Hur tog ni steget att bli gravida?!

Nej man blir aldrig helt redo och det är sor risk att det faktist inte blir några barn alls ifall man ska gå och vänta på den exakt rätta tidpunkten.

Släpp sargen och kom in i matchen vettja! Vad kan hända?

Den enda viktiga frågan är väl om ett barn vore välkommet i er värld?
Så resonerade min sambo och jag. "Skulle ett barn kännas som en katastrof eller något negativt - nej" nä men dåså. Alltså skippade vi preventivmedel och jag kan bara nämna i förbifarten att trots att vi var väldigt nykära dåförtiden och alltså hHADE ett sexliv, så tog det ett helt år innna jag väl blev gravid.

Sysko till vår nu 9-årige son har vi tyvärr inte välsignats med.
ta inte barn så för givet att ni tro r att bara ni velat färdigt å ordnar det sig plättlätt. Det är inte alls säkert.

Så ta även med i ertvelande isåfall hur det skulle kännas att inte bli föräldrar alls.

Låt livet komma till er säger jag bara. Jag är säker på att ni kan forma era liv och vardagen med barn så det passar era behov och intressen även fortsättningsvis.

Ursäkta, men den inställningnen från din man var bland det mest självgoda jag har hört tror jag.

Nu ska du naturligtvis inte stressa upp dig och utgå från att något är fel eller tro att just du inte skulle kunna bli gravid. Men ju mer insatt man blir i hela bebiskarusellen och lär känna par som inte haft så lätt, desto mer framstår varenda unge som ett rent mirakel känner jag.

Det du själv kan göra för att iallafall ha koll på din egen kropp inför att ni börjar försöka, är ju att göra ett gynbesök och be att få kolla att allt ser ok ut. Notera även din cykel så du vet hur menen kommer, hur många dagar du blöder och sådär. Ägglossningen är ju det man sedan behöver pricka in. Om man inte äter p-piller kan man ju skaffa sig lite koll på sådant redan innan. OM ni väl ska börja försöka efter sommaren kan det ju dessutom vara vettigt att sluta med piller eller ta ut spiral redan nu för att ge kroppen en chans att komma tillbaka på banan så att säga.
Din man kan ha fått dåliga spermier sedan sina tidigare barn. Man betraktar prov rån mannen som giltiga i ett år. Sedab får man göra nya ifall man håller på med utredning.
Det är dessutom inte ens säkert att det är något egentligt fel på NÅGON av parterna bara för att det inte tar sig.
Sedan hoppas jag att både han och du inser att ett år är helt normalt att få vänta på sitt plus. Innan dess görs ingen utredning om barnlöshet.

Sedan vill jag till ALLA säga en sak som jag önskar jag kunde skrika ut över hela världen en gång för alla:
NI BEHÖVER INTE KUNNA SLAPPNA AV FÖR ATT BLI GRAVIDA!!!!!!

Det är en myt och det dummaste j**la skit som kvinnor som kämpar och längtar får höra JÄMT. Självklart blir livet allmänt sett roligare ifall man kan vara glad och avslappnad och resan mot en graviditet lättare ifall man inte oroar sig utan gökar och lever loppan. MEN det kan aldrig någonsin vara så att du har oroat dig för mycket och därför inte blir gravid.

Hörde alla det nu?

Ja, är det så attman fuckat upp hela sin cykel så är det en sak. MEN om du bara visste hur JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA många gånger de som väntar och försöker hantera varje månads besvikelse få höra att bara de skulle slappna aaaaaaaaaav och inte tänka på det hela, så skulle det plötsligt bli barn."För det vet ju alla, när de väl givit upp och valt adoption istället DÅ blev de med barn"

Den förbannade skitmyten är så utbredd att det skulle behövas en samhällskampanj för att slå ihjäl den. Lika etablerad som tramset att det är farligt att bada om det inte gått en timma sedan man åt.

Jag skulle kunna sitta och skriva spaltmeter med argument om varför det INTE är hållbart att påståatt det går bättre om man slappnar av eller att det går att råka tänka för mycket på saken.

Att man sedan självklart mår bättre själv om man är glad harmonisk och avslappnad är en helt annan sak.

Och att bara genom ORO störa ut hela cykeln, nej du, det krävs nog ett något större stresspåslag än så. Exempel på det kan vara att man jobbar bara natt. Det är en typisk form av stress där kroppen och hormonbalansen ofta störs ut och bland kvinnor med sådana jobb är talen högre för ofrivillig barnlöshet.

Förresten, om det vore sant det där med avslappningen, så vore det läge att stämma de jävlarna som går runt och säger till kvinnor att de måstae slappna av. Jo, för genom att DE stressar upp och oraoar, skuldbelägger och ger kvinnorna ångest, så har de ju varit med och orsakat barnlösheten då.

SÄG ALDRIG SÅ till en kvinna som längar efter barn! Hon kan råka bli en mördare.

Idhrenniel, du förstår inte riktigt vad jag vill säga. Det jag påstår stärks nämligen av dina föräldrars historia. Jag påstår att de inte kan hjälpa att de fick försöka i elva år.
Jag påstår att de inte var hjälpta av dem som förmodligen även till din mamma kläckte den mindre intelligenta uppmaningen att hon skulle slappna av.
Jag påstår att hon inte fick sina missfall för att hon längtade för mycket så att hon spände sig och framkallade dem själv.
Jag påstår att hon inte får skylla sig själv och att det inte är så att bara för att adoptionen blev klar så blev hon gravid. Det torde bero på att de flesta fertila kvinnor förr eller senare blir gravida om de inte skyddar sig. Avslappnade eller ej.

Hur trasig man kan bli som människa av stress, oro och ångest har jag alldeles för tydligt fått uppleva i mitt eget liv, på ett sätt som de flesta med långa psykologistudier knappast kommer i närheten av. Min första graviditet kom mitt i en djup depression och Post traumatiskt stressyndrom som följd av rån, misshandel, hot oh mycket annat våld. Jag har aldrig mått så dåligt som när jag bar min son. Jag har heller aldrig varit mer harmonisk i livet än nu. Ändå är det nu jag inte blri gravid utan _som Nenne_ska göra en IVF nästa månad.
Då jag bar mitt barn hade jag ångestattacker som jag helst villglömma. Tror du jag mådde bättre när människor-tom min mamma sa saker som "du måste tänka på att din ångest går över till barnet"

Det jag vill åt är att det knappast hjälper någon att man kläcker sådana kommentarer. Och att en kraftig chock kan framkalla ett missfall tex, är inte riktigt samma sak som att ägg och spermie inte skulle kunna mötas även i en ledsen och stressad kvinnas kropp.

Men att stress inte gynnar oss-annat än när den har livsbevarande funktioner, det vet jag mycket väl.

Grattis till dina föräldrar och dig för att du finns förresten. Det var verkligen en solskenshistoria.

BTMS, ja det är jobbigt med den stressen. Tyvärr är det massor av kvinnor som_till skillnad från dig_ faktiskt inte alls har klart för sig hur dramatiskt fertiliteten sjunker med åren.Inte heller vet man att det inte bara är att gå och få hjälp ifall det inte funkar.

De jag träffat inom vården sedan vi påbörjade vår utredning berättar all om hur par kommer och mer eller mindre tror att man kan beställa hjälp som sedan garanterar ett barn. Så den informationen behövs. Vi är vana att kunna styra och påverka våra egna liv i väldigt hög grad i dag och vill inte veta om att en viss ålder innebär försent för vissa saker.

För egen del är jag innerligt tacksam att vi inte väntade på att längtan slulle ta över hela hjärtat eller på att ditten elelr datten skulle göras först. Det har inneburit att jagåtminstone fått uppleva föräldraskapet även om vi inte verkar få bestämma själva hur många barn vi ska ha.

Vill du inte ha barn så vill du inte och då är det ju as-jobbigt om folk tjatar.