Det här är en viktig aspekt på det hela.
Alla är vi olika och våra släktförhållanden, nätverk och framförallt våra BARN är olika. Det finns ingen som kan veta innan man faktiskt blir mamma hur man kommer att reagera.
Det är inte alls bara fråga om ren överlevnad, som tatt "men pumpau ur mjölken för hevitte och shaka loss och ha lite kul" eller "ungen dör inte av att vara du är borta en natt" eller "man MÅSTE inte ha sina barn med överallt"
Om jag nu satt med en 6 månaders bebis så hade jag inte prioriterat en fest där jag var tvungen att i ett eller flera dygn skulle vara ifrån det barnet.
Min svägerska hade haka på festen direkt och lämpat över barnet på farmor.
Nu är vi helt olika i det fallet och hennes mamma flyttade bokstavligen hem till dem när barnbarnen kom och hon hade alltså barnvakt redan från att barnen var pyttesmå. Därmed är ju barnen väldigt vana vid att vara med farmor.
Vi var nyinflyttade på helt ny ort utan att känna en människa och med LÅNGT till möjliga barnvakter. Jag hade dessutom en depression under och efter min graviditet och hade väldigt dåligt med kraft att öht vara utanför hemmet. För mig tog det tills min son var 10 månader innan jag hade barnvakt första gången och då var det i tre timmar.
Innan dess fanns helt enkelt inget behov. Jag lämnade honom inte över natten till någon förrän han var flera år gammal. Jag vill poängtera att vare sig sonen eller jag är otrygga eller osunt bundna till varandra.
Däremot var party helt ointressant och närmast en ångestfaktor för mig, medan party för svägerskan var ett andningshål och något hon längtade efter.
Sedan är det så att det som är ER stora dag som så många verkligen betonar, faktislt kanske inte kommer överst på listan i viktighet och vad som prioriteras för alla andra. Det måste finnas utrymme att tacka nej till er inbjudan utan att det blir sura miner.
Att ta med barnet på fest är inget självändamål för de flesta. Jag har aldrig träffat någon som ser sina barn som självklara gäster till vad föräldrarna blivit bjudna till.
De allra flesta verkar istället gilla tanken på en kväll utan barnen och lite vuxentid.
Däremot behöver barn på en fest absolut inte vara det problem de verkar ses som.
Det vore vid eventuellt bröllop för mig och sambon självklart med en massa barn.
De bröllop jag varit på som varit utan barn har aldrig skrivit ngt om det i inbjudan, det har varit barnfritt ändå med undantag av ev syskonbarn eller småbebisar.
Angående det faktum att man kanske inte stannar så sent om man har barn, vare sig man har barnvakt eller bebisen är med, så är det ju faktiskt så att det inte går att ändra att folk har hunnit få barn innan ni ställde till med bröllop. Alltså ingår det i livets krassa verklighet att det inte är samma sak som om barnen inte funnits i era närmastes liv.
Nu finns de och är viktiga . Alltså får ni förhålla er till alternativen att de är med i de fall någon annars inte kan eller vill komma, eller att de gästerna uteblir. Det är helt er rätt att bestämma hur ni vill ordna er fest, men vilka som verkligen tackar ja och kommer kan ni ju i slutänden inte styra.
sigma skrev 2009-12-03 00:52:22 följande:
Det där är ett sånt j***a dilemma alltså; min syster hade barnfritt på sitt bröllop- med resultatet att hennes bästa vän, som har en då halvårsgammal flicka, satt och hade separationsångest hela kvällen samt smög iväg och ringde barnvakten femtielva gånger och inte pratade om nåt annat än sin dotter. Inte kul varken för syrran, kompisen eller dennas bordsgrannar. Jag kommer att hamna i exakt samma situation med en nära vän till mig, och har bestämt mig för att hon får ha med lillan. Hellre det än en nära vän som bara är halvt närvarande och ledsen... Som tur är har de flesta av våra vänner inga barn än =)
