det här med barn - så svårt!

och vice versa skrev jag också

Jag är nog lite halvöppen i frågan. Är inte sämre än att jag kan öppna mig! Som sagt kan inte av oss veta vad som är det fullkomliga!

Tack för att jag får ha mina åsikter!!!! Men det verkar ändå känsligt i ditt sätt o skriva, men det kanske beror på "behov" av att behöva försvara sig.

Men nu lämnar jag detta. Ha det så bra!!

Jag tror att det fullkomliga är olika saker för olika personer. För en del är det att få barn, för en del är det att inte få barn. Vissa måste bestiga Himalaya för att tycka att livet varit fullkomligt, medan andra tycker att det är en tillräckligt stor utmaning att åka bergbanan på Liseberg. Det viktiga är att man hittar sin egen väg och att man respekterar både sitt eget och andras val. 

Jag har inget behov att försvara mig själv, speciell inte när det gäller personer online som inte vet något om mitt liv IRL. Däremot har jag ett behov av att försvara gruppen friviliigt barnfria människor mot alla de fördomar som florerar kring barnfrihet och de som väljer bort föräldraskap. Det brukar ofta handla just om att man kommer att ångra sig och bli bitter senare i livet, att man inte har ett fullkomligt liv innan man blir förälder osv. Jag menar att det inte stämmer. Barnfrihet är ett genomtänkt val. Föräldraskap är däremot inte alltid ett genomtänkt val. Att utgå från att barnfria skulle bli bittra senare i livet eller inte ha fattigare liv än föräldrar, det stämmer helt enkelt inte. 

Jag vill gärna visa för personer som är tveksamma inför föräldraskapet att det faktiskt går utmärkt att leva ett fullödigt och lyckligt liv utan barn. Det betyder inte att jag tror att det är rätt för alla att vara utan barn. Tvärtom. Jag tror att de allra flesta vill ha barn. Men det vore sorgligt om någon tveksam person skulle tro att ett barnfritt liv alltid är tomt och tråkigt och leder till att man blir sur och bitter senare i livet. 

Vi skrev rakt att kyrka och fest var barnfritt. Två som reagerade som vi pratade med. En sa att hon skulle ta med barnet i alla fall för de hade ingen barnvakt sa hon 2 månader innan..Så hon är faktiskt inte min vän idag.

Vänta inte för länge!
Efter 38 har du bara 5 % chans att bli gravid!
Det är alldeles för lite information om det i samhället idag!

Ville bara tala om att sedan jag postade i den här tråden så har jag faktiskt blivit gravid( v13), och jag är fortfarande lite rädd

MEN jag ser framemot av den här förändringen nu, mer än jag trodde. Jag drömmer drömmar om hur jag skyddar mitt barn, ett barn jag inte känner och som ser ut som en glödlampa med armar och ben, redan nu har anknytningen börjat( enligt min psykolog moster). Jag tror att jag( min man har ju liksom inte tvekat som jag har) kommer att vara bra på det här, det finns liksom i mig redan, fast jag inte visste det.

Vad vill jag säga med det här då? Jo vet man att man vill ha barn, men inte tycker att den rätta" längtan" infinner sig, så då tror jag att man ska hoppa och lita på sin egen kropp och sitt eget sinne. Det verkar iaf som mitt psyke vet mer om min barnlängtan än jag visste

Visst är jag fortfarande rädd, men att vara både rädd och lycklig är ett sundhetstecken, det betyder att man är medveten om att föräldrarskapet faktiskt är lite tudelat att allt är inte svart och vitt.