det här med barn - så svårt!

Jag är också en sån där tjej som aldrig velat ha barn tidigare. Jag har faktiskt knappt ens tyckt om barn, inte förrän mina närmaste vänner skaffade barn och jag lärde känna honom från liten liten bebis till nu när han är 6 år gammal har jag känt att jag faktiskt verkligen tyckt om ett barn. Nej jag är inte hjärtlös jag har bara svårt för att inte kunna resonera mig fram till vad som ska eller inte ska göras, och det går ofta inte med små barn.

Nu när jag ändå har fått en liten kompis i den här lille killen så har mina ögon öppnats och fler i bekantskapskretsen har ju fått barn under de senare åren. Det är helt klart en vanesak! Nu kan jag ju sitta och mysa lite och läsa en saga eller två för mina andra kompisars barn också. :)

För tre år sedan träffade jag min blivande man, han hade haft ett förhållande och varit "plastpappa" i några år så han var van vid barn. Men när vi träffades så började han själv känna att han ville ha egna barn. Och jag var fortfarande lite i chock. Men mer och mer kände jag att det är nog rätt att vi ska ha barn så småningom. Nu gifter vi oss i juli och jag vågar knappt erkänna det, men efter det kommer vi börja försöka skaffa barn! Det är läskigt, helt omvälvande men otroligt nog helt rätt. Jag ser på min blivande och vet att han kommer bli den bästa pappan i världen. So what om jag inte längtat hela mitt liv efter barn, det är ju bara för att jag inte haft rätt person att göra det med! :)
Tror dessa saker måste ta den tid det tar, inte stressa bara för att "det börjar bli dags". Jag fyller 33 om två veckor.

Lajsan sen kan det hända som två av mina kompisar, de gifte sig och tänkte att nu börjar det väl bli dags att försöka så kanske det tar ett år eller så (hon hade ätit p-piller hur länge som helst).
I stort sett på "första försöket" efter att hon slutat med pillren så blev hon gravid, så de hade inte riktigt så lång tid de trott. Istället för ett år och nio månader så hade de bara nio månader. Ibland träffar det rätt direkt. ;)

Att se möjligheter istället för hinder!
Just det där "vi kan inte göra det för vi har småbarn"-tänket sätter nog griller i huvudet på många. Men det är ju just bara en inställning som man som förälder har (eller inte har).

Mina goda vänner var på middag och fest med lille bebisen efter 14 dagar. Visst stannade de inte så länge för de var trötta etc, men de dök upp! Ett par andra bekanta drog iväg på fjällvandring med sin tre månaders bebis. Visst valde de att sova i fjällstugorna istället för tälta den gången, men inte gången efter när barnet var dryga året.

När jag själv var liten så var både jag och min bror alltid med på diverse kalas, man somnade ju aldrig så bra som när man blev nerbäddad i nåns stora säng medan festen höll på för fullt brevid. Och blev man rädd av mardrömmar så var det inte bara två som kunde trösta utan kanske 12 stycken vuxna.

Att man inte kan leva sitt liv bara för att man har barn är nog en inställningsfråga. Sen att man kanske får andra värderingar med barn i bilden och att man kanske inte är ute med barnet på krogen till kl 05 är väl en annan sak. Men då kan man turas om att gå ut och ha en barnvakt de gånger man vill gå tillsammans. Barn som "måste ha tyst" för att kunna sova har oftast fått lära sig det av föräldrarna. Som _tror_ att det måste vara tyst och hemma i egen säng.. Jag har både upplevt själv och sett motsatsen.

Sorry för att svaret mer var till kommentarerna än TS inlägg.. :)