I min familj-som består av mig, min sambo och vår son är alla inkomster VÅRA inkomster och detsamma gäller våra utgifter. Vi har varit noga med att se till att i sparar så gott vi kan och det gör vi i lite olika former. Det enda sparande som är mitt eget (även om fonder och konton står på lite olika namn) är mitt pensionssparande. De pengarna blir förhoppningsvis även de våra framöver.
Vi bygger precis hela vår tillvaro utifrån tanken att det är och ska vara vi.
Våra säkerhetstankar runt ekonomin handlar främst om att se till att vi båda klarar oss bra ifall den ena skulle dö. Vi har alltså försäkrigar som löser halva huslånet, livförsäkringar och så.
Att vi äger vårt hus lika mycket är en självklarhet och därmed också att vårt sparkonto (som vi kallar "huskontot" eftersom vi ser fram emot att kunna renovera etc) är ett gemensamt konto.
Under våra år har jag hunnit både jobba, vara sjukskriven, föräldraledig studerande och arbetslös i olika omgångar. han har hela tiden jobbat, men just nu mindre än han vill pga arbetsmarknadsläget.
Jag lever inte på min sambo nu när jag saknar jobb. men jag får mindre varje månad än han på ontot.
Då tar han några fler av räkningarna när vi sitter med internetbanken. Konstigare är det inte.
När det kommer in mer pengar har vi massor av hål att stoppa i och dem pratar vi alltid om.
Ingen av oss skulle gå omkring och kolla den andre ellerförbjuda att köpa grejor, MEN vi har också en väldigt lika syn på konsumtion.
De gånger vi bråkar om pengar är de gånger det är krisigt och båda egentligen mest är oroliga.
Skulle jag få det chefsjobb jag nu har sökt kommer vi att kunna fylla på massor mer på vårt sparande och göra roliga saker hela familjen eller fixa med vårt hem. Det skulle bli hans vinst precis lika mycket som min. 
