Hur tog ni steget att bli gravida?!

passionsblomman:

Nu är det inte så att min blivande man har sagt det som att han självklart kan få barn eftersom han har det sen innan... Både han och jag har ju förstått att man förändras. Han försöker bara lugna mig med att det har fungerat förut, det är klart att det ska fungera igen. Medan jag tolkar det som att det är mitt fel om det inte blir något, just eftersom det har fungerat för honom förr... Ville bara säga det till hans försvar :)

Jag tog ut min spiral för två veckor sedan, just för att min kropp ska få en chans att bli normal, och det är SÅÅ skönt att slippa hormoner. Jag hoppas att tiden flyger fram till det är dags att börja, och att tiden flyger fram till graviditet.

Ja, är det så attman fuckat upp hela sin cykel så är det en sak. MEN om du bara visste hur JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA många gånger de som väntar och försöker hantera varje månads besvikelse få höra att bara de skulle slappna aaaaaaaaaav och inte tänka på det hela, så skulle det plötsligt bli barn."För det vet ju alla, när de väl givit upp och valt adoption istället DÅ blev de med barn"

Den förbannade skitmyten är så utbredd att det skulle behövas en samhällskampanj för att slå ihjäl den. Lika etablerad som tramset att det är farligt att bada om det inte gått en timma sedan man åt.

Jag skulle kunna sitta och skriva spaltmeter med argument om varför det INTE är hållbart att påståatt det går bättre om man slappnar av eller att det går att råka tänka för mycket på saken.

Att man sedan självklart mår bättre själv om man är glad harmonisk och avslappnad är en helt annan sak.

Och att bara genom ORO störa ut hela cykeln, nej du, det krävs nog ett något större stresspåslag än så. Exempel på det kan vara att man jobbar bara natt. Det är en typisk form av stress där kroppen och hormonbalansen ofta störs ut och bland kvinnor med sådana jobb är talen högre för ofrivillig barnlöshet.

Förresten, om det vore sant det där med avslappningen, så vore det läge att stämma de jävlarna som går runt och säger till kvinnor att de måstae slappna av. Jo, för genom att DE stressar upp och oraoar, skuldbelägger och ger kvinnorna ångest, så har de ju varit med och orsakat barnlösheten då.

SÄG ALDRIG SÅ till en kvinna som längar efter barn! Hon kan råka bli en mördare.

Jaha då får väl jag komma med mina föräldrars exempel igen då. De tillhör den där klyschan som passionsblomman säger är en myt. De försökte (som sagt) bli föräldrar i elva års tid. Flera missfall och en otroligt stark längtan efter barn. De genomgick x antal behandlingar och det är klart att det var oerhört stressigt och jobbigt för dem. Till slut bestämde de sig för adoption och efter ett par år fick de åka till Indien och träffa den lilla killen som skulle bli deras son. I denna veva blev mamma gravid med mig och hon vågade inte hoppas på att det skulle bli nåt av det, "det blir ju en bonus i så fall". När socialsekreteraren fick reda på att mamma var gravid ville hon blåsa av hela adoptionen. Denna STRESS ledde till kraftiga blödningar hos mamma och hon höll på att förlora mig. Då fick soc.sekr. ändra sig och sa att adoptionen visst skulle fortsätta. Så sagan slutade lyckligt för dem, Victor kom i juni och tre månader senare föddes jag.

Jag vet inte hur mycket psykologi du har läst passionsblomman men det är ju så att "body and mind" hänger ihop mer än man tror och vill erkänna. Jag förstår att det känns kränkande att få höra att man bara ska slappna av, för hur gör man det när längtan efter barn är så stark? Det är inte så himla lätt att bara sluta oroa sig. Jag säger inte att det bara beror på stress såklart men det är i alla fall ingen myt. Barnlöshet kan ju bero på en massa saker. Fetma, rökning, alkohol och narkotika, medicinering (bland annat anabola steroider) och exponering av skadliga ämnen kan vara saker som påverkar men inte kan bevisas. Oförklarlig infertilitet drabbar 10-25 procent av de barnlösa paren.

va fan...

Jag kan köpa en sak. Om stress gör att ni får strul med mens och ägglossning så är det klart att stressen påverkar. Naturligtvis.

MEN.

Om man har mens som man ska så har man också ägglossning (dock har man inte ägglossning varje cykel men det är helt normalt)

Så vad skulle då stressen ställa till med?

Elller när?

Om nu man har ägglossning, då kommer det ju ett ägg som kan befruktas. Eller hur, där är vi överrens.
Gör stressen skalen tjockare på äggen?
Kan inte spermierna befrukta ägget )?
Hittar spermierna inte fram? (är det då spermierna som är stressade??
Är det när blastocysten (befruktat ägg med upp till 150 celler) ska "kläckas och fastna i livmodern?
Är det när det fortsätter utvecklas till embryo som stressen påverkar kanske?
Stöter livmodern ut embryot för att du är för stressad??
Hur känner den av det? Hur blir kvinnor i krigszoner gravida? Är de inte stressade?

Lustigt, för enligt IVF-läkare så har stressen ingen som helst påverkan på fertiliteten (för er som alltså inte verkar så insatta så är IVF = provrörsbefruktning), och eftersom jag gjort flera så kan jag säga att mer stressad eller med fler tankar på att det ska bli barn än då går inte att få. Du ska hålla tider flera gånger per dag med mediciner, räkna dagar när du ska börja med spray eller sprutor eller lämna blodprov eller kolla VUL och äggplockning och de ska befruktas som de ska och de ska överleva och utvecklas till så pass bra att läkarna sätter tillbaka det i livmodern igen. SEN börjar väntan på att du ska testa. Finns inget värre.

Så JA det är en myt.

Kan ni stressa upp er så mycket att era njurar slutar fungera också???

Och JA man blir väldigt ledsen när man inte vet varför de tinte blir barn för jag kan lova ? jag var inte alls särskilt stressade eller så första året vi försökte få barn. För jag utgick från att det skulle ta tid.

Till TS
Sorry, vi har varit tillsammans långt över tvåsiffrigt och till slut så hade vi inget att skylla på: jobb, bra boende och allt var klart. Bara att hoppa. Sen gick det ju inte som vi hade planerat ändå. Men nu är jag ändå gravid men avskyr fortfarande uttrycket "sluta tänk på det" eller "slappna av" för jag har gått igenom det värsta för att komma hit. Lycka till! För de allra flesta så fungerar det ju faktiskt så du behöver inte oroa dig i onödan. Inte för att det skulle störa utan för att du mår så mycket bättre då.

Idhrenniel, du förstår inte riktigt vad jag vill säga. Det jag påstår stärks nämligen av dina föräldrars historia. Jag påstår att de inte kan hjälpa att de fick försöka i elva år.
Jag påstår att de inte var hjälpta av dem som förmodligen även till din mamma kläckte den mindre intelligenta uppmaningen att hon skulle slappna av.
Jag påstår att hon inte fick sina missfall för att hon längtade för mycket så att hon spände sig och framkallade dem själv.
Jag påstår att hon inte får skylla sig själv och att det inte är så att bara för att adoptionen blev klar så blev hon gravid. Det torde bero på att de flesta fertila kvinnor förr eller senare blir gravida om de inte skyddar sig. Avslappnade eller ej.

Hur trasig man kan bli som människa av stress, oro och ångest har jag alldeles för tydligt fått uppleva i mitt eget liv, på ett sätt som de flesta med långa psykologistudier knappast kommer i närheten av. Min första graviditet kom mitt i en djup depression och Post traumatiskt stressyndrom som följd av rån, misshandel, hot oh mycket annat våld. Jag har aldrig mått så dåligt som när jag bar min son. Jag har heller aldrig varit mer harmonisk i livet än nu. Ändå är det nu jag inte blri gravid utan _som Nenne_ska göra en IVF nästa månad.
Då jag bar mitt barn hade jag ångestattacker som jag helst villglömma. Tror du jag mådde bättre när människor-tom min mamma sa saker som "du måste tänka på att din ångest går över till barnet"

Det jag vill åt är att det knappast hjälper någon att man kläcker sådana kommentarer. Och att en kraftig chock kan framkalla ett missfall tex, är inte riktigt samma sak som att ägg och spermie inte skulle kunna mötas även i en ledsen och stressad kvinnas kropp.

Men att stress inte gynnar oss-annat än när den har livsbevarande funktioner, det vet jag mycket väl.

Grattis till dina föräldrar och dig för att du finns förresten. Det var verkligen en solskenshistoria.

Vi har bestämt oss för att sluta skydda oss i samband med bröllopet, sen får det bli som det blir. Jag kommer visserligen gå till gyn och be dem kolla så att allt ser ok ut, på min systers inrådan. För hon tyckte det var onödigt att vi väntade längre än nödvändigt om det finns några problem, jag kommer ju trots allt vara 37 år när vi gifter oss.

Men som sagt det får bli som det blir, det hade varit otroligt fantasiskt att få bli förälder ihop med min blivande, men blir vi inte det på naturlig väg, så funderar vi på att se om vi inte kan få bli stödfamilj i alla fall. Det finns så många barn här i världen som behöver kärleksfulla vuxna runt omkring sig...

Oktoberbrud2010 - helt rätt och vädligt bra tänkt!

Tack, Passionsblomman och Nenne, för bra himla inlägg.

TS, vi bestämde oss tidigt för ett datum då det var dags att börja försöka, eller som vi sade: sluta förhindra en graviditet.
Vi ville ha bott ihop tillräckligt länge för att vara vana vid det, men samtidigt inte vänta alltför länge då vi passerat trettio båda två. Några månader innan detta datum slutade jag med p-piller för att cykeln skulle stabilisera sig.
När den magiska månaden var inne släppte vi sargen, även om det kändes lite väl spännande.

Jag och min man kände/känner precis som er ts. Men så bestämde vi att i november skulle vi börja försöka, och då gjorde vi som Daa och hennes man, vi släppte sargen.
Vi är över 30 båda två, min man är färdig utb, jag blir klar i juni, vi har jobb, hus, kombi och vi har varit tillsammans i 11år. Det blir inte bättre än så här och ibland måste man blunda och hoppa
Det har inte blivit något + än, men det kommer förhoppningsvis.