I regn och solsken, i vått och torrt, och allt däremellan

Skönt med lite regelbundenhet.
Lanovia har uttryckte det klockrent. Om de nu nödvändigtvis måste dyka upp så kan de ju sköta sig.

*en kram*

*klappar händerna av förtjusning*

Bruttan: hade ju glömt bort piratskeppet! Det finns bara ett ord: ascoolt.
Bra gjort. *riktigt imponerad*

Ingis: åååh, så ledsamt att ni måste ta farväl av en gammal vän Lilla kissen som älskade skolådor... *tårögd*

*kramar om varmt och länge*

Skönt att lilla tösen fick en lugn kväll.
Hoppas det blir bättre i magen nu.

lanovia 08 skrev 2010-03-04 23:20:41 följande:

Hej, Blommis. Hur går det med sprayandet nu? Har du sluppit mer huvudvärk? *hoppas*

*distraherar Fru E med meningslöst pladder för många veckor framöver*

Fru E skrev 2010-03-05 14:34:21 följande:

*räknar ner till helg*

*längtar till bara vägar...*

Nejnejnej!

*visualiserar: skidsäsong, skidsäsong...vårvinter...*



(har du plockat fram den? Eller är det nära? )

Ofta är det väl bättre att förklara än att ignorera. Egentligen. Jag vet att alla i den här tråden vill alla väl.

Jag har varit ganska irriterad på inläggen som säger att jag ska försöka se MF:en som något positivt och de som säger att jag inte ska tänka på mina chanslösa embryon som något som skulle blivit barn.
Det blir lite grann samma effekt som när damen på mitt jobb tyckte att jag testat alldeles för tidigt: att det är mitt eget fel att jag blir så ledsen. Att jag har lagt alldeles för stor vikt vid dessa embryon som aldrig skulle ha klarat sig.

Sorgen jag känner och arbetet jag lägger ner på att bearbeta blir bagatelliserat. Jag är en melodramatisk fjant som tar åt mig alldeles för mycket av saker. Det är vad dessa inlägg säger till mig (oavsett vad som var syftet från början. Jag antar att det var tänkt som tröst).

När jag plussade hände något. Ett mammahjärta började slå, helt oberoende av förnuftet. Det hjärtat vågade hoppas och längta och var dåraktigt nog att börja älska. Det vägrade lyssna på förnuftet som sa att det skulle akta sig, det kan ju gå illa (särskilt högt talade förnuftet vid andra plusset).
Mitt mammahjärta har fått två ordentliga törnar och saknat nåt fruktansvärt, men saknaden blir mindre och lättare ju längre tiden går.
Om jag skulle försöka intala mig att det inte är en stor sak, det var ju bara klumpar och inte någonting som kunde bli ett barn, skulle jag förråda mig själv och det skulle inte vara till gagn på något sätt.
Jag har sorg och jag accepterar och bearbetar den. Jag lyckas ganska bra. Mer och mer känner jag igen mig själv och det är jag både glad och stolt över.

Det kommer att ordna sig.