I sviterna efter ett inställt bröllop

Jag och min sambo skulle ha gift oss i somras, men två månader innan drog han sig ur. Han hade en låg period i livet och jag tror att det hela blev för mycket för honom. Han kände sig inte redo. Först ville han att vi skulle gå skilda vägar, men tack och lov fick jag honom till slut på bättre tankar. De första månaderna var jättejobbiga och jag sov dåligt och blev själv deppig, men nu har vi det jättebra. Vi ska köpa lägenhet ihop och det verkar som han ser en framtid med mig.

Dock är sommarens händelse fortfarande som ett stort sår. Jag börjar inte gråta längre så fort det pratas om bröllop i närheten (vilket jag gjorde den första tiden), men det är fortfarande lite jobbigt att gå in här på BT och läsa om alla som är så lyckliga och planerar sina bröllop. Kan inte låta bli att tänka att "ni skulle bara veta vad som kan hända när ni minst anar det. Snart spricker bubblan". Jag var ju också så där lycklig.

Trots allt kan jag även se positiva saker som detta elände fört med sig, men det gör fortfarande ont. Min sambo känner stor skuld över att det blev som det blev och vill helst inte prata om det. Han tycker vi ska blicka framåt istället, men för mig är det inte lika enkelt. Hur går man vidare? Finns det fler här som varit i samma/liknande sits? Eller någon annan klok människa med goda råd?