olika stadier i livet

Jag tror inte att du kan göra så mycket åt saken. Bara att välja. Antingen så väntar du tills/om han blir redo, eller gå vidare utan honom. Men om du verkligen älskar honom och vill leva resten av ditt liv med honom (som är en förutsättning för at gifta sig) så borde ju inte det här med bröllop vara viktigare än att vara kvar med honom? Förstår att du är besviken när du så gärna vill gifta dig med honom. Men det funkar ju inte att tvinga fram det hos honom. Du kan ju fråga vad han är rädd för, om det är så illa att han inte tror tillräckligt mycket på en framtid med dig? Eller så har han bara fått för sig att bröllop är något läskigt, eller onödigt. Prata med honom!

Är det den juridiska aspekten av äktenskapet han är emot? Att ni ärver varandra vid eventuellt dödsfall, att era kommande barn automatiskt räknas som bådas (om man är sambo måste pappan skriva på ett papper om att han är far till barnet) att ni får besöka varandra om ni skulle råka hamna på sjukhus vid utlandsvistelse (i många länder tillåter de bara äkta make/maka att hälsa på den sjuke)???

Är det så att han tycker att det är ett för stort steg och kan han då tänka sig att skaffa barn, som ju är ett ännu större steg?

Är det bara så att han inte ser sig själv som gift - om man är gift blir man plötsligt mer vuxen, lite äldre på något sätt.

Eller är det själva vigselakten och bröllopsfesten han gruvar sig för - då kan man ju ha ett litet borgerligt bröllop men bara ni två och inga gäster.

Vi har pratat jättemycket om varför han inte vill men han säger att han inte vet. Han tror inte att det är den känslomässiga biten som är problemet utan att han vill vara i en viss position i livet, ha ett bra jobb, tjäna pengar när han gifter sig. Det konstiga är dock att vi har en bröllopskassa som kan räcka till en stor fest och jag har sagt att jag inte heller behöver ha nån stor fest om han inte vill det. Jag vill ju veta vad som ligger bakom att han skjuter på bröllopet hela tiden så jag frågade -Så när du har pluggat klart och fått ett jobb, då kan vi gifta oss? Då svarade han att han inte vet, så det kan ju inte bara vara där skon klämmer heller. Jag vill ju veta om det är något att satsa på och vänta på, men det enda svaret jag får är JAG VET INTE. Jag blir så frustrerad för jag vill ha en plan i alla fall.

Då är det väl det där med att när man är gift då är man/ska man vara vuxen som är grejen. Han tycker att han måste ha jobb och bra lön innan han kan kalla sig vuxen och stadgad och då känner han att han kan gifta sig.

Men som tidigare sagts, du älskar väl honom över allt annars eftersom du vill gifta dig med honom och vara tillsammans med honom resten av livet. Det är väl inte så att du bara "vill bli gift"?

Ja det är klart att det viktigaste är att jag får vara med honom resten av livet, men det är ju dessa starka känslor för honom som gör att jag vill gifta mig med honom. Därför antar jag att det är det som känns så jobbigt, för han kan ju inte känna likadant eftersom han inte vill gifta sig med mig och att det verkar som att det har mer med pengar, jobb, status att göra än hans känslor för mig.

Det där med att stadga sig och s.a.s bli vuxen kan ju ta lite olika vägar. Man måste inte göra det i en viss ordning. Han kan ju börja med att gifta sig och sedan skaffa jobb och pengar. Det är faktiskt så att gifta män har lättare att få bra jobb och bra lön än ogifta män (konstigt men sant). En killkompis till mig fick ett visst säljjobb just på grund av att han var gift. De ville inte ge jobbet till någon av de ogifta killarna eftersom de kändes mer ostabila på något sätt. Han kändes pålitlig för att han var gift.

Kan det vara så att han på något undermedvetet plan kopplar ihop giftemål och föräldraskap? När vi började annonsera att vi skulle gifta oss, (vi är på ungefär samma stadie i livet som er) var det väldigt många som frågade om vi planerade att skaffa barn snart med. Själva hade vi inte ens tänkt tanken.

Det låter som att han "inte har slutat växa" än, och att han vill vara "fullvuxen" när han gifter sig. Har ni prövar att prata om hur han tänker sig att livet kommer att se ut dagen han är redo att gifta sig. Vilken person föreställer han sig att han kommer att vara den dagen? Vad kommer han att ha gjort innan dess? Skaffat jobb? Rest jorden runt? Etc.

Vad skulle skillnaden vara om han skulle göra de sakerna som en gift man. Vill han göra saker på egen hand och tänker att han inte kan åka ifrån dig om ni är gifta? Prata om vad han anser att giftemålet kommer att innebära för honom personligen. Ser han det som en frihetsbegränsning? Och ser du det isåfall på samma sätt? Det kanske handlar om att prata om, och kanske ändra, hans bild av sig själv som gift man - att han inte automatiskt blir gammal, stel och tråkig som gift, att livet inte är slut utan att man kan vara precis lika ung, vild och äventyrlig som innan. ???

neige - vi har pratat om precis det där. varför han tror att han måste vara i en särskild position i livet när han gifter sig. jag har förklarat att ingenting behöver förändras för att man gifter sig utan att man fortfarande kommer vara samma personer. han vet inte varför han ser sig själv i en viss position som gift utan att han bara gör det och tydligen inte kan ändra på sig för att det är hans bild av det. Det är väl där det blir en konflikt eftersom min bild ser annorlunda ut. Enligt min mening är man redo att gifta sig när båda är säkra på att man vill dela resten av livet med varandra och kan lova varandra det...sedan tycker jag inte att ålder, status, yrke, pengar spelar någon roll...

roserose - du säger själv att ingenting behöver förändras för att ni gifter er. Ta dig själv en funderare över varför det då är så vikitgt för dig med äktenskap.

Är det en bekräftelse på att sambon ser seriöst på ert förhållande? Finns det i så fall något annat sätt han kan visa det på?

Förhållanden är ett givande och ett tagande men man kan knappast kompromissa med ett halvt äktenskap så fundera över hur han kan "kompensera" dig för uteblivet äkenskap respektive
vad hans krav skulle vara för att ingå äktenskap "mot sin vilja".

Hoppas det löser sig för er.

Jag var i samma position som du en lång tid. Jag var säker på vår samhörighet, ville gifta mig och kunde inte förstå varför han tvekade. Jag tjatade länge men sen började andra saker hända i mitt liv (vårt liv) och rätts som det var slutade jag tjata och upptäckte att man kan leva ihop ändå. Vi tog vårt förhållande längre genom att skaffa "vuxenliv" tilsammans. Jag tog examen (högskola), fick fast anställning, vi köpte hus och flyttade. Vi skapade oss en drivkraft som förde oss närmare tillsammans och så en dag kom han hem med förlovningsringar. Än så stundar inget bröllop för det är han inte redo för men han tyckte att det var dags att ta förhållandet ännu ett litet kliv framåt.

Vi har det bra ihop, har en stabil situation och trivs med livet som det är och då känns det rätt. Ibland kan livet helt enkelt kännas för osäkert för att man ska känna sig trygg i att fatta stora beslut. Inte för att det betyder att man inte vill dela livet ihop men det kan kännas betyngande med osäkerhet utan att man kan sätta ord på det, att man är orolig för vad man kan "drabba" den andre med.

roserose - Vi tänker nog väldigt lika om äktenskap du och jag :)
Min kille såg det nog ungefär som din när vi träffades, men ändrade uppfattning efter att vi hade pratat om hur vi tänkte angående ett eventuellt framtida bröllop.

Jag får lite vibbar av att det kanske egentligen inte är själva bröllopet det handlar om. Blir hans osäkerhet inför bröllopet en symbol för att du är osäker på om han vill dela sitt liv med dig?

Är det mitt ex du dejtar?;)

Det gör så ont att vara tillsammans med någon som inte vill ta det där steget framåt tillsammans med en, när man själv tycker det känns så rätt och självklart.

Jag tycker att han är skyldig dig att ta reda på vad det är som gör att han inte kan säga när han kan vara redo, om den dagen kommer. Det är inte bra för något förhållande när man vill olika saker och någon längtar och blir bitter med tiden och den andra tröttnar på allt "tjat" och drar sig undan. Hur länge är det ok för dig att vara tillsammans med någon du vill gifta dig med utan att ni gifter er? Jag tror på att fundera på vad du vill och varför och hur länge du kan tänka dig att vänta in honom och att prata med honom om det.

Ett bröllop är inget självändamål i livet men för vissa av oss är det något som behöver finnas med i ekvationen när vi hittat den vi vill dela livet med. För mig kändes det viktigt att vi skulle gifta oss av känslomässiga, juridiska och religiösa skäl. Det var nog inte alls lika viktigt för min man (makar sedan lördags!) men han sa en gång att han inte trodde att vi skulle haft det lika bra tillsammans om vi inte bestämt oss för att ta det steget.

Vi människor styrs väldigt mycket av vad som känns bäst på kort sikt. För din kille känns det förmodligen enklast att ducka frågan om äktenskap men ser han hur det sliter på dig och er i längden?

Tack för att ni förstår mig! Jag vet att jag inte kan tvigna min partner till någonting men jag kan ju samtidigt inte ignorera mina egna drömmar.

Grattis Moirie till giftemålet! Du sätter verkligen fingret på hur jag känner det. Även om giftemål inte är något som är livsviktigt så är det viktigt för mig. Jag har pratat med min partner och sagt att om han inte kan bestämma sig till nästa år så måste jag ta mig en rejäl funderare på om vi kan fortsätta eller inte. Jag vill ju fortsätta mitt liv. Jag blir bara frusterad och bitter av att trampa runt på samma ställe år efter år när jag egentligen vill ta stora steg framåt i vår relation.

Vi får se hur allt löser sig!

Jag vet inte hur gamla ni är. Men själv hade jag ett långt förhållande med en kille som väldigt gärna ville gifta sig med mig fast vi bara var 25. Vi hade då känt varandra sen vi var 15. För mig handlade motviljan enbart om att jag inte ville bli en "gift tant" innan 30, eftersom jag känner mig ung. Mina känslor var det absolut inga fel på, jag ville bara inte bli betraktad som gammal. Du säger själv att man man är samma människa fast man är gift, och då betyder ju det eg att du talar lite mot dig själv Däremot kan jag förstå om du tänker på juridiska födelar eller ni planerar barn snart.

Jag tycker inte att jag säger emot mig själv för jag håller fast vid att man är samma person fast man är gift. Anledningarna till att jag vil gifta mig är känslomässiga, eftesom jag ser giftemålet som ett bevis på sin kärlek för varandra och att man menar allvar med att man vill leva med varandra för resten av livet. Och att skaffa barn anser jag är ett större "commitment" än att gifta sig och jag anser att om man inte är redo att gifta sig så är man definitivt inte redo att skaffa barn. Jag ser det därför som en självklarhet att gifta sig först och skaffa barn sen (om man nu vill gifta sig :)
Appropå att man blir en gammal tant när man gift sig förstår jag inte det resonemagent och jag förstår inte varför man inte kan fortsätta vara, och känna sig, ung fast man har gift sig. Som jag sa, jag vidhåller att man är samma person fast man är gift. Den enda skillnaden är väl att man har "valt" sin livskamrat.