Jag kommer på mig själv med att växla mellan att vara besviken på mina föräldrars ointresse (varför gifta sig om man inte har barn?) eller irriterad över hur svärföräldrarna försöker styra bröllopet samtidigt som jag så gärna vill att alla ska tycka om våra beslut. Trots att bröllopet markerar hur vi skapar en ny familjeenhet tillsammans så tycker jag att nästan allt kretsar kring våra föräldrar just nu, dvs den gamla familjen. Blä!
Bröllop rör upp så mycket känslor och det är inte bara positivt. En del föräldrar kan glädjas åt att deras barn ska gifta sig. Andra tänker nog mer på att deras barn kommer ta ett stort steg bort från sin ursprungsfamilj och reagerar negativt. Vissa föräldrar gifte sig av väldigt praktiska skäl och kan inte fatta varför man gör en så stor grej av något som man kan klara av på ett par minuter på rådhuset, utan att lägga en krona på något annat än frimärket till ansökan om hindersprövningen.
Försök att fokusera på hur lyckliga ni känner er inför bröllopet. Det är ju det som räknas.
