det här med barn - så svårt!

Kunde lika gärna varit jag som skrivit. Är ett ritigt dilemma. Varken jag eller mannen är säkra på vad vi vill (hade kanske varit lättare om det varit en som pushat...)
Är nöjd med vårt liv som det är egentligen, men kommer man att ångra sig när man blir gammal. Är det skäl nog att skaffa barn? Låter inte riktigt så.
Usch ja, har ju inga råd att ge, men kommer att följa tråden för att höra hur andra ser på frågan. Är också över 30...

Jag och min man har valt att inte bli föräldrar och det är ett beslut som vi båda är helt överens om. Vi har diskuterat fram och tillbaka i flera år för att testa varandra men det har väl egentligen inte varit något vi kännt varit för oss. Jag är 35 och min man är 39 år och vi har varit ett par i över 12 år. Vi tycker om barn och våra syskon har barn som vi skämmer bort. Men att bli förädrar är inget som vi vill bli, vi saknar inget i våra liv utan har det jätte bra bara vi två.
Det är alltid intressant att höra hur andra kommit fram till samma beslut.

Jag har egentligen aldrig ens funderat över att inte skaffa barn för jag tänker att man kommer i princip aldrig att ångra sina barn däremot är sannolikheten större att man ångrar att man inte skaffade barn, när det väl är för sent.

Hittills tycks teorin stämma! Men det kanske beror på att det är tabu att säga motsatsen

Jag är i lite liknande bryderier (också 30-årskris...), men jag är däremot rätt övertygad om att jag faktiskt vill ha barn. Trots att jag egentligen inte känner någon bebislängtan! Inte för att passa in i normen, utan därför att jag tror att det kommer att kännas ensamt om sisådär 20 år om det fortfarande bara är jag och killen. Jag är inte heller helt säker på att jag klarar stressen och ansvaret och engagemanget, men det känns som att det är sånt som jag helt enkelt MÅSTE investera för att kunna skapa de relationer jag vill ha i mitt liv. Så det måste helt enkelt gå... Men läskigt är det!

Jag är precis som shakynose ganska övertygad om att jag vill ha barn. men jag har aldrig haft det där bebissuget som vissa har, eller den där längtan, men jag har på senaste tiden, då vi aktivt försökt att bli gravida, känt den där längtan. Sen ska jag inflika att jag vill ha mitt och min mans barn, inte barn till vilket pris utan "hans" barn.

Jag är 31år och det känns som nu eller aldrig. Jag och min har ett fantastiskt rikt och underbart liv, utan barn. Vi har ett stort socialt umgänge, och det är klart att jag fattar att det kommer att bli annorlunda, men all förändring behöver inte vara negativ
Jag är redo för ett nytt kapitel i mitt liv, de flesta av våra vänner har, väntar, eller försöker få barn. Det är lika bra att haka på tåget så är vi flera i samma sits och pubkvällarna och de sena middagarna ute får bytas mot TP och grillad korv

Visst är det otroligt skrämmande men också vansinnigt spännande, klart att man inte kan veta vilken slags förälder man blir men jag har aldrig jobbat som bibliotekarie och trots det håller jag på och avslutar en 5årig uni utb för att bli just bibliotekarie.

Det är ju för att vi har ett sådant underbart liv som jag känner att vi är redo för att försöka få ett barn, så om gud vill, äggen lossnar och spermierna simmar så kanske vi också får bli föräldrar!

Jag har inte heller haft något bebissug...vilket är bra eftersom min BM bestämt att han absolut inte vill ha fler barn. Det känns helt OK nu, men naturligtvis undrar jag om det kommer en dag när jag ångrar det!

Tack för intressanta svar!
Kan man grubbla sig fram till vad man vill i den här frågan eller ska man bara vänta och se om "suget" kommer om ett par år?

Jag tänker som så att vissa saker i livet ska man itne fundera så mycket över, man kan ändå inte fundera ut iförväg hur det ska bli.

Känner man att "nej, aldrig barn" ska man givetvis inte slänga kondomen men annars är det bara att kasta sig ut, trygg i förvissningen om att de flesta faktiskt tycker att barnen är det bästa som hänt dem i livet.

Den som funderar över om man "kommer bli en bra mamma" har alla förutsättningar att bli det också.

Personligen slapp jag fundera i förväg eftersom "vi blev med barn" och tur var väl det, hade jag hunnit fundera färdigt hade vi nog aldrig skaffat barn! Jag hann aldrig längta men idag har jag väldigt svårt att tänka på mitt liv utan barnen. Och nu dröjer det inte många år innan det bara är jag o maken igen!

Jag hör till dem som väntat utan att fundera så mycket på det, och långt efter att jag hittat rätt pappa till ev barn. Vi riskerar såklart att vänta för länge, vi är verkligen inte unga längre. Enklast hade det såklart varit (och fortafarnde är det så) om det "bara blev" - så vi slapp ta ställning i förväg - för välkommet vore ett barn såkalrt. Det är bara så mycket annat jag fortfarande vill. Och rationellt vet jag att det inte funkar så att man kan bestämma tiden själv. Men att gå från ord till handling, ja, våra förutsättningar i tid och så ändras lite senare i år, så då kanske! Om vi hsr tur.

Jag är också en sån där tjej som aldrig velat ha barn tidigare. Jag har faktiskt knappt ens tyckt om barn, inte förrän mina närmaste vänner skaffade barn och jag lärde känna honom från liten liten bebis till nu när han är 6 år gammal har jag känt att jag faktiskt verkligen tyckt om ett barn. Nej jag är inte hjärtlös jag har bara svårt för att inte kunna resonera mig fram till vad som ska eller inte ska göras, och det går ofta inte med små barn.

Nu när jag ändå har fått en liten kompis i den här lille killen så har mina ögon öppnats och fler i bekantskapskretsen har ju fått barn under de senare åren. Det är helt klart en vanesak! Nu kan jag ju sitta och mysa lite och läsa en saga eller två för mina andra kompisars barn också. :)

För tre år sedan träffade jag min blivande man, han hade haft ett förhållande och varit "plastpappa" i några år så han var van vid barn. Men när vi träffades så började han själv känna att han ville ha egna barn. Och jag var fortfarande lite i chock. Men mer och mer kände jag att det är nog rätt att vi ska ha barn så småningom. Nu gifter vi oss i juli och jag vågar knappt erkänna det, men efter det kommer vi börja försöka skaffa barn! Det är läskigt, helt omvälvande men otroligt nog helt rätt. Jag ser på min blivande och vet att han kommer bli den bästa pappan i världen. So what om jag inte längtat hela mitt liv efter barn, det är ju bara för att jag inte haft rätt person att göra det med! :)
Tror dessa saker måste ta den tid det tar, inte stressa bara för att "det börjar bli dags". Jag fyller 33 om två veckor.