Är jag en egoist?

Jag tycker du ska börja med att flytta till ett eget boende, bli särbosom du känner att du inte vill göra slut. Lär dig att stå på egna ben och att ingen man ska säga åt dig vad du ska eller inte ska göra.
Är man i ett förhållande får man ge och ta; man kan inte få sin vilja igenom 100 % av tiden, men man ska heller inte krypa ihop till en skugga som finner sig i sin partners alla nycker.

Jag tror ni båda (helst enskilt) är i behov av samtalsterapi hos någon psykolog. Kolla upp vilka alternativ till terapi det finns. En varning dock: det finns så många som utger sig för att vara än det ena än det andra, men se till så du går hos någon som har en genuin utbildning; psykolog är en skyddad yrkestitel.

Och som någon skrev: att vara emot otrohet är knappast en unik egenskap; de flesta jag känner (både tjejer och killar) är helt emot otrohet, och så tror jag faktiskt majoriteten av befolkningen känner.
Var gränsen för otrohet går, är förstås upp till varje par, men om man inte ens får sätta sig vid datorn för att den andra är svartsjuk och tror att man är otrogen, DÅ lever man i ett osunt förhållande.

Att leva ensam är faktiskt inte så dumt det heller; personligen skulle jag hellre leva ensam än med en man som beter sig som din fästman. Hårda ord, kan tyckas, men försök se objektivt på hur han beter sig; jag tycker det verkar som om ni BÅDA faktiskt skulle må bäst av att vara ensamma en tid och få tänka igenom era liv.

Det är ENBART du som kan förändra din situation -- du kan inte förändra honom och du har rätt till en tillvaro där du inte behöver gå omkring och oroa dig för att din sambo ska bli arg eller börja dricka.

Fundera på ett särboskap åtminstone, och se om det blir bättre när ni inte "nöter" på varandra hela tiden.

Och funkar det inte med psykiatern, tycker jag du ska ta upp det med honom/henne. Du har möjlighet att byta psykiater/psykolog om du vill. Det är ju bara ett slöseri med bådas tid att du går dit år ut och år in om du inte får hjälp.

Förlåt, men om du är 46 år så behöver du kanske inte lyssna SÅ mycket på dina föräldrar
I och för sig har din mamma rätt i att man måste anpassa sig, men då ska BÅDA parter anpassa sig; den ena ska inte vara hustyrann och bestämma ALLT, och den andra finna sig i det. Man måste hitta en rimlig balans i förhållandet.

Jag förstår verkligen inte hur din mor kan anse att det är en kompromiss om hon vill ha en hund, men din pappa inte vill det, och så nöjer hon sig med att hans vilja går igenom. Är det en kompromiss?

Om du har en stark dröm om att starta en kennel måste du väga det mot ditt nuvarande liv: vill du sitta hemma med en karl som du verkar rädd för ELLER vill du leva ditt liv som DU vill?

Rakt ut sagt så verkar du lite rädd för att vara ensam och fatta dina egna beslut. Du frågar i tråd efter tråd om vad vi tror och vad du borde göra, och säkert 95 % av svaren du får, går ut på att du ska tänka mer på dig själv, bli särbo eller göra slut. Ändå stannar du kvar hos karln och lyssnar mest på din mamma som verkar tycka att du ska finna dig i det liv du har.