Hur tog ni steget att bli gravida?!

Åh, denna eviga barnstress!!! Jag är 37 år - gifter mig i år - och p g a en planerad drömresa nästa vinter vill jag - VI - vänta till dess med att försöka bli gravida.

Frågan om när man blir redo, tja, jag tror inte att man blir det, ärligt talat. Jag är inte ett dugg mer redo för barn nu än jag var när jag var 23, jag längtar inte efter barn och ser inte barn som mitt absoluta mål i livet. Snarare är det nog så nu när jag är så här himla gammal att jag mer och mer försöker TVINGA fram en barnlängtan. Jag vet mycket väl att vi inte har all tid i världen på oss och ska vi ha barn så måste de komma snart. Men jag AVSKYR när människor kommer dragande med statistik om hur mycket fertiliteten sjunker per år och hur många som har svårt att få barn. Det är ju inte så att jag inte känner till det redan - det är bara det att just barn aldrig har varit min dröm. Och tack så mycket, jag ÄR redan stressad så det räcker till över min brist på barnlängtan när alla omkring mig skaffar barn till höger och vänster.

Min sambo är som jag, han vill och vill inte ha barn. Vill för att han ser det som ett fantastiskt och spännande äventyr att få vara förälder, vill inte för allt det innebär av saker vi inte längre kan göra på samma sätt. Men för hans skull försöker jag komma fram till att ja visst vill jag ha barn, för jag vill ändå att han ska få uppleva sin dröm. Får vi barn kommer det förmodligen att vara bland det häftigaste vi upplever i livet. Får vi inte barn så får vi det bra ändå - vi har ett härligt liv idag, reser mycket, har massor av drömmar om allt vi vill göra och uppleva. Jag tror att vi skulle vara jättelyckliga med barn, men jag tror inte vi är dömda till olycka om barnen inte kommer.

Men visst, jag ÖNSKAR att jag hade åtminstone tio år till att bara leva livet och slippa tänka på det, utan stressen!!

BMTS visst det blir svårare med åldern, men det är ju inte omöjligt. Nu i februari så har min 45-åriga syster fått sitt tredje barn och min 42-åriga väninna sitt första.

Nu har jag väl som du inte den där klassiska barnlängtan heller, jag skulle tycka väldigt mycket om att bli förälder, men jag känner inte på nåt vis att jag skulle ha ett sämre liv om det var så att vi inte fick barn. Man kan ha barn i sitt liv på så många sätt, de behöver inte alltid vara ens biologiska...

BMTS - förstår precis hur du känner men tyvärr tickar den biologiska klockan oavsett om man vill höra den eller ej. Själv har jag kännt precis som dig men har sagt att jag någon gång i livet skulle vilja "försöka" få barn. Jag har aldrig tagit det för givet (att det ska funka) och går det inte, så går det inte, sa jag tidigare. Tyvärr blir verkligheten oftast något annat när man väl ger sig in i den här karusellen. Vet inte hur många gånger jag har önskat att jag vore 10 år yngre eller att jag hade träffat maken mycket, mycket tidigare i livet men sånt går ju knappast att ändra. Nu får man istället bita i det sura äpplet och inse att det inte blir några biologiska barn för oss.

BTMS, ja det är jobbigt med den stressen. Tyvärr är det massor av kvinnor som_till skillnad från dig_ faktiskt inte alls har klart för sig hur dramatiskt fertiliteten sjunker med åren.Inte heller vet man att det inte bara är att gå och få hjälp ifall det inte funkar.

De jag träffat inom vården sedan vi påbörjade vår utredning berättar all om hur par kommer och mer eller mindre tror att man kan beställa hjälp som sedan garanterar ett barn. Så den informationen behövs. Vi är vana att kunna styra och påverka våra egna liv i väldigt hög grad i dag och vill inte veta om att en viss ålder innebär försent för vissa saker.

För egen del är jag innerligt tacksam att vi inte väntade på att längtan slulle ta över hela hjärtat eller på att ditten elelr datten skulle göras först. Det har inneburit att jagåtminstone fått uppleva föräldraskapet även om vi inte verkar få bestämma själva hur många barn vi ska ha.

Vill du inte ha barn så vill du inte och då är det ju as-jobbigt om folk tjatar.

BMTS: Jag håller med dig i allt du säger! Jag har nog insett att det inte kommer att finnas ett perfekt tillfälle för oss att skaffa barn, men likaväl så ser jag också att det finns tillfällen i våra liv där vi absolut inte vill/kan ha barn. Vi är i ett sådan tillfälle nu med våra karriärer t.ex. Min man har precis blivit avdelningschef på sitt jobb och är på resande fot 4-5 dagar/vecka. Jag känner att jag absolut inte vill försaka min karriär (som också innebär mycket övertid och resor) genom att vara hemma med barnen hela tiden och han säger att han absolut vill ha minst halva föräldraledigheten. Till vår fördel så är jag bara 28 år och har en massa år kvar att göra karriär på, men med en kombination av att inte alls vara sugen på barn (känner ingen biologisk klocka ticka) och att värna om våra karriärer, så är det väldigt stressande att veta att OM vi i framtiden vill ha barn, så kanske det är för sent...

Ja, mycket bra fråga. Det är nog bara att inse att det inte finns en bra tidpunkt, eller en tid som är sämre än nån annan, när man själv nått en viss punkt i sitt liv (ålder, inkomst, stabilitet i relationer etc). Man får chansa. Jag försöker övertyga mig om det iaf.

Vi har sagt att vi skall försöka få mig på smällen så snart vi har gift oss. I verklighet blir det nog en månad efteråt, dvs efter smekmånaden för jag vill också kunna dricka drinkar i solen

Idhrenniel skrev 2010-02-24 10:59:41 följande:

Ett enda fall är väl knappast ett bevis på någonting. Om man tittar på statistiken så lär det vara 8% av alla par som adopterar som sedan får ett biologiskt barn. Knappast så att man kan se adoption som ett fertilitetshöjande medel.

Men om det räcker med ett enda exempel så kan ju jag berätta om tjejen här på BT som nojjade något alldeles väldigt över att hon inte blivit gravid inom X antal månader. När hon var på tjänsteresa till en annan del av Sverige samtidigt som hon hade ägglossning så åkte hennes man dit och sov över en natt bara för att dom inte skulle missa en enda ägglossning. Hon tänkte verkligen inte på mycket annat än att bli gravid och stressade som sjutton men det gick alldeles utmärkt ändå och hon är tvåbarnsmamma idag.

Men för att svara på TS fråga - vi tog steget enbart för att vi var tvungna (på grund av min ålder). Jag hade nog kunnat tänka mig att vänta lite till annars.

Det jag har fått lära mig är att det är lika många som blir gravida som adopterar (som är ofrivilligt barnlösa) som blir gravida trots att de väljer att inte adoptera.

Om detta tvista de lärde. :) Jag ber verkligen om ursäkt om jag har "offended" någon, det var verkligen inte meningen i så fall utan jag ville bara berätta min och mina föräldrars historia. Frågan huruvida stress påverkar eller inte kan man diskutera i oändlighet och det är klart att alla har rätt till sin åsikt. Min erfarenhet säger en sak, medan någon annans erfarenhet säger precis tvärtom. Så är det ju! Men jag ville bara säga lycka till till alla som vill och försöker bli gravida. Och till er som inte vill eller känner er redo, heja er också!! Man ska göra det som känns bäst och försöka att inte lyssna ALLTFÖR mycket på andra! :)

Jag tror inte att man någonsin vågar egentligen!! Jag och min M2B stod en kväll och slängde helt sonika mina piller. Lite som nu får det bära eller brista. När jag väl blev gravid sedan var jag inte alls redo. Jag tror att det finns en anledning till att vi människor är gravida i 9 månader för när det börjar närma sig så helt plötsligt från en dag till den andra så är man redo. För mig skedde det i undefär 6-7 månaden. Innan dess var jag definitivt inte redo, men som sagt lite sent att ändra sig.
Vi har nu 2 helt underbara pojkar och livet är underbart!!! :^) Lycka till!!

Jadu, en dag kände jag att NU känner jag mig redo. Jag var då 24år gamal. Började prata med sambon om min längtan och vi kom fram till att jag skulle sluta med p-piller under våren. Hela processen innan skedde under vintern.Det tog längre tid en vad jag trodde hela 7mån, men jag tror det berodde på p-pillrena. Min "riktiga" mens kickade inte riktigt igång. Men men den 27 sep 2008 kom våran jänta vi var då båda 26år gamla.

Kan till lägga att vi bodde i en 1,5 på 35kvm jag hade ett vikarie jobb och han studerade. Idag har vi fått tag i en HR på 80kvm i ett område som vi båda trivs i jag studerar nu och han jobbar. allt flyter på fin fint och vi ska börja tillvekningen av nr 2 till hösten.

Det jag vill säga är, att oavsett hur allt runt omkring ser ut är det viktiga att man känner sig mentalt redo. Alltså att man mår bra med sig själv och vet vart man är påväg i livet..på ett ungefär. Hus, bil,jobb mm. är bara plus i kanten, men inget som gär att fixa på vägen

Du gör det som känns rätt..eller ja, NI gör vad som känns rätt för er.