Tantvarning för 7:e gången

Jag kom på det igår : Jamenvisst! Så här är det varenda år! Man har varit i mörkret sedan oktober/november och det ÄR inte i december man är tröttast av det, det är nu! Nu när solen dessutom kommer tillbaka och är helt bländande och man faktiskt får lite av en chock av allt ljus.

Jag brukar känna mig som ett troll , lite rädd att exponera mig för allt det ljusa, ifall jag kanske spricker.
Och jag är aldrig ikapp med allt tjoande om hur häääääärligt allt är heller. Jag avslöjas i all min gråa blekfeta vinterludna uppenbarelse. Och varenda por syns och håret som ramlat av, de trötta påsarna och ögonen utan så värst mycket glimt och glitter.

Och nu känner man kraven komma galopperande i bakgrunden också. De där om att man ska vara UTE hela jäkla tiden. Och springa - helst intervallträning och med pulsklocka extravikter och en jävligt snygg träningsoutfit. Och så ska man stiga upp tidigt, pyssla, inreda och göra vår överallt. Putsa fönster och vara lite lago traditionellt fast modernt huslig och individulellt speciell -som alla andra. Och påta i trädgården och bygga en egen altan - själv, för man är ju jämställd. Grilla bör man också-hela tiden och bara LCHF eller GI - vit mat är ful och syndig, karaktärslös och farlig mat.

Huvudvärk som kommer av allas våra spänningar i kropp och själ, dem har vi naturligtvis för länge sedan botat själva, eftersom vi har karaktär och diciplin nog att ta TAG i våra liv och därmed kombinerar våra löp-och intervallträningar med yoga och stretchar dessutom minst en timma varje dag.
Utöver det ser vi självfallet till vår totala hälsa och styretränar därför minst två pass i veckan så vi byger UPP oss och vårt muskulära självförtroende.
Ingen av oss glömmer heller att lyssna på en mental träningscoach i hörlurar medan vi genomför ett avslappningspass i sann mindfullness och vi mediterar däremellan . Företrädesvis tidigt på morgonen, ty det är den dygd och extra duktigt att stiga upp i gryningen. Då får man mycket gjort och missar ingenting.

Medan vi planerar och lagar nyttig , varierad och fantastiskt spännande, välsmakande , närodlad och rättvisemärkt mat till oss själva och våra nära, kniper vi flitigt de viktiga knipövningarna och intalar oss att vi har sexlust - för det är bra och nödvändigt att ha. Det är vi skyldiga oss själva som frigjorda, självständiga och livsbejakande kvinnor. Man BEHÖVER vara en het älskarinna så man vet att man lever. Folk utan sexliv vet vi ju har helt meningslösa liv. Som ens föräldrar ungefär.

Motgångar som eventuellt törs sticka upp näsan slår vi effektivt ihjäl med ett leende och POSITIVT tänkande. Trötthet och vanlig gammal ren lättja röker vi ut med eldar av Energi och Ansvar. Ansvar att Göra Något av det korta lilla livet som tilldelats oss. Helst något stort. Något som gör att man tjänar rejält med imponerande pengar. Eller åtminstone kommer med på TV.

Cantaton, det var en allmänt avsedd minikrönika om våren och hur så många av oss tycks må och funderingar om varför. Jag har absolut inte ställt alla de där kraven på mig själv. Det var en reflexion i tiden och tankar om vårt samhälle.

Jag har en ganska låg tid i livet öht just nu men det ser jag som en orienteringsfas och efttersom jag dessutom är mitt uppe i en tung hormonbehandling ingför ivf-försöket nu snart, så skiter jag ganska fullstsändigt i allt annat.

Men jag har de senaste dagarna läst ungefär 10-20 inlägg i stil med "vad tröööött jag är och vad lååååg jag känner mig" i många olika trådar. Då dök plötsligt de n här raddn tankar upp.
Egentligen mest menat som ett lite tankeväckande och kanske uppfriskande inlägg i en värld där var och en förväntas smida sin lycka i rykande heta järn.

Heloise, i år kommer påsken och alla ägg att framstå som ägg-stra symboliska i min värld. Det kommer bokstavligen att ruvas precis då verkar det som om allt går som planerat och hormonuppstyrt. Det blir lite väl spännande. Jag måste nog ha extra mycket påskgodis medan jag går där och väntar på hur det ska gå.

Lite väl spännande.

Detta är en ivf, alltså en provrörsbefruktning. Tidigare har vi gjort inseminationer.

Det här är en mycket större procedur. Jag antar att du med pålitligt menar hur stora chanser man har. Det är ganska hopplöst att sia om, då det är väldigt individuellt och beror mycket på vad det egentligen är som är orsaken till barnlösheten. Det kan visa sig att äggen är för gamla och/eller har usel kvalité. Eller man kan ha något fel som gör attäven guldägg inte fäster. Eller så bara vägrar både guldägg och guldsimmare samarbeta och man får inget att återföra till livmoderna. Eller tusen andra saker som man -tack och lov- inte har en aning om innnan man kastas in i den här karusellen.

Riskerna att detta blir en besvikelse är statistiskt sett högre än att det bli jubel. Men man får se det som att man iallafall har köpt en lott och därmed har en chans att vinna.

Och när vi genomfört det här kan jag iallafall säga till mig själv att jag gjorde vad jag kunde och slippa ångra mig senare för att jag inte vågade försöka.

Men det är ingen rolig historia. Inte ett dugg. Och jag vill helstinte vara med om det här alls. Det finns inte en enda rolig del iallat det här.

Nä, jag tycker allmänt att det är rätt bra om man slipper få anledning att kunna något om sådant här. det enda jag öskar att alla kvinnor begrep var att man faktiskt inte alls har all tid i världen och att allt inte papssar att göra sen här i livet. Det är många som sitter i min ålder och känner sig jäkligt lurade för att när de väl tycker att allt passar och det är läge, så går det inte.

Vi har väldigt mycket makt över våra egna liv i dag och väldigt mycket eget ansvar-på ett sätt som är ganska unikt i världshistorien. När det kommer till barn visar det sig att vi inte har hälften så mycket att säga till om som vi kanske trott OCH det är inte så att "skaffa hjälp i vården" innebär att man då faktiskt får ett barn. Detta låter ju som självklarheter, men faktum är att många kvinnor nästan hanterar processen som att det är en beställning manlagt och att man har rätt till uitdelning.

Det blir en oerhört smärtsam läxa i att saker fakiskt kan vara försent, för väldigt många. Kvinnoridag tror att man har fram till 45 på sig och fattar inte hur oerhört drastiskt fertiliteten sjunker vid 38 tex.

Men, detta har jag andra trådar jag pratar om i, så skit i det. Detta är vad som pågår i min tillvaro just nu iaf och det kan ju ni tanter också veta, även om jag nöter detaljerna mer i de trådar dä flera andra håller på med samma sak.

Bruttan, off karusellen, vad säger du? Du åker ju final-åk, det är ju bara splashet i flumriden som är kvar nästan!

Och håll dig nu någorlunda LUGN kvinna, så vi slipper bli ihjälskrämda av några alldeles för tidiga nedkomster nu på sluttampen!

Bruttan, jahaaaaaa, det var sååå du mená! Jag är helt skadad av att det heter brankarusellen i den ena andra tråden...

Den andra karusellen funerar jag på att säga upp mig ifrån permanent.

I´m yours, TACK, det tar jag som en komplimang!
och förresten ser du ut att kunna äta hur mycket socker du vill och jag hade min själ aldrig trott att du kunde vara en farmor ifall jag suttit där bredvid dig i busskuren!! Fast farmor är coolt. Det kanske jag också får bli en dag.

Bobou, Pökslaget?

Aleta! Vad i all världen var det för klåparfirma! usch vad jobbigt! Jag har tänkt på dig massor och satt i bilen och sa till sambon att nu får jag nog ringa Aleta och höra så hon inte bara är en liten våt fläck. Skönt att höra ifrån dig! Och jag förstår att det är skönt att det iallafall är över nu. *kraaaaaam*