Orolig...

haha, den var bra hemlig2009

Jag vet inte varför jag är sån här mot dom, jag kan bara inte säga emot! säger dom hoppa, frågar jag hur högt.

Jag har hela tiden gjort allt för de ska tycka om mig, ochd e gjorde dom aldrig. och nu när de väl gör de så...ja, jag kan inte vara mig själv. Jag kan inte säga - vi vill de, jag gjorde så, jag tycker så...

vi var och skulle köpa bröllopsskjorta till sonen, de va första gången jag stod på mig, då kom ja ut med den skjortan jag tyckte var finast, denna kamp höll på 15min...tillslut fick jag betala den och hon resten...

Hoppsan, det är precis det jag kommer att göra Min sambo har ett mindre roligt son-namn men eftersom han är inarbetad i forskningsvärlden under det namnet kan han inte byta. Jag vill heta samma som han, känns inte att vi en familj annars, så jag har inget val. (Trots att vi har flera "fina" namn att välja på i släkten om vi skulle vilja byta).

Nordiskbrud skrev 2009-12-01 10:18:07 följande:

Klart han kan byta! OM han verkligen skulle vilja. Jag bytte, trots att jag är "inarbetad" i journalistvärlden. Och just namnet är ju rätt viktigt där. Jag hade gjort mig "känd" som journalist med mitt namn, men bytte ändå till min mans mer ovanliga efternamn. Hade mitt varit mer ovanligt hade han bytt. Sen måste man ju inte alls byta om man inte vill. Känslan av familj sitter verkligen inte i efternamnet, anser jag.
Sorry OT!

Gud, svärföräldrar och svärmamma, jag blir så trött!

Alltid ska man, precis som du, precis som jag själv också gör, fast jag inte ens borde, så tänker man på dem, vad dem ska tycka, varför osv osv osv.. varför! Det är väl för fan inte deras problem?!

Min svärmor är ju en mardröm just nu, hon bölar för att vi ska ha ett bröllop i Libanon, hon bölar för hon känner sig utanför, hon bölar för allt, hon bölar nu för att hennes efternamn inte får vara med i våran, vi har bestämt för att vi ska ha hans och jag ska behålla mammas, finns ingen annan som kan bära mammas efternamn vidare i familjen nämligen förutom jag själv och jag älskar mamma otroligt mycket som betyder otroligt mycket för mig, som morfar gjorde innan han dog och vill därför föra namnet vidare, nåt konstigt med det?

Nej men då blir det kalla baliken för det också, hon "får inte föra sitt danska namn vidare genom sin son men hans JÄVLA pappa får" som hon alltid ska hacka på såklart, hennes andra son har ju hennes namn! räcker inte det?!

min sambos namn kommer inte heller föras vidare, de är nog just de. de är bara han som kan föra vidare det. hon känner sig också utanför, min mamma fixar mat och de mesta...men hon tog över dopet totalt och när jag försökte få med henne i början sket hon ju i mig, då får hon fan skylla sig själv.

men blir arg varför han inte säger nåt, om en vecka kommer de säga de högt i kyrkan...

Cackis skrev precis det jag tänkte skriva själv: Man behöver inte byta namn.

Och jag är medveten om att några kanske blir griniga på mig nu, men... Jag tycker det är larvigt när man säger att man inte hör ihop. Min syster heter inte samma som hennes barn, är dom ingen riktig familj?

Och ÄNNU larvigare är förstås män som inte kan tänka sig att byta!! Välkommen till 1800-talet...

Visst kan man ta ett gemensamt namn om man tycker det är mysigt, men fattar inte varför folk gör det om det blir så mycket tjafs?!

Men nu blir det väldigt OT...
Som sagt, tycker TS fick till en bra kompromiss där. Och låtsas vara döv eller nåt. Stå på dig!

här har det aldrig vart nån diskussion om namnet, vi kommer ta mitt för det är väldigt ovanligt i Sverige, m2b har vanligt
-son namn efter sin pappa som han knappt träffat under sin uppväxt så han känner inget för namnet alls.
Min svärmor är omgift och heter något helt annat.

Kruxet hos oss är att min m2b dessutom heter likadant som min pappa i förnamn och kommer efter bröllopet alltså heta exakt samma. Det är han inte jättesugen på, men vi bor i olika delar av landet så det ska nog gå bra.

Och dom VET inte ens om det än?? Haha! Berätta inget då. Blir bara onödigt tjafs. Kan dom lugnt få reda på i kyrkan och då är det inte så mycket att göra åt.

Jag förstår verkligen inte det här. Varför är det så vansinnigt viktigt att ha ett så ovanligt/adligt/tjusigt efternamn som möjligt? Det är som att ens individualist eller identitet sitter i efternamnet.

Jag och min man ville heta samma. Vi hade kunnat välja hans superovanliga och svårhanterliga efternamn, men valde mitt lite mer vanliga och framför allt internationellt gångbara. Helt fantastiskt att inte behöva bokstavera längre, tycker han. För min del spelar det faktiskt inte så stor roll. Jag har inte min identitet i efternamnet.

nja de kommer aldrig släppa detta, får dom inte veta de innan så känner dom sig ännu mer utanför..men de är väl redan ganska sent då jag och sonen bytt namn och de inget vet.

Pågrund av att sambon känner sådär, men ändå säger till mig att han vill byta så tror jag att när han pratar med dom så kommer de läggas fram att detta är vad jag vill..att han är osäker men jag ville detta...ja ni förstår..att jag är skurken.
därför känns de oroligt, vi vill heta samma, de är viktigt för oss. och detta var de vi kom fram till men de känns oroligt för de han allra helst vill är ju att ja ska ta hans..