det här med barn - så svårt!

TS citat: "... men att inte skaffa barn och på sätt och vis hamna "utanför" normen och utanför det sätt som de allra flesta lever på känns inte lockande heller"

Detta (se ovan) måste vara den allra sämsta anledningen i hela världen att "skaffa" barn...

Jag tror att man känner på sig när man är redo eller att man inte vill ha barn alls??
Har alltid vetat och längtat att få bli mamma. Att få möta ens barn är såå häftigt. (kan ej beskriva med ord)
Det är en gåva att kunna få barn, Min dotter lyser upp min vardag + helger. Kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Kanske för att jag själv har många syskon.
Lycka till med vad du än gör...det blir nog bra ändå....vilketsom...känn efter...vad känns rätt?
Men du har många år till att tänka på saken 

Its better to know than forever wonder... (never too late to adopt)

=)
 

Hur resonerar du då? TS var över 30 när hon startade tråden (vilket förövrigt var ett år sedan) och hur mycket över specificerade hon inte. (Eller så har jag missat det i något meddelande senare i tråden.)
Efter 30 blir det svårare att få barn så det blir ju inte särskilt många år att fundera, kan jag tycka. Säg att hon var ett par år över 30 då, ytterligare ett år äldre nu och sedan får man räkna med att det kan ta tid från det man börjar försöka och fram till det lyckas, om man börjar så sent. Då är man snart närmare 40 än vad man tror.

såg inte att tråden var gammal. jag är ny på bt. =)

Okej. Det står i alla fall över varje inlägg (även trådstarten) vilket datum som inlägget är postat. Och förutom dina och mina så är alla andra från våren 2010, som du kanske ser  nu?  

Undrar om det är någon här i tråden som kommit fram till nåt på ett år?

Nej, det är aldrig ett bra ekonomiskt, karriärsmässigt drag att skaffa barn, det kommer man aldrig ifrån.
Vi har också väntat och väntat på att det perfekta tillfället ska komma dåa llt bara klaffar och är perfekt, men känner mer och mer att det helt enkelt bara får hända och sen får vi ta det som det kommer och acceptera den verkligheten. Självklart komemr det bli förändringar, vi reser väldigt mycket och på ganska fysiska resor så det kanske man får tänka om, men som någon tidigare sa så kan man resa runt i Sverige, bila, tåga campa och så vidare, det behöver inte vara Thailand eller Karibien under ett par år av ens liv.

Vi vill bägge ha barn och känner att nu har vi snart väntat nog...men bröllop först ;)

Okej. Det står i alla fall över varje inlägg (även trådstarten) vilket datum som inlägget är postat. Och förutom dina och mina så är alla andra från våren 2010, som du kanske ser  nu? 
--------------------------------------------------------------------------------------------

mmm ser det nu! tänkte inte alls och kolla på datumen...my bad!  

Hahaha!!
Jag läste bara de första 3 - 4 sidorna innan jag skrev mitt inlägg och kollade inte på datumen :D

Tur att det är ett ämne som är ganska tids-orelevant :)

Jag har iaf kommit fram till att det spelar ingen som helst roll hur man planerar, det blir i alla fall inte som man tänkt sig. När jag skrev sist så var jag lycklig, rädd och otroligt naiv.
En graviditet senare så har jag vuxit på sätt som jag itne trodde var möjligt och som jag önskar att jag sluppit. Vår dotter föddes 12 veckor för tidigt i en dramatisk förlossning där både jag och hon var väldigt illa där an. Vi har sen slitis mellan hopp och förtvivland för att tillslut få veta att vår dotter kommer att klara sig men att hon har ett väldigt ovanligt syndrom. Nu är hon 7 månader( 4m korr)och jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte anser att jag börjat leva förens nu. Jag som var så rädd för att allt skulle förändras fick ett barn som vände upp och ner på vårt liv och tack vare henne så kommer vårt liv att vara helt annorlunda, vi är ute på helt främmande mark. Vi måste ändra våra liv, inte bara vanligt oh vi kan inte gå på bio när vi vill-ändra. Utan verkligen ändra allt! Men jag är inte rädd längre, inte ens för det. Det är lugnt så länge vi får ha vår dotter hos oss och så länge hon får vara frisk så kan de skicka mig till månen

Dessutom har jag upptäckt att jag älskar att vara mamma och gårna vill ha en 2-3 till om jag kan!

Oh hjälp! Otroligt tråkigt att höra att du fått kämpa så! Samtidigt är det ju fantastiskt att ni båda har klarat er, så det gör mig hjärtevarm!