Kommer inte överens med sambons vänner

Tyvärr har jag liknande erfarenheter som du När jag träffade min sambo hade han några olika gäng han umgicks med, varav två av gängen hade väldigt svårt att acceptera mig.

Det ena gänget var ett killgäng (av vilka några var relativt nyblivna singlar när vi träffades), och de betedde sig rätt svinigt mot mig; bl.a. hände det att de ordnade "killkväll" eller "pokerkväll" etc och bjöd in min sambo. Det hade jag förstås inget emot, bara det att det alltid var andra (singel)tjejer bjudna dessa kvällar, som skulle vara renodlade killkvällar. Jag var däremot inte välkommen.

En gång när jag skjutsade sambon till det som skulle vara en killkväll bad han mig komma upp och säga hej, mest för att se hur de andra skulle reagera när jag följde med, trots att jag inte var bjuden. Det vimlade av tjejer där, och gemensamt för killarna var att under den dryga halvtimme jag var där, sa ingen ett enda ord till mig, bara blängde surt på min sambo. Nåja, jag åkte hem, lite sårad men då bestämde jag mig samtidigt att sluta vara trevlig mot dessa idioter. Min sambo har mer eller mindre slutat umgås med dessa "vänner", några få håller han kontakten med, men en del drivande personer har han slutat umgås med.

Det andra gänget var ett mer blandat gäng (lite samma sak: alla har haft ihop det med alla), men med en liten majoritet tjejer. De hade också svårt att acceptera mig, men inte på ett lika utstuderat "vi ska ignorera henne"-sätt, utan allt jag gjorde, sade eller tyckte var bara fel (enligt vissa i gänget, andra var gulliga). Detta gäng söp dessutom som jag vet inte vad, de skulle _alltid_ supa skallen i bitar om de gick någonstans där det serverades alkohol, inga ursäkter godkändes.

Till saken hör att det i detta gäng också finns/fanns en speciellt drivande tjej som är lite speciell; en gång när vi fikade med gänget sa jag lite lätt att jag gärna skulle vilja ha en hund, varefter hon drog igång en lång föreläsning om hur fel det är att vilja ha en renrasig hund, att de är sönderavlade, luktar illa och är allmänt äckliga.

En annan gång fick jag höra hur tråkig jag är eftersom jag inte gillar att bli full, att jag är konstig för att jag är så ofta sjuk (har nedsatt immunförsvar så ja, jag blir ofta sjuk), är egoistisk eftersom jag inte ger blod (får inte av medicinska orsaker).

Eftersom min numera sambo och jag hade distansförhållande i början av vårt förhållande (de två första åren bodde vi 20 mil ifrån varandra), så vi träffades bara på helgerna. Då skulle denna ärkehäxa alltid passa på och bjuda in min sambo till allt möjligt (jag var nog medbjuden, men eftersom allt jag gjorde var fel, så lockade det inte). Min sambo försökte prata med henne och påpeka att jag och han inte då träffades så ofta, och att vi gärna ville vara tillsammans på helgerna, men detta bemöttes bara med oförståelse och ordet "tråkmåns".

Min privata teori varför detta gäng betedde sig som de gjorde var att de ville att min sambo skulle göra slut, så de fick ha honom för sig själva, som en slags back up ifall de skulle göra slut med sina killar. Att han inte var intresserad av dem på "det" sättet föll dem aldrig in.

Killarna i gänget var rätt schyssta och försökte åtminstone visa intresse för mig, så dem har min sambo ännu sporadisk kontakt med. Tjejerna har han spolat efter att han själv insåg hur de betedde sig mot mig.

Det värsta med "ärkehäxan" var att hon inte på något sätt ville inse att hon a) betett sig illa, eller b) kan ge upp. Min sambo har sagt till henne att han inte vill umgås med henne längre, men detta går inte hem, varje år kommer det sms på hans födelsedag, med innebörden "grattis! ska vi träffas och ta en öl någon dag?". Även om han brukar lämna sms:en obesvarade fortsätter hon att försöka, har förstått att hon hör av sig några gånger i året, men aldrig får något gensvar. Att hon inte ger upp...

Det här blev lite långt, ursäkta.

Åter till ditt problem, TS: jag tror att det är bäst att du försöker tänka att detta är din sambos kompisar, inte dina. Betrakta dem som "ytliga" kompisar och inte som blivande bästa vänner. Låt din sambo veta hur du känner dig -- kanske han kan prata med dem?

Och om det blir så att ni inte hittar någon lösning, sörj inte över det, umgås med dina vänner istället. Låt sambon träffa sina kompisar och så kan du träffa dina.

Mina kompisar har alla varit jättetrevliga mot min sambo, och det är jag väldigt tacksam över. Jag hade länge skuldkänslor för att jag inte passade in i min sambos gäng, och att det blev som det blev (=att han inte umgås med alla längre), men det beslutet var hans eget, och jag har bestämt mig för att inte känna skuld för det längre.

Jag tycker du gör helt rätt när du försöker tänka att det inte är ditt fel. Du kan inte ta på dig skulden för att någon annan beter sig otrevligt mot dig. Det är inte så himla lätt alla gånger att komma in i tajta gäng, och hur mycket man än försöker, så finns det alltid folk som inte gillar en.

Din sambo har ju uppenbarligen valt att leva med DIG och inte sina vänner, så skit i vad hans s.k. "vänner" tycker, och umgås enbart med människor som får dig att må bra. Du har inte ansvar för vem din sambo träffar, vill han träffa sina kompisar (med eller utan dig), så är det hans val, vill han inte träffa sina kompisar för att de får dig att må dåligt så är det också hans val. Det är inte DITT fel att du inte blivit helt accepterad av hans vänner.

En sak har jag lärt mig av mina motgångar med sambons f.d. kompisar, och det är: det är INGEN idé att satsa en massa tid på folk som är energitjuvar. Det finns människor som av någon outgrundlig anledning tycker det är berättigat att bete sig illa mot sina vänners partners, och om dessa människor bestämt sig för det -- då finns det inget man som nykomling kan göra för att de ska ändra sig.

Nä, klart man helt och hållet kan strunta i att umgås med den andres vänner, helst ha helt separata liv för att visa att man verkligen inte är något klängigt par som inte kan vara utan varandra i fem minuter

Förlåt, men jag tror att du 090208 saknar erfarenhet av den känsla man får när ens partners kompisar a) inte gillar en alls och b) man är helt oskyldig till detta. Det är INTE en lätt situation att befinna sig i; ingen trivs väl med tanken på att man som person är oomtyckt av ens partners vänner? Ens partner är ju väldigt viktig för en, och hans vänner är viktiga för honom. Om samspelet inte fungerar blir det SVÅRT.

Jag tycker alla parter har skyldighet att bjuda till; den nya flickvännen får försöka sitt bästa för att vara trevlig, men absolut även kompisgänget. Tyvärr finns det ju dock människor som inte inser att vanlig artighet, hyfs och pli gör världen så mycket trevligare, att de helt snöat in på "vi har vår lilla krets av kompisar, vi behöver ingen annan", och då är det hopplöst att ens försöka bli en del av den världen.

Det är en jobbig sits att hamna i om man inte går ihop med sin partners vänner. Ja, man kan umgås på olika håll, men om man faktiskt är sambos, förlovade eller gifta vill man kanske inte leva något "parallelliv" där man varje fredag- och lördagkväll hänger med kompisarna på krogen, och vardagskvällar med sin partner. Eller så vill JAG åtminstone inte ha det; jag vill träffa mina kompisar TILLSAMMANS med min sambo ibland, och ibland ensam.

Jag vill inte ha människor i min bekantskapskrets som inte accepterar min sambo. Han är viktig för mig, och går inte detta in i deras huvuden kommer vänskapen att bli ytligare än tidigare. Som tur är mina vänner riktiga pärlor, som förstår att man inte alltid kan tänka på sig själv och vad som är roligast för en själv.

Nej, du skrev det inte rätt ut, men du skrev att man kan undvika att umgås, och det funkar väl om inte "vännerna" vill träffas minst en gång i veckan. Har man "vänner" som vill träffas jätteofta, och dessa vänner inte gillar ens val av partner blir det ganska jobbigt.

Nej, man kan inte tvinga någon att gilla en, men man kan faktiskt kräva att ens vänner respekterar ens partner och beter sig schysst mot denna/denne. Diverse utfrysningsmetoder, snorkiga kommentarer och annat är inte att bete sig schysst.

Om någon av mina vänner inte skulle kunna bete sig som folk när hon/han träffar min sambo, skulle jag mer eller mindre automatiskt nerprioritera att träffa den vännen. Jag har inte oceaner av tid till att umgås med vänner, och prioriterar därför att umgås med sådana som får mig att må bra, jag mår inte bra av att umgås med folk som klankar ner på antingen mig eller min sambo. Sådana egomänniskor får fortsätta leva sina små misslyckade liv utan mig.

Släktingar är en annan sak, åtminstone har jag ingen släkting som ringer och vill ses var och varannan vecka, snarare träffar jag släkten några gånger per år.