Lappis, jag förstår precis! Och livet förändras ju!
Ibalnd undrar jag när jag läser brudarnas babbel här iforumet om de fattar vilket statement det faktiskt kan bli när man inte bjuder någon till sitt bröllop. Att det liksom blir punkt då. Min mamma hade en väninna i MÅNGA år och de gjorde mycket ihop. Den kvinnan var "ungmö" och när hon helt plötsligt träffade en man och gifte sig så upphörde all kontakt och hon höll stort bröllop, men bjöd inte mamam. Nähänä, men slipp då liksom... Mamma, som faktiskt datat och haft partner eller varit gift hela deras vänskapstid, har alltid haft plats för henne i sitt liv trots man eller familj.
Bara för det satte jag mig nu och mailade min ena vän. Hon är HELT kass och urusel på att höra av sig. Det vet både hon och jag, och skulle det hänga på det så vore vi inte vänner. Men nu tänker jag få reda på var på jorden ho är. Hon är en såda där free spirit, som lika gärna skulle kunna svara"hej, jo jag är uppe på mount everest, jag har börjat klättra" som "hej, jo jag råkade visst våga välja att få ett barn ändå, vi bor i sundsvall" Fast Mount Everest är troligare i hennes fall.
AM, jag har aldrig ordnat någon ordentlig fest för mig själv heller. Antingen har jag varit för fattig eller bott för trångt. När jag fyllde 30 var jag höggravid och dessutom så fyller jag så trist tid på året. 7/1, ingen har råd eller lust att gå på fest då. Alla är helt överfirade sedan jul och nyår.
Det är lite nervöst faktiskt att nu kommer folk och hälsar på oss framöver och vi är inte alls så vava att ordna och fixa och det är ju en del som ska till för att få flyt när man ska servera middagar och så. Jag försöker ställa siktet på "enkelt men rejält och gott2 för annars kommer jag att stressa upp mig och förstöra allt med att bli hispig och ilsken för att jag inte får ihop momenten.