Hemma en mycket snabb sväng mellan handboll och hämta sambon på jobbet....
...oj vad ni har skrivit! 
*Skickar in ett gäng kramar och kör vidare i mörka kvällen.*
Hvidis, hahaha! Ja här i tråden verkar det ju finnas sly nog för en rejäl majbrasa....
Du menar förresten att du även vaxar hela alltihopa i själva det heligaste? *svimmar nästan vid tanken*
Bruttan, vi kan sätta miffot fastbunden vid en kvast, överst på vår majbrasa och så ska jag skutta runt den och sjunga nid-visor för full hals, naken som Gud skapat mig och SKRÄMMA ihjäl honom så går han åt lite snabbare!
När jag tänker närmare på saken kan vi kasta dit Sonjas ex och Ingis svåger när vi ändå är igång.
Ingen som vet var Usama gömmer sig så får vi mer uträttat i amma veva? 
*kramar rakt av hela tråden*
Fru Bygg, jag börjar starkt misstänka - ja faktiskt dra slutsatsen rent av - att vi just nu kliver in i den där tiden då ALLA mer eller mindre känner sig som du, jag och åtskilliga andra. Jag svär på att jag läs minst ett tiotal olika personers inlägg som beskriver ungefär samma känsloläge som det du nyss skrev.
Det är faktiskt en mycket vanlig tid att bli låg och må dåligt i. De som lider av årstidsbundna depressioner är fler på våren än på hösten dessutom. Jag tror det är för att vi då varit utan ljuset så himla länge.
Jag kom på det igår : Jamenvisst! Så här är det varenda år! Man har varit i mörkret sedan oktober/november och det ÄR inte i december man är tröttast av det, det är nu! Nu när solen dessutom kommer tillbaka och är helt bländande och man faktiskt får lite av en chock av allt ljus.
Jag brukar känna mig som ett troll , lite rädd att exponera mig för allt det ljusa, ifall jag kanske spricker.
Och jag är aldrig ikapp med allt tjoande om hur häääääärligt allt är heller. Jag avslöjas i all min gråa blekfeta vinterludna uppenbarelse. Och varenda por syns och håret som ramlat av, de trötta påsarna och ögonen utan så värst mycket glimt och glitter.
Och nu känner man kraven komma galopperande i bakgrunden också. De där om att man ska vara UTE hela jäkla tiden. Och springa - helst intervallträning och med pulsklocka extravikter och en jävligt snygg träningsoutfit. Och så ska man stiga upp tidigt, pyssla, inreda och göra vår överallt. Putsa fönster och vara lite lago traditionellt fast modernt huslig och individulellt speciell -som alla andra. Och påta i trädgården och bygga en egen altan - själv, för man är ju jämställd. Grilla bör man också-hela tiden och bara LCHF eller GI vit mat är ful och syndig, karaktärslös och farlig mat.
Huvudvärk som kommer av allas våra spänningar i kropp och själ, dem har vi naturligtvis för länge sedan botat själva, eftersom vi har karaktär och diciplin nog att ta TAG i våra liv och därmed kombinerar våra löp-och nintervallträningar med yoga och stretchar dessutom minst en timma varje dag.
Utöver det ser vi självfallet till vår totala hälsa och styretränar därför minst två pass i veckan så vi byger UPP oss och vårt muskulära självförtroende.
Ingen av oss glömmer heller att lyssna på en mental träningscoach i hörlurar medan vi genomför ett avslappningspass i sann mindfullness och vi mediterar däremellan . Företrädesvis tidigt på morgonen, ty det är den dygd och extra duktigt att stiga upp i gryningen. Då får man mycket gjort och missar ingenting.
Medan vi planerar och lagar nyttig , varierad och fantastiskt spännande, välsmakande , närodlad och rättvisemärkt mat till oss själva och våra nära, kniper vi flitigt de viktiga nipövningarna och intalar oss att vi har sexlust - för det är bra och nödvändigt att ha. Det är vi skyldiga oss själva som frigjorda, självständiga och livsbejakande kvinnor. Man BEHÖVER vara en het älskarinna så man vet att man lever. Folk utan sexliv vet vi ju har helt meningslösa liv. Som ens föräldrar ungefär.
Motgångar som eventuellt törs sticka upp näsan slår vi effektivt ihjäl med ett leende och POSITIVT tänkande. Trötthet och vanlig gammal ren lättja röker vi ut med eldar av Energi och Ansvar. Ansvar att Göra Något av det korta lilla livet som tilldelats oss. Helst något stort. Något som gör att man tjänar rejält med imponerande pengar. Eller åtminstone kommer med på TV.
EA, gudihimmelen vad otroligt jobbigt spännande! Jag håller allt jag har!
Jenny, jag förstår.
Nu har du kommit en bit in i den här karusellen och det står klart att allt inte bara är som för "alla andra" för dig och din make. Det är skitpissigt.
Samtidigt är det ju kanonbra att ni nu är en bit på väg mot riktig utredning så allt inte bara står och stampar.
Samtidigt som det är vedervärdigt att inte veta vad alltihopa beror på.
Samtidigt som man inte ens vill veta vad det beror på.
Samtidigt som man bara MÅSTE få reda på vad det beror på.
Samtidigt som man bara vill slippa tänka en tanke till på något enda av det och aldrig mer spekulera, sluta nojja, fundera oraoa sig och försöka bete sig normalt och tänka positivt.
Samtidigt som man har fullt upp att göra det som ska göras i det steg man är i NU och hoppas att det ska hjälpa och räcka till...
Bruttan, 
Nej precis. Det är ju det jag säger att jag förstår den känslan. Jag var så cool så länge med mitt "det blir när det blir" bara för att jag absolut inte ville att det skulle bli en grej av det här med barnoch att jag INTE ville hamna i den situation jag ändå nu är i. Jag vet precis. "Det skulle inte vara så här"
"Alla andra" ifrån mammagrupp till bekanta och vänner har fått de där syskonen och babblar om hur många man vill ha, om man är "färdig" eller ej och hur tätt man bör ha barnen, vad som är lagom , bekvämt eller praktiskt.
Ingen annan av mina nära har gått miste om syskon för att det inte gick. De har isåfall valt ett barn för att de ville satsa på karriär elelr bara ville ha ett.
Jag gick inte med på att bli snuvad på två barn tätt. Det blv så ändå. Det tycks dessutom varas nubblande nära att jag blir drage vid näsan på fler än ett öht.
Det var en bedövande och jättejobbig känsla när vi varit hos läkaren och allt drog igång.
Samtidigt som jag givetvis är glad att vi kom oss iväg.
Jenny står brud 090801 skrev 2010-03-09 18:18:38 följande:
Jenny, jag har meddelat våra olika föräldrar om hur det ligger till och att det inte är ett dugg kul. Jag har också sagt att jag inte vill ha tusen frågor utan att det här är vår resa och att den är fullständigt tillräckligt jobbig ändå och att info av olika slag är mycket nog att ta in för en själv.
Jag har även sagt att jag förstår att de bryr sig och uppskattar det men att jag inte orkar sprida ut mig med detaljer åt alla håll och inte ens tycker det är vidare självklart att det är sina föräldrar man orkar prata med. Jag har berättat att jag har ett stort stöd i ett rikt umgänge med andra kvinnor som också ver vad alla dessa förkortningar står för och som jag kan prata med utan krusiduller.
Och slutligen har jag förstås sagt att OM något positivt händer så kommer jag att berätta det och jag har även berättat att det nu är fatatt beslut om ivf och att det kommer att bli under åren. jag har fått full respekt för att jag inte orkat med frågor.
