Vart drar man gränsen?

Ett exempel som är väldigt jobbigt ät min morbror. Han har funnits i mitt liv fram tills för typ 4 år sen då han och mamma blev osams. Min bror träffar honom ibland (är hans gudfar) mamma har träffat honom någon enstaka gång men inte jag. Det känns lite fel att bjuda och det känns fel att inte bjuda... Sen har han 4 barn som är mina kusiner... Suck. De yngsta är 13... känns lite ungt på ett vuxen-bröllop.

Tack för alla svar och inputs... Jag verkar inte vara den enda som har funderingar kring detta... Vi har ju också tagit bort alla barn, alltså vänners barn och kunsin-barn som jag har en hel hög av...
Familjen är ju viktig men vännerna känns också viktiga. Vi kommer nog ha några hetsiga diskussioner om detta tror jag =)

Oj Ciinderella, då har ni lite att stå i... Vi hoppas att kunna få bort ungefär 15 pers. Sen har vi några utav han kusiner som i dagsläget inte har några flickvänner... om det kommer in senare i år så blir dom inte bjudna för det finns ingen plats. Allt känns lite jobbigt och framför allt känsligt!

Det värsta med vår lista är att alla känns så självkara... Jag som är näst yngst på pappas sida har varit med på alla mina kusiners bröllop och då känns det kul att bjuda tillbaks... Dessutom ungås vi en del med släkt också. Det blir bara svårare och svårare ju mer man tänker på det.

Det vore ju bra för budgeten om vi kunde vara i denna lokal då vi inte har tänkt att lägga ner massor på pengar på bröllopet. För oss är det viktiga att vi gifter oss än hur många som är med på festen. Sen har sambon valt lokalen för den betyder något för honom.