Inlägg från: passionsblomman |Visa alla inlägg
  • passionsblomman

    Vi fortsätter blanda och ge

    Tinga, jag skulle spontant tro mer på logopeden än på dagis har jag en känsla av. Jag menar-hur många med de ät-problemen har de rimligen träffat och var i deras utbildning tas sådant upp så värst noga? Om maten göms ála hamster så gör den ju ingen nytta även om det kändes gött att se barnet stoppa in en bit.

    Hejjar SÅ på er i er strävsamma kamp. Tänk vilken dag Tinga, när Piff och Puff är tonåringar och har dragit hem polare så hela hallen är full av 45:or, jackor och väskor. Där sitter de med mössa på inne och käkar ett par limpor med O´boy till innan du hinner blinka. När de satt i sig det undrar de i förbifarten: vad blir det til middag morsan?

    (jag vet, kanske inte ens roligt att försöka tänka sig mitt i allt du sliter med, men ändå...)

  • passionsblomman

    Barnvakt...det där är något som är så otroligt individuellet och personligt och det är väldigt ömma tår man kan råka trampa på när det gäller sådant där.

    Barn är olika och det är föräldrar också.
    Jag har upplevt det smärtsamt att vara borta från min son när han var liten och var det väldigt sällan. Det tror jag delvis berodde på depressionen jag hade som medförde minimal lust att åka iväg på saker. Jag tackade nej till saker, inte för att jag inte vågade ha barnvakt utan för att jag inte vill gå dit tillräckligt mycket.

    De gånger vi hade barnvakt började vi med dagtid och några timmar, eller kvällstid där jag själv la sonen och sedan åkte vi och åt eller gick på bio och hopapdes att han inte skulle vakna. Då var vi hela familjen hos svärisarna ochkom tillbaka och sov där sedan.

    Småningom behövde vi ibland hjälp för att jag skulle kunna jobba helger när jag gick floristutbildningen. Då åkte jag med till sväronen och han var hos dem själv på dagen och på kvällen kom jag dit.

    Vi har haft väldigt få barnvaktsalternativ då vi ju bodde ute i bushen. Hade min mamma funnits närmare så hade saken nog varit annorlunda.

    Jag tror inte alls på det där om livslånga skador!

    Däremot har jag personer i min omgivning som jag ibland undrar vad de skulle ha barn för. För att allt som stavas kvalitétstid verkar vara tid som är UTAN de barn de "skaffat". Men det är en annan femma.

    Att ungen är trygg i sig själv är ju A- det blir den först och främst ihop med sina föräldrar. Att i samvaro med föräldrarna lära känna andra människor kommer ju av sig självt och att då som B kunna vara med de andra även utan mamma följer ju rätt naturligt.

    Men jag själv hade det jättejobbigt att åka ifrån honom och jag mådde extra dåligt om det var långa avstånd. Det blev mycket mycket lättare när jag kunde förkalra mer. Då barnet börjar ha lite tidsuppfattning.
    Men, riktigt små barn kanske på ett sätt är lättare att ha barnvakt åt än en som är runt året. Det prövade jag aldrig.

  • passionsblomman

    Mugglan, jag ahnn inte ens skriva lycka till...men jag har tänkt på dig massor över huvudtaget senaste tiden ska du veta.
    Det är BRA att allt ser bra ut fattar du väl! Tänk nu goda tankar!

    Det är ju faktiskt inte alls säkert att det är något som är fel alls eller hur? Det TAR ju längre tid i vår ålder för merparten och glöm inte att du faktiskt plussade trots att det gick åt skogen!

    De kommer ju att mäta alla hormonnivåer och sådär nu också antar jag så skulle det vara så illa att åldern redan tagit ut sin rätt, så kommer du ju att få veta det åtminstone. Jag tror INTE att det är så. Jag tror det kommer att ordna sig.

    Men jag vet precis hur det är att göra resan...

  • passionsblomman

    Mugglan, jamen herregud det fattar jag ju! Det är inte SÅ jag menar med goda tankar!
    Jag menar mer precis det du skrev, att man behöver ju inte "skita i alltiohop" utan att ens ha kollat upp allt. Tro mig, jag vet de där faserna. Jag har väntat i NIO år på ett barn till. Fem av dem har varit mycket "försökande" och med intentionen att ha koll. Inte förrän för drygt ett år sedan vågade jag ringa det där allra första samtalet och börja nysta i varför.... Så allt från "vill vi verkligen ha fler barn(där sambon var ytterst tveksam) till "blir det så blir det" till "det kommer faaan aldrig att bli något" och allt däremellan har man ju genomlevt och försökt hantera.

    Min värsta tid var nog dels halvåret innna vi sökte hjälp och så nu fram till IVF-försöket. Jag var ju då tvungen att erkänna för mig själv att jag verkligen ville ha fler barn och inte var nöjd med blir det så blir det. Och då kom hopplösheten, rädslan, ilskan och allt det andra.

    Och precis som du säger, kan man knappast tänka sig till en graviditet. MEN ingen har någon glädje av att man medvetet målr fan och smådjälvar över hela sin värld heller. Smådjävlar som just den här gången var mitt intryck när du skrev att "äggen väl ändå är för gamla".

    Bryta ihop och gå vidare, det är det enda sättet att leva jag kan. Man måste få ut saker.

  • passionsblomman

    Nenne, Vilken MENY! Ooooh, jag vill också äta!

    Fast vi har just eftermiddagsfikat, min fina pojke och jag. Han tycker det är roligt att få äran att cykla till bageriet och välja vad vi ska ha. "jag tog de här bullarna mamma, hoppas du tycker de är bra..."

    Lappis, ja du, man har visat upp härligheten så man blivit helt avtrubbad...
    Vad underbart att det åtminstone verkar närma sig för er med utredningen och det nu. Fast jag förstår att du förtränger. Det måste kännas väldigt abstrakt allt det här.

    Förresten kom jag att tänka på det där med att känna sig annorlunda som adopterad.
    Min sons bästis är ju det och dels har han själv inte fattat att han ser annorlunda ut och dels har hans kompisar-inklusive min son inte lagt märke till det heller. Underligt nog. Han är pepperkaksbrun och har kolsvart hår och mörkbruna ögon. Det var för något år sedan som detta att han är adopterad kom upp i samtalet ch nu förra sommaren åkte de till Colombia som han kommer ifrån, och då var det ju världens oolaste reseberättelse han kom hem med.

    Två av mina nära vänner från tonårstiden är också adopterade. Den ena flyttade till Sthlm när hon blivit vuxen och fått barn. Då berättade hon upprört att det var första ggn i hela hennes liv hon känt sig annorlunda och insett att hon inte sågs som Svensk. Hon gick med barnvagnen på Östermalm och blev väst åt "åk hem din jävel". Hon sa att hon ärligt aldrig ens reflekterat över att hon inte skulle varit svensk som alla andra. Hon är från Bolivia och med indianskt ursprung. Hon hade dittills bara upplevt det som positivt och alla tyckte det var spännande.

    Min vän från Indien dremot, han var en vilsen själ som pratade i det oändliga om att åka "hem" och hitta sin "riktiga" familj, och ville ta sitt födelsenamn istället för det han hade här. Men den killen bodde i ett hem som var vldigt kyligt och jag vet att hans pappa slog honom ibland. Han hade det inte så bra.

    En annan familj vi är lite bekanta med, adopterade från Kina och reste senare dit igen med barnet som helt utan självinsikt sa "Mamma, jag tycker vi åker hem, alla ser ut som Kineser här"
    Hihi!

  • passionsblomman

    Oh, jag har en helsyster och två halvsystrar ifall man ska se på det biologiska. Men i min värld finns bara hela människor och alltså är de all tre mina systrar. Punkt!

    -Att den ena har en mamma som kommer från Chile och har vuxit upp i stort sett helt med henne och därmed har spanska som sitt förstaspråk, är liksom bara en udda faktor i vår annars på så många sätt röriga familj...

  • passionsblomman

    Telis, den där kassen låter jättebra!

    Apropå testdatum och alla andra förkortningarna,; jag gör nog så att jag räknar från ÄP och arton dagar framåt, det är ju det som liksom blir ÄL OCH det var ju då befruktningen blev och sådär. Och tesdagen blir ju hursomhelst den 9/4 oavsett. Usch vad MÅNGA dagar det är till dess!
    Jag har inte haft en tanke på att testa tidigare än då. Men det kommer att bi mer och mer nervöst för varje dag som inte blöder, särskilt när det hela tiden redan känns som att det skulle vara blod när jag går på toa. Snacka om taolett-skräck!

  • passionsblomman

    Vaddå? Vilket är ett tecken? Toalettskräcken?

    Och ja, det är ju en eeeeevighet till den nionde!


    nennesjuttioåtta skrev 2010-03-29 15:02:33 följande:
    PBse där, ett tecken till! 9/4 det är ju en hel evighet till dess ? vad ska vi fundera på då så länge?
  • passionsblomman

    Lappis, ja det står också på det där gröna pappret...testa även om blödning. Jag har ju normalt så jädra oregelbunden mens så jag har aldrig sett någon anledning att slösa tester förrän rätt sent, men under inseminarietiden lärde jag mig ju att progget kunde försena blödningen så då testade jag tidigare än jag gjort när vi bara försökte själva.

    Nu när allt gjorts på helt eget vis så vet jag inte alls vad jag kan vänta mig. Mensen blev definitivt många dagar tidigare vid inseminarierna-dag 27 eller 28 alla ggr utom en. Och det höll i sig en bra bit in på hösten även efter sista inseminariet. Men nu har jag ju inngen vanlig cykel att räkna från, utan det blir ju från ÄP dvs ÄL då...

    -BAH!Räknar och räknar, det är ta mig tusan det enda man gör, olika dagar och tider hit och dit!

    ...och nu vill sonen ha hjälp med matteläxan också. Tur han är liten så jag fortfarande kan hjälpa. Jag är inte så bra på matte annars, så när ahan blir äldre vet jag inte hur det ska gå...

Svar på tråden Vi fortsätter blanda och ge