Hur tänker och gör man när svartsjukan kommer krypande?

Fan vilken jobbig situation. jag förstår precis hur du känner, hade kännt likadant! I mitt förra förhållande så var jag i lite samma situation...
grejen är väl den att du är en person som verkligen behöver bekräftelse och måste få känna att du är viktigast 25-7.

Det är inget fel med det! Jag skulle råda dig att försöka ta upp de spontana(även om de till en början inte är spontana just nu) sms:en, ta på honom, fråga om han vill fika, stäng av tvn en kväll, ta ett glas vin, lyssna på musik och spela spel istället. Försök hitta tillbaka till den där känslan hos varandra. Ömhet föder mera ömhet!

Att börja med att prata om saken kan nog tyvärr göra det sämre..då blir det ett krav från hans sida att ge dig ömhet och vem vill göra det med ett krav. Då försvinner liksom lusten lite.
Så sammanfattningsvis är mitt råd till att börja med attt bita ihop och försöka söka dig till de "spontana" grejerna som ni hade i början...och oerhört viktigt ta på honom.

Jag utgår ju från att ni älskar varandra, men det låter som att ni någonstans tappat bort varandra lite...

Du har så rätt i det du skriver. Och det är just det där med bekräftelsen som stämmer så väl. Om det är ett framsteg vet jag inte men jag har i alla fall kommit till den punkten att jag numera bara är väldigt arg och irriterad på mig själv över att jag är som jag är. Jag vill verkligen inte att han ska behöva känna att han måste bekräfa mig hela tiden. Har gjort ett par försök (kanske dock lite halvhjärtade) till att göra saker lite pontant ihop och skicka lite sms igen, men han har inte riktigt hakat på. Tror att han är så uppe i sin vardag och i sitt liv i övrigt med nytt jobb där han stortrivs och så. Och på förra jobbet trivdes han inte alls så då var det det som var jobbigt. Men du har så rätt. Jag måste nog bara se till att vi hittar tillbaka och hoppas att det för med sig mer trygghet för min del. Tack och kram.

Jag tycker synd om dig samtidigt som jag förstår att du vill ha konkreta råd och tips. Inte för att strö salt i såren men jag vill ge dig bakgrunden till mitt svar först.

Jag vet hur det kan vara att vara den där personen som är den sociala och som väcker misstankar hos kollegorna. Jag kan inte berätta hur vi gjorde direkt för det kom av sig själv men vi hade också en jobbig period och jag fick och sökte närhet och trygghet hos en annan person. Inget blev av det hela när jag slutade på det jobbet men det här hjälper ju knappats dig.

Om du orkar och hinner, försök ordna med en kväll för er två och jag tycker definitivt att man kan prata om saken. Inte som en klagan utan som en observation. Laga lite god mat tillsammans en kväll, köp hem lite blommor till honom och försök att se till att ni somnar tillsammans om det går. Berätta för honom att du upplever att du har haft lite lite tid för varandra och att du nu vill gör nått åt saken. Om du tar klivet och bjuder in och han drar sig tillbaka, då skulle jag känna mig oönksad.

Kan bara instämma i det Tausen skriver.
Börja du med att ta initiativ till de där "spontana" grejerna. Ge inte upp direkt om du inte genast får samma respons från honom. Det gäller att bryta ett mönster som ni hamnat i, det görs inte i en handvändning. MEN trägen vinner. Se till att ni får tid på tu man hand tillsammans.
Ibland måste man ta det lite lugnt med pratet och inte prata sönder spontaniteten utan bara visa och ge ömhet, och så småningom får man det tillbaka.

Ang. svartsjukan så förstår jag dig också mycket väl! Har själv varit/är svartsjuk, men efter att själv råkat ut för sjuklig svartsjuka, som tog sig våldsamma uttryck, i ett tidigare förhållande, så har det blivit lite bättre. Har kommit underfund med att min svartsjuka beror ofta på en osäkerhet, brist på självkänsla hos mig själv. Det är alltså mitt problem, inte min partners. Som du skriver är svartsjuka fruktansvärt oattraktivt, så jag försöker påminna mig själv om det, samt att jobba på självkänslan. Funderar på vad som skulle göra att jag stärkte den osv. Det kan vara saker som att jag känner mig oattraktiv, ful, risigt hår, fläskig, otränad, tråkig, missnöjd med jobbet, eller andra motgångar, ja då börjar jag fundera på vad jag kan göra åt det, för att inte känna så. För att själv känna mig tillfreds med mig själv. Istället för att försöka få den bekräftelsen från min partner, som jag ju VET älskar mig precis som jag är.
Det mesta av den där svartsjukan har jag jobbat bort, men i vissa situationer som uppstår så kan den ju bubbla upp, ibland befogat, ibland inte. Då försöker jag (lugnt o behärskat) tala om för min man (kanske lite senare när jag lugnat mig) hur jag kände och tolkade situationen. Då får han en chans att bemöta det. Av hans svar och reaktion väljer jag sedan att antingen rota djupare eller släppa det.
Men för mig är det viktigt att få sätta ord på just de där känslorna, ibland kan man då själv höra hur fånigt och grundlöst det egentligen är! Ibland när det inte är det, så får min man en tankeställare på hur jag faktiskt kan känna och tolka hans beteende.

Jag hoppas ni hittar tillbaka till varandra. När ni börjar göra det och finna en närhet igen, då kan det vara läge att börja prata om hur du upplevt saker och ting.
Lycka till och kram!

Tack snälla ni.

Tänkte jag skulle planera in något mysigt snart, lite spontant men så närmar sig vår 1-årsdag för förlovningen och då tänkte jag överraska med något lite större. Det är precis det du skriver Svanboet, som man är lite rädd för, att han ska söka den närhet vi nu saknar hos någon annan. Men han säger att han får allt han behöver hos mig och jag vill ju så gärna tro honom. Jag har försökt att prata med honom alla de gånger något inträffat som gjort mig svartsjuk och ledsen och oftast slutar det väl med att vi blir lite småosams för att han tycker att min reaktion är överdriven och obefogad, just för att han inte alls ser det som jag gör, även om han nog tar till sig av det jag säger, men jag är ju samtidigt inte ute efter att förändra honom. Önskar bara att jag kunde se det just så som han.

Och du har så rätt Sonja, i att allt grundar sig i dålig självkänsla. Det känns som att det är dax att rota fram Mia Törnbloms böcker ur garderoben. Och så har jag köpt ett par till som jag ska läsa. Känner så väl igen mig i det där du skriver om hur man känner sig. så fort vi hamnar i en sådan här situation känner jag mig så fruktansvärt oatraktiv. Man jämför sig väl helt enkelt och ser de andra tjejernas fördelar, frmaför allt om man inte har dem själv. Ett problem är dock att ju fler sådana här situationer som uppstår, desto svårare tycker jag det är att prata om det för det känns som att det varje gång slutar med att det var jag som hade fel och så får jag säga förlåt och sedan gå och vänta ut att han ska smälta situation och vilja ha mig nära igen.

Ja och det är ju det som är dålig självkänsla. Om du känner något så är det inte fel. Du känner det ju och din känsla är verklig. Be inte om ursäkt för dina känslor! För din reaktion i vissa fall, visst, men inte för att du känner som du gör. Jag känner mig jättelöjlig ibland när jag blir svartsjuk, men då gäller det på nåt vis att tillåta sig den känslan och sen släppa och gå vidare.

Du har rätt att känna det du känner! Det kan och ska du inte sopa under mattan. Däremot kan man göra något åt vad man väljer att göra med den känslan.
När jag varit i såna situationer med min partner, som du beskriver, brukar jag vända på det, fråga hur han skulle ta det om jag gjorde så. Ge konkreta exempel. För att han ska förstå hur det känns.
Vet inte om det hjälper i ditt fall, men så brukar jag göra.
Men det bästa är nog att du jobbar upp din självkänsla och så försöker ni göra något mysigt av ert 1-årsjubileum.

Hej!

Lider med dig! Vet precis hur det känns. Jag var själv i denna situation. Idag är jag inte alls lika svartsjuk, klart att det kan dyka upp, men jag känner igen det så snabbt nu, så det blir inte lika långvarigt med gräl o annats som kan bli...

Jag var väldigt nere i denna period.
Min blivande, är väldigt social, pratar med alla, medans jag är tyst och kanske inte lika framåt. Detta kunde störa mig otroligt. Så till slut tyckte jag att det var så jobbigt så jag ville göra slut med honom.
Men det kom en vändning. Jag gick till en psykolog och det är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Skulle vilja göra det en gång i veckan om man hade råd. :)

Vi gick dit tillsammans två gånger, och då fick man verkligen prata ut och säga vad man känner och få bra frågor, tips från psykologen.

Vi skulle börja med att skriva upp vad vi vill att den andre ska se/göra för mig. och tvärt om. Tex. överraska mig.

Sen skulle vi en vecka var komma på saker som vi skulle hitta på. Gå på bio, äta på restaurang, bowla, spela biljard, gå ut och gå, klättra, vi åkte till ljus i Alingsås, sova på hotell...

Ja både lite tips och ideer kanske.
Detta gjorde ju att jag faktiskt såg att det var mig han ville ha, annars hade han inte lagt ner detta arbetet på mig.

Hoppas detta kan ge lite tips!

Och jag hoppas det löser sig med allt hos er!!!

Vänta inte tills du kan göra något större, är mitt tips. Ta initiativ till något litet, så det inte blir pannkaka av allt...

Då vi går in för o va romantiska blir det lätt stelt och besviket, om det inte blir som tänkt. Att krypa bakom då han diskar, att köpa en blomma eller bara laga mat och kramas efteråt kan ge sån nytändning o värme i bröstet. Lycka till!!!

Usch och blää..

Jag har också varit otroligt svartsjuk. Eller jag är fortfarande ganska savrtsjuk. Men jag har lärt mig en sak som faktiskt fungerar!
Om jag ser mannen prata med/om en tjej så säger jag:

Ja men då kan ju du gifta dig med henne!!! (ibland är jag lite grövre i munnen och säger att han kan göra nåt annat med henne)

Och när jag har sagt det så blir jag glad igen! Knäppt va?

n precis. Man kan inte styra o kontrollera den andra.

Tack alla ni för tips, hjälp och stöd.

Tyvärr verkar min sambo ha lite svårt att vända på situationen. Försökte ge honom ett exempel på hur han skulle känna om jag skickat ett spontant sms till en av killarna på jobbet när jag satt på möte och hade tråkigt men då sa han bara "men gå och hooka med dem då!". Usch vad fånigt det låter...

Har verkligen försökt börja få in det tänket ni skriver att "vad är det värsta som kan hända?". Jo, han kan lämna mig men det överlever jag. Men visst, fortfarande när jag tänker på det där jäkla sms:et så blir jag ledsen och arg och besviken, trots att jag så gärna vill släppa det och se att det egentligen inte är något. Har börjat ta mig igenom en del böcker om självkänsla och liknande nu för att se om man kan bli lite tryggare i sig själv på något sätt. Har alltid varit en stark, social tjej som trivts med mitt eget sällskap och gillar inte känslan av att ha blivit så bunden till någon, mentalt. Han tycks inte vara svartsjuk alls. Han visar det inte i alla fall och det är då man får de där otäcka tankarna om att ge igen. Bara lite grann. Börja prata om nån kille på jobb för att ge honom en inblick i hur jag kan känna, men det är ju så otroligt fel sätt egentligen. Men jag gillar inte att jag verkar vara oroligare än honom över att vi ska glida isär eller någon ska komma emellan. Jag vet inte...

Ojojoj... ge INTE igen - det är helt fel väg att gå! Inte för att jag pratar av egen erfarenhet men det sättet kan inte föra er närmare varandra, bara längre isär.

Som jag uppfattade dig innan i tråden så handlade det väl egentligen inte om ett sms som hamnat snett utan att du upplever att ni glider isär något och glöämmer varandra i vardagen. Då är det väl det problemet som behöver åtgärdas och inte ett sms som gått snett, eller?

Du har helt rätt! Det där med att ge igen är nog bara man känner i stundens hetta när man grälar och försöker få honom att förstå hur jag känner men genom att förska vända på situationen men man inte får någon förståelse. Jag skulle aldrig vilja göra honom illa genoma tt göra något sådant men tankarna far runt ibland helt enkelt.

Du har fått flera jättefina och kloka svar redan, och jag lägger till mitt som kanske också kan hjälpa litet grand, vem vet.

Att glida ifrån varandra fysiskt och känslomässigt är lätt hänt och svårare reparerat. Det dagliga gosandet tycker jag absolut att du ska göra så mycket som möjligt av om du nu dessutom vet att han gillar det. Det är inte så svårt att lägga armarna om någon som står och lagar mat, eller ge en puss och en klapp till en som sitter och läser. Det erotiska är mer komplicerat... börja med dig själv, försök lägga bort stressen ibland och tänka på hur det känns att vara fysisk med din sambo, då är hjärnan litet mer inställd på det när väl situationen dyker upp. Har man båda gått länge utan att tillåta några sådana tankar och känslor, kan det bli konstigt när man plötsligt är ensamma och har tid. Hur var det man gjorde nu igen..? Eller snarare 'Hur var det man tänkte/kände?'

Att ordna med mysiga tillfällen tillsammans har du och andra helt rätt i att det är viktigt. Kanske få möjlighet att klä sig fina någon gång? Men se upp så att det inte blir för mycket press. Om man har haft det litet torftigt på den fysiska sidan ett tag, kan en kväll som på alla sätt syftar till att man ska hamna i säng tillsammans kännas prestationsladdad.

Vad det gäller svartsjukan, så är den högst mänsklig men mycket destruktiv. Det kan låta krasst, men problemet är faktiskt ditt. Visst ska din älskade bekräfta dig, det hör till i ett förhållande och du ska inte behöva vara utan det. Förhoppningsvis förstår han att du kräver ganska mycket på den punkten, och agerar därefter. Men de envisa och nedslående tankarna måste du lära dig att släppa. Jag vet att det är lättare sagt än gjort! Kanske hjälper det att tänka logiskt ibland, istället för att lyssna på känslorna? Varför skulle han vilja ha någon annan? Vad betyder ett sms - egentligen? Skulle du bli lika svartsjuk om sms:et gått till en manlig kollega? Vad gör denna kvinna så farlig? Och så vidare...

Som en sista kommentar: Vad andra tror och tycker och pratar om är ingenting att bry sig om! Det är bara för att de själva har så otroligt trista liv som de måste fundera och fantisera angående andras relationer, och hoppas på det värsta. Praktexemplet på att vara säker i sig själv och strunta i andras skvaller finns väl i serien 'Vänner': Phoebes tvillingsyster har blivit porrskådis, och använder Phoebes namn som artistnamn, och Phoebe blir hela tiden felaktigt igenkänd som porrstjärna. När hela historien retts upp, frågar vännerna om det inte ändå är obehagligt att folk faktiskt tror att det är Phoebe som är porrstjärnan, varpå Phoebe svarar: "Nej, varför det? JAG vet ju hur det är."

Tack! Väldigt väl riktade ord. Jag tar till mig av allt du skriver för det stämmer så väl.