Leksi skrev 2010-05-16 19:18:48 följande:
Om jag ska vara ärlig så känns det faktiskt rätt kluvet... Jag älskar min lilla plutt över allt annat och han är helt underbar och ljuvlig, men jag har lite svårt att få tillvaron att gå ihop. De här hormonerna vill inte riktigt släppa taget om mig och jag gråter titt som tätt. Försöker njuta, jag har ju längtat efter barn hur länge som helst och älskar bebisar, förstår inte alls varför jag reagerar på det här viset. Men han är vaken i princip hela dagarna och ammar ofta, ofta så bara att hinna tvätta sig eller äta blir ett stressmoment. Det är man ju inte van vid, men jag visste ju att det skulle bli så. Har dåligt samvete för att jag inte tar tillvara på dagarna mer och så går allt runt i en dum cirkel. Och på onsdag börjar maken jobba igen, hur ska det bli då?
Det är väl inte så konstigt att du känner så Leksi. Det är ingen som tvivlar på att du älskar din lille plutt, men det är en stor omställning att få barn oavsett om man är helt förberedd och har längtat till det. Alla säger att det är en omställning, men det är så mycket mer än man någonsin kan ana. Förstår att du känner dig orolig för hur det ska gå när maken börjar jobba, men det kommer säkert att gå bra. Jag tycker att 10 dagar är för lite för papporna när det är första barnet, men man klarar det.
Om det är ngt du vill prata om så finns vi alla här! *kramar om hårt!*