juda in sig själv

Oj oj... Det var hård kritik jag fick ta emot i den här tråden, och ja jag kan väl erkänna att jag såhär i efterhand yttryckte mig onödigt klumpigt. Jag var för stunden väldigt trött på alla frågor om vilka respektive som får följa med, vilka barn som är bjudna mm. Vi börjar inse att budgeten är väldigt ansträngd och prioriterade att bjuda våra nära och kära som vi faktiskt känner framför att välja bort några vänner för att bjuda hela par där vi bara känner den ena.I allmänhet tycker jag att par som är gifta, förlovade, sambo eller har varit ihop i flera år är en mer sammansvetsad enhet än ett par som har varit pojkvän/flickvän i ett halvår. Jag skulle aldrig tänka mig att bara bjuda den ena i ett äktenskap, ett förlovat par, ett samboförhållande eller ett mkt långvarigt förhållande.Hade jag själv varit i ett nytt förhållande och blivit medbjuden på ett bröllop, hade jag givetvis tyckt att det var trevligt men jag tror faktiskt inte att jag hade gått. Nu tror jag ju faktiskt inte att våra objudna gäster är några snikna gratisätare (det var mkt dåligt uttryckt av mig under inflytande av extremt dåligt humör), men jag står fortfarande fast vid min åsikt att jag inte riktigt förstår varför de så gärna skulle vilja komma på mitt bröllop? Det känns lite konstigt att det kommer vara med folk på vår fest som vi inte vet vilka de är.

En respektive ska ALLTID bjudas med, spelar ingen roll om ni inte träffat honom/henne. Självklart kan man glädjas med brudparet trots att man inte träffat dem tidigare! Ett tips är att läsa på Magdalena Ribbings frågespalt på dn.se. Handlar mycket om etikett vid just bröllopsinbjudan.

Ja, faktiskt när det gäller vett och etikett... Har man inte råd att bjuda respektive så kanske man ska börja fundera på om man ska bjuda nån öht..