olika stadier i livet

Vi har pratat jättemycket om varför han inte vill men han säger att han inte vet. Han tror inte att det är den känslomässiga biten som är problemet utan att han vill vara i en viss position i livet, ha ett bra jobb, tjäna pengar när han gifter sig. Det konstiga är dock att vi har en bröllopskassa som kan räcka till en stor fest och jag har sagt att jag inte heller behöver ha nån stor fest om han inte vill det. Jag vill ju veta vad som ligger bakom att han skjuter på bröllopet hela tiden så jag frågade -Så när du har pluggat klart och fått ett jobb, då kan vi gifta oss? Då svarade han att han inte vet, så det kan ju inte bara vara där skon klämmer heller. Jag vill ju veta om det är något att satsa på och vänta på, men det enda svaret jag får är JAG VET INTE. Jag blir så frustrerad för jag vill ha en plan i alla fall.

Ja det är klart att det viktigaste är att jag får vara med honom resten av livet, men det är ju dessa starka känslor för honom som gör att jag vill gifta mig med honom. Därför antar jag att det är det som känns så jobbigt, för han kan ju inte känna likadant eftersom han inte vill gifta sig med mig och att det verkar som att det har mer med pengar, jobb, status att göra än hans känslor för mig.

neige - vi har pratat om precis det där. varför han tror att han måste vara i en särskild position i livet när han gifter sig. jag har förklarat att ingenting behöver förändras för att man gifter sig utan att man fortfarande kommer vara samma personer. han vet inte varför han ser sig själv i en viss position som gift utan att han bara gör det och tydligen inte kan ändra på sig för att det är hans bild av det. Det är väl där det blir en konflikt eftersom min bild ser annorlunda ut. Enligt min mening är man redo att gifta sig när båda är säkra på att man vill dela resten av livet med varandra och kan lova varandra det...sedan tycker jag inte att ålder, status, yrke, pengar spelar någon roll...

Tack för att ni förstår mig! Jag vet att jag inte kan tvigna min partner till någonting men jag kan ju samtidigt inte ignorera mina egna drömmar.

Grattis Moirie till giftemålet! Du sätter verkligen fingret på hur jag känner det. Även om giftemål inte är något som är livsviktigt så är det viktigt för mig. Jag har pratat med min partner och sagt att om han inte kan bestämma sig till nästa år så måste jag ta mig en rejäl funderare på om vi kan fortsätta eller inte. Jag vill ju fortsätta mitt liv. Jag blir bara frusterad och bitter av att trampa runt på samma ställe år efter år när jag egentligen vill ta stora steg framåt i vår relation.

Vi får se hur allt löser sig!

Jag tycker inte att jag säger emot mig själv för jag håller fast vid att man är samma person fast man är gift. Anledningarna till att jag vil gifta mig är känslomässiga, eftesom jag ser giftemålet som ett bevis på sin kärlek för varandra och att man menar allvar med att man vill leva med varandra för resten av livet. Och att skaffa barn anser jag är ett större "commitment" än att gifta sig och jag anser att om man inte är redo att gifta sig så är man definitivt inte redo att skaffa barn. Jag ser det därför som en självklarhet att gifta sig först och skaffa barn sen (om man nu vill gifta sig :)
Appropå att man blir en gammal tant när man gift sig förstår jag inte det resonemagent och jag förstår inte varför man inte kan fortsätta vara, och känna sig, ung fast man har gift sig. Som jag sa, jag vidhåller att man är samma person fast man är gift. Den enda skillnaden är väl att man har "valt" sin livskamrat.