Jag håller på och lagar Rostbiff och potatisgratäng! Hoppas det blir gott... Jag har tillochmed påskdukat lite fint och dessförinnan planterat i krukan på trappen.
Att det står ett gäng julsaker ihopfösta i ett hörn i ett av rummen, det är väl alldeles normalt va? 
och framförallt går det väl att bortse ifrån, bara jag tänder många ljus på bordet.... 
Morning Ladies höll jag på att säga-och sa visst också. Här har jag vågat vakna och slutligen gå på toa ännu en dag. Inget blod. (men det är lätt att få för sig att det liksom stoppas upp långt därinne av en barriär av progg-gucka...)
12 dagar efter ÄP, lika med dag 26.
Inget blod alltså-men tydligen magsjuka! Min sambo låg just på toa och ulkade.
Jag hade ett bryt igårkväll då jag ordnat med middag och dukat och försökt vara normal, och så kom han hem men satte sig skitlänge i telefon, frågade inte hur jag har det, ingen kram..ja ni fattar.
Till saken hör att jag inte fått tag på honom på telefon på hela dagen och jag ville så gärna höra hans röst. Det visade sig att han glömt atala om att stället han var på igår får de inte ha telefonen med på. Så jag hade verkligen gått här och längtat efter att han skule komma hem så jag inte var så ensam.
Och hans reaktion på att jag blev ledsen var att han blev förbannnad och gapade. Värdelöst.
Sonen blir ju jätteledsen när vi bråkar. Och då mår jag så outsägligt dåligt för DET så jag vill bara försvinna.
Det här är så TYPISKT oss-jag känner mig bortglömd och osynlig och föröker förklara att jag behöver att han bryr sig om mig konkret. Han blir arg för han känner sig anklagad och då blir jag arg för att jag blir frustrerad när han inte förstår. Jadda jadda.
Ja, och så idag så undrar han ju såklart "hur är det, hur går det, hur mår du?" så man istället undrar om han blivit hel nipprig.
Jag vet inte, alla andra kanske alltid pratar väldigt sansat och lyssnar på varandra ochh förstår , men hos oss dras den här valsen ganska ofta. Som regel när jag känner mig sårbar.
Och så kommer förståelsen och det BRA samtalet lite senare oftast.
Oj, det var inte tänkt att jag skulle dra upp allt det där här nu faktiskt...det bara kom ut. Sorry!
Ingis, ja, det är kanske bra att berätta de mindre smickrande sakerna ibland, så man inte allesamman går och tror att man är det enda paret i världen som brakar ihop sådär av och till...
Det är ju lätt att börja undra "ska det verkligen vara såhär"
Men EGENTLIGEN tycker jag inte det är konstigt alls, vare sig man är mitt uppe i en flytt, en IVF-behandling, nyss har fått barn eller något annat som ställer världen och känslrona på ända för en.
Sedan vet jag ju att mitt temperament å ena sidan gör att det låter bra mycket mer än det kanske borde göra om våra diskussioner, men om jag inte hade mitt omedelbara temperament med hjärtat på kragen och allt det där, så skulle väl å andra sidan ingenting alls komma på tal-med tanke på mussel-taktiken som råder i hans familj.
Sedan har han en sådan oslagbar förmåga att lita så mycket på när jag är glad, stark och mår bra att det känns som han tar det för givet istället för att inse att tårarna kanske bara är en blinkning bort nästa stund. Och när ja påpekar att han borde fatta hur rädd jag är att bryta ihop, då gastar han "det får jag verkligen hoppas att du inte gör" och "det är ju inte NU utan om en vecka vi ska testa" och "vaffan hjälper DET, Man måste ju tänka på annat" och "jafg har faktiskt fullt upp med MIG på mitt jobb" och sådant som VERKLIGEN får en att känna att han har koll, bryr sig, förstår och är med på tget.
Då skriker jag "DJÄVLA IDIOT" och så är allt kört...
Hahaha, nä inte är jag så ensam när allt kommer omkring verkar det... 
En skillnad bara: min sambo är SUPER-social, vilket har ställt till en del problem ibland då han är lika DUNDER-dålig på att berätta saker i förväg eller bestämma vissa saker TILLSAMMANS. Det har ofta ofta tackats ja till saker medan frågaren varit i andra änden telefon och jag bra fått en fråga "visst Passion?" vilket sätter mig på pottan totalt ifall jag faktiskt inte alls vill just den saken just då.
Det här med att planera, det är helt okänt som begrepp i den familj han vuxit upp i. Ju mer av överraskning-desto roligare. Medan jag tycker halva nöjet är att se fram emot saker.
Förresten så verkar det inte alls vara magsjuka. Karln mådde illa och var inne på dass och lät misstänkt-men spydde visst aldrig. Sov sedan ett par timmar, men sedan har vi varit och dels köpt fisk på fina rökeriet vid havet och sedan ätit jättegod trerätters påskmiddag på ett gästgiferi i närheten. 
*mätt*
Dag 27 har strax gått. Inget blod. Men mardrömmar OM blod och så en väldig massa molande. Det här blir bara värre och värre...
Jag har testat. För jag orkade inte med fler sådana där mornar som de senaste. Dag 28: Det är lika tomt i rutan där det blå strecket ska vara som det tydligen är i min livmoder. Det känns precis lika tomt i mitt hjärta. 
Jag är ytterst skeptiskt till möjligheten att det skulle vara tidigt. Dag 28 är ju så långt som en normal cykel faktiskt är. men så länge jag inte blöder måste jag ju fortsätta med Progesteronet och så testa den rätta dagen. Det jävliga är att just Progget kan göra att blödningen inte kommer igång också. Så det kan vara precis så minus som det verkar-fast utan blod.
Tack för alla kramar.
Tack alla underbara gulliga tjejer för att ni finns därute. Det vore så förfärligt ensamt annars.
Igår grät jag i attacker och var helt mosig och trasig till slut.
Idag är jag i limbo. Ett ingenting. Magen känns precis som förut-som att mensen borde komma i samma sekund jag skriver det. Men än har det inte börjat. Det vet jag ju kan bero helt på Progesteronet-eller bara på att det kan ta fler dagar än 28.
Samtidigt finns ju det precis alla i alla trådarna säger "du kan ha testat för tidigt". Det tycker jag verkar jättekonstigt och osannolikt och ett fåfängt hopp.
Ändå kommer jag ju inte kunna vara ledsen klart förrän det blött.
Så jag får vara i ingentinget antingen till torsdag eller till den sekund det börjar blöda.
Hvidis, du ÄR ju här! Jag har er med mig hela tiden och vet att ni bryr er. Det betyder mer än jag kan säga. *kram*
