det här med barn - så svårt!

Jo men många stirrar sig ju blind på stressen och det negativa.

Detta missar man om inte skaffar barn.

Stoltheten, Gud vad man känner sig stolt när ungen lyckas med något! Även om det bara är att snyta sin nos.

Kärleken: Jag vet inte vad det är med barn, men när man är innerligt trött på att sova på lego och kladdiga fingarar i håret så lyckas de alltid säga det rätta orden. Jag älskar dig, du är världens bästade.

Jag var plastmamma i nio år, från pytte till ung man och han var mitt barn fullt ut i mitt hjärta.

Jag vill uppleva detta igen, skriken, skiten, spyorna, skratten, glädjen och morgonmysen, kramar, jag menar allt.

Jag är en av de få som inte lämnar tillbaka skrikande ungar till sina föräldrar i min vänkrest, jag kollar först om jag kan fixa problemet innan jag lyfter över kotten.
Jag verkligen saknar att vara livsguide till ett litet barn, att låta min kärlek vara något som vattnar en ung själ att min kunskap är dess gödsel, det som kommer växa honom eller henne stor.

Allt jag get till ett barn får jag tillbaka 1000 falt, ont som gott, det jag som förälder som kan välja vilket det blir.

Och ja, jag ska ha barn med min blivande make, han tycker det är tid nog att hans dotter ska bli stora syster.

Jag och maken tillhör de som valt att avstå från att bli föräldrar. Ingen av oss har någon som helst längtan efter barn. Jag har aldrig heller varit typen som tyckt om barn - suttit barnvakt till kompisars barn osv.

För oss är det helt rätt. Det finns så mycket annat som fyller våra liv, och barn skulle bara kännas begränsande. Lyckligtvis har vi båda syskon som har barn, så även om våra föräldrar skulle önska att även vi reproducerade oss så är barnbarnsfrågan löst av andra.

Vänta inte frö länge! Efter 38 år sålder har du bara 20 % chans att bli gravid sen sjunker siffran drastiskt!

Jag saknar att ingen tar upp frågan i medaia för jag känner massor av par som väntar och som snart är 40.

Man kan nog fundera i evigheter tills det är för sent om det skulle vara så....det är nog bara att bestämma sig, du kan ju aldrig veta hur det kommer att bli, hur ditt liv kommer att ändra sig. För det kommer det göra.....
Själv tillhör både jag och min sambo de som ville skaffa barn rätt tidigt, jag va 23 och han 25 när vår dotter föddes, jag ångrar inte vårt beslut ännu!
Nu när våra vänner börjar få barn är våra redan lite stora :) Det vi inte kunde göra för några år sen när vännerna var igång kan vi börja göra nu igen....och de får känna på hur det är att vara småbarnsförälder :) med allt vad det innebär....

Long engagement skrev 2010-03-28 01:16:47 följande:

Mina respektive innan denna mannen lovade att vi skulle skaffa barn och sedan tog de tillbaka löften.

Så jag är 34 och inte fått ett eget barn ännu och allt jag vill är att få hålla ett eget knyte.

Mormor fick barn när hon var 38 och en annan i familjen klarade 42 för första och fick tre barn...

Oj va jag känner igen mej här i vissa inlägg. Min man och jag har varit ett par i ca 10 år, varit gifta nu i 1 1/2 år. Många frågor har det blivit genom åren om inte vi ska skaffa barn, inte allra minst efter bröllopet.

När vi träffades så sa jag att jag vill inte ha barn före jag är 30 och han sa att han vill ha barn före han är 40, jag fyller i år 32 och min man 42, så det gick inte riktigt ihop från början vi vet ju bägge att vi vill ha barn ihop någon gång i framtiden frågan är bara när, jag blev av med jobbet sista jan och visste att jag skulle gå arbetslös så vi la pratet om barn på hyllan, sa att ja om ca 2 år får vi nog se till och få till något så det inte blir alldeles för sent, vi har väl inte diskuterat det på riktigt tidigare förrän nu sista halvåret. Nu hade jag tur och hittade ett nytt jobb som jag började med 1 mars, så nu kan jag inte "skylla" på att jag måste hitta ett jobb först, men nu känns det inte som man kan bli gravid med en gång på nya jobbet utan vänta ca 1 år och då rullar tiden på. Har inte känt barnlängtan så tidigare men gjorde det faktiskt första gången på riktigt i söndags när jag var på dop och prästen höll upp den lilla, då kom det någon konstig känsla i kroppen, tror att det kan vara ett tecken på att man börjar bli redo, annars är vi väldigt bekväma av oss att kunna göra precis vad man vill, sova när man vill osv.

Blev lite långt det här... men kul att läsa om fler i samma sits.

Ska tilläggas att man vill ju "planera in" när det ska hända men sen vet man ju folk som har försökt i flera år utan att lyckas och det är ju också hemskt.

Lajsan sen kan det hända som två av mina kompisar, de gifte sig och tänkte att nu börjar det väl bli dags att försöka så kanske det tar ett år eller så (hon hade ätit p-piller hur länge som helst).
I stort sett på "första försöket" efter att hon slutat med pillren så blev hon gravid, så de hade inte riktigt så lång tid de trott. Istället för ett år och nio månader så hade de bara nio månader. Ibland träffar det rätt direkt. ;)

Om man såg endast det negativa med allting skulle man ju inte göra något.

Herre Gud, vem orkar egentligen med stressen, tandagnisslande och alla problem runt ett bröllop?

Om vi bara såg det negativa, så skulle vi ju inte gifta oss.

Det samma är med barn, fokusera på det negativa endast och man vill inte ha dem.

Fokusera på det posetiva och barn låter som en självklar del av livet.

Och jag lite annorlunda, jag saknar nattvaken, att få vara någons stora trygghet, att vara behöv och kunna älska någon villkorslöst.