Har bara hunnit läsa sista sidan och utbrister även jag: GRATTIS SNAILY!!!!! 
Yes, nu är det ny plusvåg på gång!!
Hur har det gått för PB??!! Tyckte jag såg något om ägg till frysen; det måste ju innebära att du fått ett återinfört också? Håller tummarna!
Här består dagarna av amning, försök att sova ikapp och hormonsvängningar som heter duga!!
Förlossningsberättelse kommer... när jag hunnit skriva den.
Stor fredagskram till alla!
Hej hej!!
Har bara läst sista sidan även denna gång, men jag skummade lite för några dagar sen också. Har knappt nån tid ?över? alls för att gå in här. Har fått influensa eller om det är elakartad förkylning och varit helt däckad med feber sedan i lördags. Jag som annars tyckte det räckte med min foglossning, ont i stygnen (5st), hemorrojder, förstoppning, nästäppa (den gick inte över efter förlossningen), magont (troligen pga de starka värktabletterna som jag nu slutat ta pga det) och skallebank av sömnbrist. Men det kan alltid bli värre och lillprinsen är frisk, så det är ju huvudsaken. Maken är också sjuk, men vi gör så att han får sova på nätterna så får han serva här hemma på dagarna. Laga mat och fixa allt med Prinsen. Puh. Men amningen och allt med Lillprinsen går bra, eller rätt så bra iaf. Han är svårlagd precis som sin bror. Men det hjälper mycket att alltid lägga en värmedyna i hans korg när han tas upp så kan man lägga ner honom på ett varmt och skönt ställe sen. Sen har jag nog på gränsen till för lite mjölk, för han suger ofta torrt. Bvc-tanten kommer på hembesök imorgon så det blir intressant att se hur mycket han gått upp och om min mjölk räcker eller ej.
Ett av mina mål idag är att skriva förlossningsberättelsen. Får se hur det går. Ett annat är att ta ut både mig och Lillprinsen i hans vagn. Jag har nämligen inte varit längre än till postlådan sedan vi åkte in till förlossningen och det hade varit skönt med lite frisk luft.
Hur är det här inne då? Har sett att EA tyvärr testat minus. 
Stor kram till dig tjejen!!!
Såg även att lilla Skorpan även haft RS liksom öroninflammation. Lilla stackaren, ska hon få allt?? Vi får höras av i påsk och hoppas på att alla är friska då!
Parnassia, Ser att du inte fått än. Stort lycka till när det är dags!! Det kommer gå fint!
Vickan, Japp grön avföring tyder på för lite fet mjölk! Minns att vi hade det så med Prinsen.
Jag såg några frågor till mig också. Lillprinsen är inte blond, men inte heller mörk. Får se om han blir blond sen, som sin bror. För övrigt är de så lika både till sätt och utseende än så länge. Fast denne lille har fått turen att ha fått en lite mer påläst mamma än den första.
Maken tar sina 10 pappadagar, men nu är han ju hemma för att han är sjuk och sen är det ju påsk till helgen, så det blir några extra dagar på det sättet. Sen har Prinsens bästa kompis på dagis vattkoppor, så vi räknar nästan lite med att maken får vara hemma och vabba för det sen också. Hans chef är underrättad både om det och om min ?invaliditet?, så vi löser det allt eftersom.
Tinga, Du undrade om min fysiska återhämtning och förutom det negativa i början av mitt inlägg är det faktiskt lite positivt att det går framåt med foglossningen! Jag tappar ju i vikt nu också och det underlättar säkert också att belastningen på bäckenet minskar. Vi får se hur det går att gå ut idag, men jag kan gå uppför trappan här utan problem alls nu iaf. Och det är skönt så länge det går åt rätt håll. Önskar så att det gjorde det med maten för sin son också!! Kram!!
Just det, lillprinsen har fått ett namn, så jag inboxar det till Telis, så får du gärna skriva det under hans foto i galleriet!
PB, Stort grattis till det insatta ägget!! Jag håller tummarna så knogarna vitnar!
*Vinkar till Tinga*
Har inte lyckats skriva berättelsen idag heller, det har varit för många telefonsamtal. Men det är ju trevligt att så många vill veta hur vi har det.
Parnassia, Maken var på Apoteket och fick med sig någon sötsliskig dryck därifrån som jag dricker varje morgon och nu börjar magen komma igång. Men tack ändå för tipset!
Sept, Stort grattis till pickande hjärta!!
Och kul att det är många som gillar lill-prinsens namn!
Ska nu ta mig nåt att äta så jag klarar av att bli äten ifrån halva natten och sen lägga mig. God natt! 
Halloj tjejer!
Är ni redo för trådens längsta förlossningsberättelse?? Betänk att det ändå är en förkortad version, min egen privata är ännu mer detaljerad!!
Hinner tyvärr inte läsa ikapp nu, men har uppfattat att MrsB fått ett vik, grattis till det!!
Liten, Jag har en hel del Boob-plagg inköpta när det varit rea på dem på Babyproffsen. Du kan ju kolla upp om de har rea hos dig också, för de hade det här väldigt nyligen och det finns säkert plagg kvar än. Annars har jag Paolo Maria och HM-toppar.
glad påsk också!
OK, här kommer den:
På söndagsmorgonen 6.45 kände jag av vad jag uppfattade var förvärkar, eller sammandragningar som jag haft under flera veckors tid, men mer av sedan ett par dagar tillbaka. Denna morgon kom ännu fler än innan. Jag ställde mig i duschen för att se om de skulle sluta komma, men det gjorde de inte så då antog jag att det verkligen var förlossningsstart. De kom oregelbundet, inte så ofta och gjorde inte speciellt ont alls. Så fort jag ändrade ställning, rörde mig eller t.e.x gick i trappan fick jag dock alltid en värk direkt. Jag funderade på att accelerera förloppet genom att röra mig mer, men bestämde mig i stället för att lägga mig och samla krafter. Vi åt en rejäl lunch och hann även med att fika innan vi åkte in vid 16-tiden. Jag kände att det började bli svårt för mig att koncentrera mig hemma med Prinsen som ofta ville vara där jag var, annars hade vi nog kunnat stanna hemma längre. Jag blev undersökt och det var tydligen svårt att känna hur öppen jag var pga att huvudet låg så långt ner, så BM var tvungen att känna efter under en värk. Så det började ju inte så bra, då det ju gör rätt ont att ha en hand där inne under värk... Jag var iaf öppen 4 cm.
Efter att ha ätit lite middag la jag mig i badet. Där var värkarna väldigt olika i karaktär. Vissa var väldigt jobbiga och andra var lindrigare. Efter en riktigt tuff värk ringde vi på BM för att hon skulle kolla hur mycket öppen jag var, för det kändes nästan som om jag ville krysta. Hon kunde inte känna riktigt, men kände att jag inte var helt öppen iaf, så jag stannade i badet lite till. Hon testade att dra med fingrarana över magen för att avleda smärtan under värk, så detta fick Maken praktisera under ett antal värkar sen. Jag låg totalt en dryg timme i badet och på väg tillbaka till rummet fick maken massera mig hårt i korsryggen under flera värkar. Så hårt att jag hade blåmärken på ryggen dagen efter, men det gjorde ju inget. Jag bad sen om lustgas Något jag ångrar i efterhand. Det är ju inte så lätt att tajma oregelbundna långa och kraftiga värkar som dessutom ofta var tvillingvärkar. Eventuellt var mina värkar (speciellt i slutet) lite för starka för lustgasen också, då den bara var inställd på 50/50 och aldrig skrivades upp mer än så. När jag missade en värk klarade jag inte av att lättandas, utan spände mig allt vad jag kunde i stället. Inte så bra. Jag upplevde även att jag ofta inte ens hann ta 2-3 djupa andetag mellan värkarna som skulle behövas för att göra mig klar i huvudet igen och inte illamående. Så de måste verkligen ha kommit tätt. Jag låg på sidan i sängen. BM gjorde hål på hinnorna så att vattnet gick vid 19.20. Sedan satt jag i sängen och efter en stund ville de att jag ställde mig upp i en gåstol, men det dröjde inte länge innan jag kände krystvärkar. BM kände efter att alla kanter var borta. Jag ville bara få bort hennes hand, för det är så obehagligt när man har värk.
När krystvärkarna kom hade jag verkligen ingen koll på hur jag skulle göra. Av någon anledning var det jag övat in som bortblåst. Jag spände mig i benen och höll inte kvar luften när jag tryckte på. Jag sa att jag var rädd och kände hur jag bara ville bort från hela situationen, men visste ju samtidigt att jag inte kunde komma därifrån. Jag tappade helt enkelt kontrollen och krystade för glatta livet både under och utan värk, så BM frågade mig vid ett par tillfällen om jag verkligen hade värk (det såg hon nog på magen att jag inte hade). De la benen i benstöd för att få mig att slappna av i benen och BM försökte verkligen få kontakt med mig genom att ganska skarpt säga att det var viktigt att jag samarbetade med henne. Och att vi ju inte ville att det skulle ta lika lång tid som sist. Att man måste jobba innan belöningen kommer. Den (belöningen) lyckades jag dock inte fokusera på alls den här förlossningen heller. Det är liksom omöjligt att tänka på bebisen under smärtan för mig. De (hon och en undersköterska som var med) talade om att jag skulle dra mig upp genom att ta tag i ett par handtag och sedan trycka på neråt. Mina krystvärkar var väldigt långa och jag hann trycka på ca 5 gånger på en krystvärk. Även om det inte blev mycket kraft i den sista. Jag tänkte att ok, jag struntar i om jag spricker, de vill att jag trycker på och det ska jag verkligen göra, ända tills bebisen kommer ut. Det gjorde faktiskt mindre ont när jag hade en uppgift att fokusera på. Innan dess gjorde det verkligen otroligt ont. Jag minns inte alls att det gjorde så ont förra gången.
Sen, efter en knapp halvtimme med krystvärkar kom det häftigaste ögonblicket på alltihop och där lyckades jag tack och lov vara närvarande. Jag kände verkligen efter hur det kändes när han var på väg ut och jag tyckte inte det sved eller så som jag hört många säga. Det var bara så häftigt när det rätt som det var bara sa slurp och så kom hela han ut. Vilken lättnad!! Klockan var då strax före 21, så rent tidsmässigt var det ju en jättebra förlossning. Den tog lagom lång tid (ok att de första 7 timmarna var något sega, men då hade ju ju heller inte så ont) och det var prefekt att det startade på morgonen och avslutades på kvällen och inte inkräktade på nattsömnen.
Det kom inga glädjetårar denna gången heller, men jag kände iaf någonting. Bebisen lades så nära mitt ansikte att jag inte riktigt kunde se hur han såg ut, men han skrek direkt och fick 10-10-10 apgar-poäng redan efter 1 minut, vilket inte verkar vara så vanligt. Han var verkligen fin i färgen och huvudet var helt klotrunt. En färdig jättesöt bebis! Han vägde lite mindre än Prinsen och var lite kortare, men kompenserade det genom att ha lite större huvud. 36,5 cm i omkrets.
Annars hade jag väldigt ont av foglossningen efteråt, av att jag låg i en sådan ogynnsam ställning och av allt detta tryckande på min ömma mage. Jag såg inte fram emot att krysta ut moderkakan, men det gick på en enda krystning så kom hela ut tack och lov. Men jag fick ligga och vänta i 15-20 min innan den kom.
Att få bedövning och bli sydd (5 stygn) gick dock jättebra. Det bekom mig inte särskilt.
Sen fick jag äntligen försöka amma och det gick klockrent med rätt tag direkt. Efter en liten stund ville han ha mer, så då fick han amma igen. Sen somnade han.
Efter att han ammats och vi fått in vår bricka med mackor som vi ätit av skulle jag ställa mig upp. Det kunde jag. Jag kunde dock inte lyfta det vänstra benet så pass att jag skulle kunna ta ett steg framåt; det var helt omöjligt. Så de fick hämta en rullstol. Sen ville de väldigt gärna att jag både kissade och duschade. Jag mådde lite illa, så de ville att maken följde med och hjälpte mig i duschen medan de såg till bebisen. Det gick till slut, men det var verkligen en snabbdusch.
Bebisen sov hela natten. Det gjorde dock inte jag då jag hade så ont av eftervärkar, stygnen och av foglossningen. Plus att jag var helt full av endorfiner och inte speciellt trött. Just då, direkt efter förlossningen, kände jag att jag blivit förlossningsrädd. Men det kändes lite bättre redan dagen efter och speciellt efter att jag fått prata med den BM som förlöste mig. Hon verkade inte tycka att jag varit så fel ute, utan tyckte att jag andats jättebra, men tyckte att hon själv pushat mig för hårt och beklagade både det och att jag sprack, men jag tror hon gjorde helt rätt, vilket jag också sa. Hon tyckte också att maken och jag haft ett bra samarbete, vilket kändes bra att höra. Jag bara viftade lite med händerna så visste han vad jag ville att han skulle göra (ofta att ge mig ryggmassage).
Tiden på bb var kanon. Jättehjälpsam personal som man kunde ringa på för minsta lilla fråga, god och bra mat, stort rum och maken fick sova över första natten och hade fått det även ytterligare 2 om han velat, men han behövdes bättre hemma hos Prinsen. Själv såg de gärna att jag stannade 3 nätter, tills PKU-testet var gjort. De frågade mest bara om amningen fungerat förra gången och sa sedan inget mer om den. Och de tvingade mig inte att dela säng med bebisen och ligga och vara rädd att han skulle trilla över kanten, utan han fick sova i sin balja, vilket fungerade jättebra. Jag fick ett gåbord som jag använde för att ta mig till toa första dagen. Sedan när jag var där själv var jag ju tvungen att ta med bebisen i sin balja, så då kunde jag ju inte ta med gåstolen också. Men det fungerade även om det gick sakta.
Överlag kände vi oss mycket mer omhändertagna den här gången och de första dagarna av Lill-prinsens liv blir ett fint minne!
Var det någon som orkade läsa ända hit? 
Och nu god natt!!
Lillprinsen blev förresten såklart också förkyld, så det har varit rätt så tufft här. Men han hade iaf ökat 400g i vikt på en vecka, så min mjölk verkar räcka. Det är nog bara det att han tror att han vill äta så fort han är hos mig. Eller så är han verkligen en jättestorätare för det finns ju inget max hur mycket de får gå upp i vikt när man ammar. Hur som, så behöver vi inte fylla på med ersättning.
Ang. amningskläder så kom jag på att jag har från Proud också. Håller med AM om att HM:s inte sitter något vidare. Fast den toppen jag har därifrån är lång, så jag kunde ha den även när jag var gravid, så det var bra. Det gick med Boobs också, fast inte lika länge då de sitter mer tajt. Ska kolla upp ditt linne-tips AM!
Ang. hur jag känner inför förlossningen nu så är det positivt fram till lustgasen. Sista cm plus krystfasen inte så postiv och sen är det positivt igen. Maken försökte få mig att se det som en idrottsman. Att man kan vara väldigt besviken när man kommer i mål för att man känner att man kunde gjort det så mycket bättre. Men sen när ingen annan kommer i mål på en bättre tid kan man vända det till att det gick rätt bra ändå. BM och maken tyckte ju att det gick så bra. Men det går sådär, mitt värsta scenario var ju att tappa kontrollen och det var ju precis vad som hände... Så faktum är att jag har en ännu positivare bild av den första maratonförlossningen. Men, men, huvudsaken är ju att han kom ut!
Parnassia,
Maken drog fingrarna fram och tillbaka över magen, hela tiden med mig som domderade: "Hårdare, lösare, längre upp, längre ner, fortare, saktare". Det var lite olika under olika värkar hur jag ville ha det. Det avledde den invärdes smärtan rätt bra. Du får nog prova i aktivt läge, för det är nog svårt att öva in innan. Man kan nog inte riktigt föreställa sig hur en sån grej kan hjälpa. Det finns ju massor av sådana knep, men jag förkastade dem innan, för man kan som sagt inte förstå hur de ska kunna hjälpa nåt.
Nu känner jag mig hyfsat feberfri iaf. Men efter att jag tog en kort, långsam promenad i tisdags har jag haft väldigt, väldigt ont, speciellt i underlivet. Det har svidit varenda sekund och blödningsmängden har ökat till det dubbla igen. Fogarna gör också ont. Jag skulle väl kunna gå 200 meter eller nåt om jag går väldigt sakta, men det är både stygnen och foglossningen som hindrar mig från att göra det. Tyvärr hittade jag anteckningar från hur det var förra gången och då kunde jag gå längre än jag kan nu. Jag som trodde det var något bättre denna gången... Ibland är det inte så bra att man är duktig på att dokumentera. Men men. Någon gång ska det väl gå över!
Vickan, Skönt att bilresan gick bra!
Jag känner folk som har åksjuka bebisar som knappt kan ta sig nånstans. Det kan inte vara kul, så det är ju jätteskönt när det funkar!
Och du PB förresten, Här pratar vi alltid väldigt sansat och lyssnar på varandra och förstår varann. I synnerhet när jag är nyförlöst och har hormonerna utanpå kroppen. NOT!!! Bara så du vet! Kram!
Stor kram PB! Även här svämmar tårarna över alla brädder när jag läser vad du skriver! Livet är så orättvist!!!
Stort grattis till dottern Parnassia! (Här i tråden går vi som vanligt mellan glädje och förtvivlan...) Ser fram emot alla höra hela storyn sen!
Stackars magsjuka Puff!! Och stackars Goa Moa! Men Moa är frisk igen eller?
Mugglan, Skickar även en kram till dig! Det kan väl inte skada iaf som maken din brukar säga...
MSW, Min förlossningsskräck jag kände efter förlossningen går nog att bota utifall, OM det skulle vara så att vi skulle vilja ha ett barn till. Jag är en fajter och om någon säger till mig att "det där klarar du nog inte" då vaknar stridslusten till i mig. Är nämligen uppvuxen med att få höra den frasen så... Men egentligen skulle jag nog bäva mest för att ev. vara illamående i 14 veckor eller mer; det tog så på mig psykiskt. Inte för att det är någonting emot att må dåligt över att inte bli gravid, det är ju hundra resor värre, men för mig var nog illamåendet värre än förlossningen ändå.
Och tack för alla frågor om min foglossning och för alla snälla kommentarer om min förlossningsberättelse! Foglossningen kommer nog sitta i lääääääänge till, så ni får nog fråga igen hur den känns om ett halvår eller så! 
Jag har ännu inte varit ute och promenerat mer. Ser inte vitsen med det då jag bara riskerar att det gör satans ont i flera dagar efteråt. Behöver troligen inte hämta på dagis den här veckan heller. Skönt!
Nu måste jag kolla till Lillprinsen. Han sover ute och babyvakten förlorade just kontakten. Tjing!
Stora grattis-kramar till Snaily och September!!
Och en tröstkram till Mugglan och EA. Det var ju FAN att det aldrig vill ta sig!!!
Kul att det börjar röra på sig med utredningen Lappis!
Tack för besöket Cicci! När ni åkte stod Prinsen i dörröppningen och sa ?Victoj kommej och lekej i mojjon igen!??
Har Parnassia skrivit någon förlossningsberättelse än? 
Skulle kunna kommentera hur mycket som helst, men hinner tyvärr inte det. Annars går livet som 2-barnsmor både bättre och sämre än väntat på nåt sätt. Bättre för att det faktiskt går, jag får ihop det på nåt sätt även om de dagis-fria dagarna är en ordentlig utmaning och sämre för att vi fått en kille som har extremt svårt att komma till ro. Igen. Så här vagnas det för glatta livet. Har redan stått ett 2-siffrigt antal timmar och ?vagnat? korgen (maken ledsnade och satte på hjul undertill så att man kan vagna ordentligt) respektive vagnen. Och då vagnade vi ingenting de 2-3 första veckorna eftersom det bara är att klubba dem med mat som gäller då. Men men. Det är bara att kavla upp ärmarna och köra stenhårt. Belöningen för alla partner brukar ju komma så småningom. En stor del i det hela är också att det går flera dagar emellan att han gör nr2. För när han väl gjort det sover han lite bättre och är mer tillfreds. Så igår började vi ge magdroppar. Hoppas att det hjälper. Minifom ger vi också. Han har kräkts en hel del idag, så jag gissar att det börjar bli fullt i systemet. Så. Det var sån där typisk mamma-information som man är nada intresserad av om man inte har barn själv. Och knappt ens då.
Gällande vår 10-årsdag blev det inte att jag tillfrågade tilltänkte kocken, då maken var genomförkyld och jag själv gick på starka smärtstillande med jättestora varningsstexter på. Skulle man dricka alkohol inom 2 dygn (!) från att man tog dem skulle man få hjärtstillestånd! Och då vin är en viktig ingrediens på en fin middag skippade jag deen idén men tänkte att jag ska fixa det nu snart i efterhand. För först nu börjar maken bli helt frisk. Iaf så lyckades vi svänga ihop en 3-rätters middag med ostar ändå och kunde äta hela middagen tillsammans utan spring. Vi kunde inte starta förrän det var lugnt i huset kl 20.30, så det blev lite sent (är ju vaken en del på nätterna...), men annars var det väldigt lyckat och med fullt av ingredienser man inte ska äta som gravid. Först honungsmelon och parmaskinka etc. Sedan blodig ryggbiff med tillbehör som jag redan glömt. Risotto med en massa ost och tomater och svamp och nån sås tror jag. Sedan diverse ostar och sedan den här kladdkakan med glass som dessert: www.tasteline.com/recept/Jean-Francois_akta_kladdkaka
Hoppas allt är bra med alla er andra! Precis som Cicci hinner jag inte in så ofta, men tänker på er varje dag!
Ska se om jag kan läsa ikapp lite mer nu.
Ha ha ha, ni är för roliga! Log stort år att Cicci springer ut med soporna varje morgon för att ni har snygga klättrare på gården! :.-D Fast först trodde jag att klättrare = katter appropå Nennes katt!
Och gällande detta med flygen, så hoppas jag (ego som jag är) att maken inte kommer iväg till södra Tyskland nu till veckan. För det blir flera dygn själv för mig med båda barnen då. Fast jag ska nog inte hoppas för mycket. De fixar säkert med båt och hyrbil i stället och så blir han borta ännu längre i stället.
Just det! Kom på att jag skulle skriva att det VAR laktolos jag drack mot förstoppningen. Jag kollade innehållsdeklarationen. Men det hette Duphalac eller nåt sånt, så jag visste inte vad det innehöll.
Nu ska jag nog slita mig härifrån! Stor kram söta trådisar!
Ser nu att min fråga om P:s förlossn.berättelse nästan ser ut som en uppmaning. Det var inte meningen. Jag bara undrade om den fanns nånstans bland alla sidor ni hunnit producera sedan jag senast var inne. Men har nu sett att så inte var fallet. Jobbigt med mjölkstockning!! Hoppas det gått över nu!
Sitter och läser ikapp samtidigt som jag försöker roa Prinsen. Skrattade stort åt inlägg 10812 och då Prinsen är i en frågvis ålder ville han veta varför jag skrattade och sen skrattade han med fast han inte förstod varför...
Skönt att utredningen inte visade på några fel Mugglan, men förstår att du velar över fortsättningen. Hur mycket större skulle chanserna vara med ivf jämfört med om ni prickar äl (vilket jag tror att ni gör varje månad)? Högsta betyg på simmarna- innebär det att de både är snabba och långlivade? För i så fall är det ju inte så noga med att pricka exakt rätt dag heller.
Är lite sur nu, för maken ringde och påtalade hur kallt det är. Och trodde inte att Prinsen har tillräckligt med kläder på sig. Jag sa att han ju har extrakläder i ryggsäcken, men det visste inte maken om han hade och en massa vantar och galonisar fattas här hemma som han inte vet var de är. När jag var med och hämtade/lämnade på dagis hade jag järnkoll på alla hans saker och frågade så fort något fattades så att det snabbt kom till rätta igen. Men så fort jag inte har koll har ingen (dvs maken) det, grrr... Jag har inte varit inne på dagis sedan förlossningen (1 månad sen idag!). Har bara hämtat Prinsen några få gånger och då har jag bara gått dit de för tillfället är (oftast 150m härifrån i skogen) och tagit med honom hem. Man försöker tänka att man inte är oumbärlig, men ibland känns det som det iaf med tanke på hur allt fallerar så fort man inte är med och styr och ställer.
Sorry för utläggningen.
Oms, Det låter verkligen jobbigt med en tonåring! Tur att hon har en engagerad mamma iaf! Jag var hur snäll som helst som tonåring, men tänker ibland att jag nog borde gjort revolt, för då hade jag inte varit så pass bitter som jag ändå är när jag tänker på mina föräldrar och min uppväxt. Så en viss liten revolt är nog bra, men jag förstår att din dotter har en rätt stor nu och det låter verkligen tungt och svårt!
Liten, Såg att din lille fått ont i magen när du åt choklad. Det fick mig att bestämma mig för att sluta äta det. I en hel vecka. Hur nu det ska gå. Min lillprins är nämligen ständigt missnöjd. Det känns iaf så, tycker både maken och jag. Så nåt fel är det. Det är inte det att han gallskriker konstant, men han krumbuktar sig och gnäller.
Nu måste jag ringa till mitt jobb. Jag har knappt hört av mig sedan jag gick därifrån, så jag har lite dåligt samvete för det. Men det är ju inte som att ringa kompisarna då det inte gör nåt med barnskrik i bakgrunden, så det är svårt att hitta rätt tillfälle. Ska jag prata med chefen vill jag kunna prata i lugn och ro.
Typiskt nog inget svar hos vare sig chefen eller en av kollegorna. Men jag fick prata med växeln iaf! Där de först inte hittade numret till chefen utan frågade mig vad numret var! Ja, sa jag (kanske lite elakt, men kunde inte låta bli och försökte svara med glimten i ögat), hade jag kommit ihåg det hade jag nog inte ringt via växeln...
Vickan, Ska jag ringa när jag ammar får det max ta 5 min för sen måste han rapa eller byta sida och krumbukta sig och gnälla...
Mugglan, Aha, många och livfulla. Det låter ju bra iaf! Hoppas din magsjuka ger med sig snart!!!
