det här med barn - så svårt!

Jag är precis som shakynose ganska övertygad om att jag vill ha barn. men jag har aldrig haft det där bebissuget som vissa har, eller den där längtan, men jag har på senaste tiden, då vi aktivt försökt att bli gravida, känt den där längtan. Sen ska jag inflika att jag vill ha mitt och min mans barn, inte barn till vilket pris utan "hans" barn.

Jag är 31år och det känns som nu eller aldrig. Jag och min har ett fantastiskt rikt och underbart liv, utan barn. Vi har ett stort socialt umgänge, och det är klart att jag fattar att det kommer att bli annorlunda, men all förändring behöver inte vara negativ
Jag är redo för ett nytt kapitel i mitt liv, de flesta av våra vänner har, väntar, eller försöker få barn. Det är lika bra att haka på tåget så är vi flera i samma sits och pubkvällarna och de sena middagarna ute får bytas mot TP och grillad korv

Visst är det otroligt skrämmande men också vansinnigt spännande, klart att man inte kan veta vilken slags förälder man blir men jag har aldrig jobbat som bibliotekarie och trots det håller jag på och avslutar en 5årig uni utb för att bli just bibliotekarie.

Det är ju för att vi har ett sådant underbart liv som jag känner att vi är redo för att försöka få ett barn, så om gud vill, äggen lossnar och spermierna simmar så kanske vi också får bli föräldrar!

Ville bara tala om att sedan jag postade i den här tråden så har jag faktiskt blivit gravid( v13), och jag är fortfarande lite rädd

MEN jag ser framemot av den här förändringen nu, mer än jag trodde. Jag drömmer drömmar om hur jag skyddar mitt barn, ett barn jag inte känner och som ser ut som en glödlampa med armar och ben, redan nu har anknytningen börjat( enligt min psykolog moster). Jag tror att jag( min man har ju liksom inte tvekat som jag har) kommer att vara bra på det här, det finns liksom i mig redan, fast jag inte visste det.

Vad vill jag säga med det här då? Jo vet man att man vill ha barn, men inte tycker att den rätta" längtan" infinner sig, så då tror jag att man ska hoppa och lita på sin egen kropp och sitt eget sinne. Det verkar iaf som mitt psyke vet mer om min barnlängtan än jag visste

Visst är jag fortfarande rädd, men att vara både rädd och lycklig är ett sundhetstecken, det betyder att man är medveten om att föräldrarskapet faktiskt är lite tudelat att allt är inte svart och vitt.

Jag har iaf kommit fram till att det spelar ingen som helst roll hur man planerar, det blir i alla fall inte som man tänkt sig. När jag skrev sist så var jag lycklig, rädd och otroligt naiv.
En graviditet senare så har jag vuxit på sätt som jag itne trodde var möjligt och som jag önskar att jag sluppit. Vår dotter föddes 12 veckor för tidigt i en dramatisk förlossning där både jag och hon var väldigt illa där an. Vi har sen slitis mellan hopp och förtvivland för att tillslut få veta att vår dotter kommer att klara sig men att hon har ett väldigt ovanligt syndrom. Nu är hon 7 månader( 4m korr)och jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte anser att jag börjat leva förens nu. Jag som var så rädd för att allt skulle förändras fick ett barn som vände upp och ner på vårt liv och tack vare henne så kommer vårt liv att vara helt annorlunda, vi är ute på helt främmande mark. Vi måste ändra våra liv, inte bara vanligt oh vi kan inte gå på bio när vi vill-ändra. Utan verkligen ändra allt! Men jag är inte rädd längre, inte ens för det. Det är lugnt så länge vi får ha vår dotter hos oss och så länge hon får vara frisk så kan de skicka mig till månen

Dessutom har jag upptäckt att jag älskar att vara mamma och gårna vill ha en 2-3 till om jag kan!