Förra helgen träffade vi min pappa. Han berättade om sin gamla faster, som alltid varit smal som ett rö och som han fick leta XXS till när han hjlpte henne handla när hon flyttat till hemmet. Hon är 96 bast förövrigt.
...."men nu förstår du har hon ju gått upp nåt enormt, hon har nästan blivit lite fet. Hon ser nästan ut som du numera."
..............................................................
Min sambo tuggade frenetiskt på sin underläpp medan han av all kraft försökte hålla sig för asgarv, samtidigt som han såg utan tt var alivrädd att jag skulle kasta mig ut över bordet i en knivattack-, eller ännu värre-brista ut i en klimakteriell gråtattack av monumentala mått.
Själv tittade jag på min far utan ett ord.
"men jag SA inte att DU var fet"
Jo, sa jag mycket stilla och med ett bedrägligt lugn. (Ungefär som en krokodil som ligger där och ser död och oberörd ut)
Det gjorde du.
...........
Jag förklarade sedan värdet av att vid hans ålder kanske ta och lära sig att inga kvinnor- inte heller döttrar eller Ex fruar är särskilt välvilligt inställda eller oberörda av kommentarer gällande vikt och form. ÄVEN om de verkar ha självdistans och/eller självinsikt.
Inte ens om de själva kritiserar sin vikt ska han göra det.
Kanske särskilt inte då.
Och i synnerhet inte samtidigt som de genomgår hormonbehandlingar...