God morgon alla!
Blommis idag håller jag dig också i cyberhanden kl. 10 och så ber jag en bön och kniper med andra handens tumme och alla tårna allt vad jag orkar 
EA; det där med brösten är ett bra tecken 
Magen kommer oftast senare.
Husvisning, så spännande. Hoppas det går bra.
Hej allihop! *vinkar*
Måste fråga er som vet det mesta: Vad är en nidblödning 
Ja, hrm, jag är väl egentligen då i fel tråd eftersom alla här verkligen _planerar/planerat_ bebistillverkning. Här är det tvärt om. Här var det planerat _inga-fler-bebisar_ PUNKT. Så det känns som att jag inte ska skriva det här just här egentligen. Skrolla vidare ni som känner på er att ni kan bli sura/arga/ledsna. För det är det sista jag vill att ni blir. men jag har inte så många "experter" att vända mig till, förutom er då.
Min mens har varit som klockan regelbunden men senaste halvåret har den kunnat komma ett par dar för tidigt. Aldrig försent.
Förra mensen kom enligt mina slarviga beräkningar (hade missat kryssa i almanackan) en vecka för tidigt.
Nu är min mens helt plötsligt 4 dagar försenad. Och inga tecken på att den ska komma igång, förutom ömma,tunga bröst. Trots att jag hoppat och skuttat på Pialtes idag.
Vi kör ju med säkra perioder och avbrutet, men just denna månad så var vi oense. Det var på 10:e dagen... Maken tyckte det var sjunde dagen och körde på. Jag blir ju förstås nojjig nu 
!
Och ungefär mitt i min beräknade cykel så fick jag fruktansvärda magsmärtor i de nedre regionerna och sen efter ett par dagar kom ljusrosa flytningar, blodblandade alltså. I ett par,tre dagar. Tänk om det var en nidblödning !
Annars så har jag inte känt några graviditetsymptom förutom att jag somnar varje kväll i soffan 
Inga brännande tits som förut.
Som sagt, hoppas jag inte gjort någon ledsen nu, det var inte min mening. Schasa ut mig härifrån om ni tycker att jag inte hör hemma här 
Fru E, här kommer massor med uppmuntrande och stöttande kramar från norr. Hoppas verkligen det inte är som du tror
Nä, nu loggar jag ur och jobbar vidare med mina tankar och funderingar. Det blir nog bra alltihop. Jag var arg som ett bi igår kväll, så indianerna är nog på intågande.
Annars så får vi ta det som det kommer. För tidigt att säga nåt ännu antar jag.
BTW; hur snabbt kan man ta ett g-test?
Ha en bra kväll allihop.
Oj, Ninnis, vi skrev om varandra. Trodde inte nån var intresserad av mitt "problem". Som väl inte borde vara ett problem egentligen.
Maken vill ha fler barn. Jag har varit emot. EFtersom han är från en kultur där större delen av ansvaret för barnen och hemmet ligger på kvinnan (om än han har försvenskats rejält på den punkten så finns det skillnader som gör att jag får kämpa varje dag), så har jag känt att jag ORKAR inte med fler småbarn. Just nu. OM jag hade varit yngre och lugnt kunnat ta en paus på 5 år så hade jag gärna skaffat fler barn! Men jag blir 42 år i år. Det innebär vissa risker. Och jag hade en rejält jobbig gravidetet med andra barnet. Förstoppningar, svinlågt blodtryck, ordentliga foglossningar och jag var HELT slut!!! När man dessutom vet att största lasset kommer man få dra själv, det är inte så att man får nån avlösning så man får sova en stund mellan amningar och blöjbyten, utan snarare; "fan du gör ju ingenting, du som ändå bara är LEDIG" osv osv osv.
så har det inte känts som något önskescenario att bli med barn igen. OCH det är jag som får skjuta, hämta, fara på aktiviteter, hjälpa i skolan osv.
Men, men. NÄr man ser på de två små underbara kärleksbarnen vi redan har så känns det ju som att ställs man inför faktum så vore det knäppt att inte välkomna ett till litet barn. Vi är ju gifta, älskar varandra och har gott om plats
Det gäller bara att ORKA...
Nåja, vi får se.
*skjutsa !!!
Dessutom så resonerar jag som så att OM jag skulle vara gravid, ja då hade Han däruppe den planen för mig, och det betyder att vi ror iland det. På nåt sätt. Då är det bara att ta emot med tacksamhet och ödmjukhet och göra det bästa av situationen. Är det tänkt så, så är det.
Tack Ninnis och Daa. Det blir nog en sväng förbi Apoteket efter jobbet.
Någonstans inom mig har jag en liten sorg i mitt hjärta över att jag inte är yngre och kunde få den där välbehövliga pausen från småbarnslivet för att sedan skaffa en sladdis. Särskilt som de två "blommorna" vi redan har är så fantastiska. Och min make är relativt ung och gärna vill ha fler.
Och det faktum att jag tog beslutet att INTE sätta in spiral har nog lite att göra med att lämna en dörr öppen. utifall att jag skulle våga prova, fast jag är 40+...
Eller utifall att vår Herre skulle tycka till om saken s a s.
Under sker ju faktiskt titt som tätt!
