäst med dig, och det är klart att du vill att resten av familjen ska respektera det. När det gäller din lillasyster gäller ju eg samma sak. Om hon vill fortsätta att ha kontakt med honom vill hon ju att du ska acceptera det lika väl. Försök att vara just en syster för henne. Stötta henne i sitt liv så gott du kan, men du kan inte styra hennes liv genom att säga vad som är rätt och fel när det gäller er pappa, för då gör du samma sak som de andra i din familj gör mot dig. Men om du finns där och inte dömmer henne för att hon vill ha en relation med honom och inte säger "vad var det jag sa" så gör du nog det bästa av det som det är nu. Det är nog som du själv säger, hon måste nog göra misstagen själv, själv uppleva det. Tyvärr.

Den man måste försonas med i sitt liv r sig själv. Man behöver också komma till en punkt eller plats där man orkar se livet och de människor som ingår i det som vad det och de är.

Det tär enormt att hata.

Inte i allsindar bhöver du ha en relation med din pappa.
Däremot skulle du själv må bra av att slippa hata.

För egen del har jag varit hjälp av att lära mig se olika personer i mitt liv som de de är utan att döma dem och släppa allt JAG hade behövt eller hur de misslyckats i förhållande till mig med svek och otillräcklighet.

Jag har förlåtit dem derras litenhet, deras rädslor och ångest som drivit dem att göra ibland förfärliga val. Det har sjunkit in att de bara är mäniskor, med svagheter och styrkor precis som jag. Jag har också fått se en del av hur det kunde bli som det blev.
Jag tror det är viktigt att en dag kunna se sina föräldrar ur ett vuxet perspektiv.

Jag kan känna ett stygn ibland över vad jag aldrig fick och jag har en stark längtan att lyckas ge min son just det.

Men hatar gör jag inte. Jag ältar inte heller.
Det är oerhört skönt. Jag kan leva framåt.

Så länge någon lever mitt i sitt så destruktiva beteende, måste man faktiskt klippa och hålla total distans, för att inte dras ner själv. Vad som finns på andra sidan det, med nya val och nya möjligheter, det är i framtiden att få veta. Och de valen är det först din pappa som måste göra.

Kram på dig gumman!

Man behöver INTE glömma, acceptera eller godta...men för sin absoluta egna skull så kan det vara bra att förlåta...vilket blir lika med att sluta hata.

Säkert skulle dina släktingar också må bättre av att bara släppa honom, strunta i honom. Vissa av dem kanske vill men inte klarar det, av skuldkänslor. Vissa förstår kanske inte sitt eget bästa utan söker halmstrån att klamra sig fast vid.

När de ringer och är upprörda över hur du hanterar saken, så är det _så_ mycket av deras egen frustration och deras egna motstridiga känslor de ger utlopp för. Hur hans och din relation ser ut påverkar ju inte dem egentligen, och det är ingenting de kan göra något åt. Lyssna på vad de har att säga med dina öron men inte med ditt hjärta, låt det inte sjunka så djupt för de orden har ingenting där att göra; de kan inte påverka ditt beslut. Men var ett lyssnande öra åt din familj, för det låter som om de behöver det.

Vad skönt att äntligen få läsa om någon som inte säger sådant som "han är trots allt min pappa". Som du säger, det borde inte bara krävas en sats för att bli kallad pappa.

Min pappa sket i mig och min storasyster när vi var små. Lämnade mamma för en annan när syrran var 5år och mamma var gravid med mig. Sket i oss hela uppväxten och när jag var 16år, då började han höra av sig och ville vara bästis. Vi har under de senaste 5åren försökt lite försiktigt att bygga upp någon typ av relation. Men jag skulle lika gärna kunna leva utan honom. Idag är han medveten om det han gjort fel och han säger alltid "jag har två väluppfostrade flickor och det är helt er mammas förtjänst".

Jag är glad att han nu bryr sig om oss, men jag trippar verkligen inte på tå kring det som hänt och låtsas som ingenting.

Har läst alla era inlägg, tack för alla vänliga ord!
Jag har insett och måste erkänna för mig själv att jag klamrar mig fast vid nån slags förhopning om att han ska bli just en pappa.
Bara den enkla meningen: "Jag hörde du brutit foten, hur är det?"
gjorde mig glad. Han har ärligt aldrig förr frågat hur det är. Det låter konstigt för det är ju en "standardfras" men han har ALDRIG under min uppväxt frågat "hur är det".
Men så blir jag bara ännu argare. Ska han komma NU och fråga hur det är? Jag vet att han bara för en vecka sedan låg medvetslös i Thiland för att han druckit/drogat. Det var pga det min mamma betalade hans flygbiljet.

Min pappa är en stark karaktär, jag älskade att sitta i timmar och lyssna på historier om hans liv som fiskare, minns långa nätter på hans kontor vid den öppna spisen. GRejen var den bara att det enda han var intresserad av var problem. Om jag inte tagit droger, slagits, strulat i skolan tog han sig inte tid. Ville jag prata om mig, mitt liv, måsta han göra något annat. Han blev uttråkad om det inte handlade om honom, hans liv, hans insats.

Nu blev det långt igen. Det är bara så mycket minnen och rädslor som kryper inpå mig nu när han är här igen. Han utsatte mig flera gånger för fysisk livsfara genom att leka med vapen, låta mig använda vapen, ge mig narkotikaklassade preparat då han hatade tanken på att jag gick på antidepresivt, han lämnade mig med missbrukare som var höga som hus ibland, när jag var lite glömde han mig överallt, på skolan, på stan, i affären.
Det är så mycket att det blivit omöjligt att förlåta och det kommer ta lång tid innan jag kan släppa honom helt. Även om jag tänker försöka.

Kan tänka mig att det rör om en massa i dig när du tänker tillbaka och att det finns många ouppklarade känslor. Jag håller med de som säger att du inte måste ha en realation till honom. Men som de säger, för din egen skull tror jag att du behöver ha någon form av professionell hjälp att bearbeta dina känslor och kunna lägga din ilska bakom dig. Att gå runt och vara arg, upprörd, ledsen, besviken och samtidigt bära på ett hopp om en förändring är tillslut fruktansvärt tärande. Att tillsammans med en terapeut prata om det, och få hjälp att hantera känslor kan vara väldigt givande och hjälpa dig att gå vidare i livet.

Du förtjänar att känna dig hel och tillfreds i livet.

Ja jag ska kolla upp hur möjligheterna ser ut för att få komma till någon. Har inte råd med privat vilket är synd för jag har gått hos en man länge länge, han hjälpte mig otroligt men han är i en stad 10 mil bort, blir för dyrt :/
Har inte så stort förtroende för psykiatrin efter allt slit med dem förr. Men det är ändå värt att kolla upp. Finns ju otroligt bra personer där med, det brukar bara vara så svårt att få tid och att få gå tillräckligt många gånger.