det här med barn - så svårt!
Jag är också en sån där tjej som aldrig velat ha barn tidigare. Jag har faktiskt knappt ens tyckt om barn, inte förrän mina närmaste vänner skaffade barn och jag lärde känna honom från liten liten bebis till nu när han är 6 år gammal har jag känt att jag faktiskt verkligen tyckt om ett barn. Nej jag är inte hjärtlös jag har bara svårt för att inte kunna resonera mig fram till vad som ska eller inte ska göras, och det går ofta inte med små barn.
Nu när jag ändå har fått en liten kompis i den här lille killen så har mina ögon öppnats och fler i bekantskapskretsen har ju fått barn under de senare åren. Det är helt klart en vanesak! Nu kan jag ju sitta och mysa lite och läsa en saga eller två för mina andra kompisars barn också. :)
För tre år sedan träffade jag min blivande man, han hade haft ett förhållande och varit "plastpappa" i några år så han var van vid barn. Men när vi träffades så började han själv känna att han ville ha egna barn. Och jag var fortfarande lite i chock. Men mer och mer kände jag att det är nog rätt att vi ska ha barn så småningom. Nu gifter vi oss i juli och jag vågar knappt erkänna det, men efter det kommer vi börja försöka skaffa barn! Det är läskigt, helt omvälvande men otroligt nog helt rätt. Jag ser på min blivande och vet att han kommer bli den bästa pappan i världen. So what om jag inte längtat hela mitt liv efter barn, det är ju bara för att jag inte haft rätt person att göra det med! :)
Tror dessa saker måste ta den tid det tar, inte stressa bara för att "det börjar bli dags". Jag fyller 33 om två veckor.