det här med barn - så svårt!

Jo men många stirrar sig ju blind på stressen och det negativa.

Detta missar man om inte skaffar barn.

Stoltheten, Gud vad man känner sig stolt när ungen lyckas med något! Även om det bara är att snyta sin nos.

Kärleken: Jag vet inte vad det är med barn, men när man är innerligt trött på att sova på lego och kladdiga fingarar i håret så lyckas de alltid säga det rätta orden. Jag älskar dig, du är världens bästade.

Jag var plastmamma i nio år, från pytte till ung man och han var mitt barn fullt ut i mitt hjärta.

Jag vill uppleva detta igen, skriken, skiten, spyorna, skratten, glädjen och morgonmysen, kramar, jag menar allt.

Jag är en av de få som inte lämnar tillbaka skrikande ungar till sina föräldrar i min vänkrest, jag kollar först om jag kan fixa problemet innan jag lyfter över kotten.
Jag verkligen saknar att vara livsguide till ett litet barn, att låta min kärlek vara något som vattnar en ung själ att min kunskap är dess gödsel, det som kommer växa honom eller henne stor.

Allt jag get till ett barn får jag tillbaka 1000 falt, ont som gott, det jag som förälder som kan välja vilket det blir.

Och ja, jag ska ha barn med min blivande make, han tycker det är tid nog att hans dotter ska bli stora syster.

Mina respektive innan denna mannen lovade att vi skulle skaffa barn och sedan tog de tillbaka löften.

Så jag är 34 och inte fått ett eget barn ännu och allt jag vill är att få hålla ett eget knyte.

Mormor fick barn när hon var 38 och en annan i familjen klarade 42 för första och fick tre barn...

Om man såg endast det negativa med allting skulle man ju inte göra något.

Herre Gud, vem orkar egentligen med stressen, tandagnisslande och alla problem runt ett bröllop?

Om vi bara såg det negativa, så skulle vi ju inte gifta oss.

Det samma är med barn, fokusera på det negativa endast och man vill inte ha dem.

Fokusera på det posetiva och barn låter som en självklar del av livet.

Och jag lite annorlunda, jag saknar nattvaken, att få vara någons stora trygghet, att vara behöv och kunna älska någon villkorslöst.

Duchess, hon som skrev detta inlägg fokuserar endast på tråkiga, inget av det roliga, det var det jag menade.

En av mina barndsom kompisars mammor sa till min mor, ja nu när man har så många barn kan man ju inte resa, de hade två.

Min mamma tittade konstigt på henne och sa, hrm vi har just tågluffat i Schweiz och Österrike under semstern och vi har tre barn.

Om man ser något som ett hinder blir det hinder, ser man något som en möjlighet blir det en möjlighet.

Just nu vet jag och min man att vi kommer vara fattiga, om vi fokuserar på det tråkiga blir livet tråkigt , istället ser vi det som en möjlighet att gå ut och ta foton tillsammans.

Ibland kan man inte bara älta saker fram och tillbaks, ibland måste man våga också.

Och om man nu inte anser sig inte vara kapabel att vara förälder så beror det på ens egen själv kännedom, inget vi andra kan säga något om.

Men denna tråden har mest fokuserat på vad man inte kan och hur jobbigt det blir istället för vad man kan och hur kul man kan ha det.

Om man lär barnet att sova i tystnad måste den ha det, lär man ungen att somna till Metaliica så måste barnet ha det för att sova.

Min första tältsemster var vid 2 månader gammal och min första och enda kanot semster var vid 13 månader gammal.