det här med barn - så svårt!

Har inte orkat läsa igenom tidigare inlägg. Men iaf så är jag 27 år och har en dotter på 19 månader.
Januari/februari 2008 tänkte jag att det skulle vara ett sjuhelvetes år (moget, ja) och vi bokade bl.a. in en Thailandssemester i juli månad med 2 killkompisar. En fredag festar vi, på måndag kissar jag på stickan. Jag bara gråter och säger att jag ska göra abort, i 3 min. Sen vänds min värld upp och ner och allt cirkulerar runt bebben, lyckan var total! Om man ska skaffa barn eller inte är ett sjukt stort beslut att ta bara sådär. Jag tror man måste vara i situationen för att veta hur man vill ha det. Jag´ångrar nig inte för en sekund! Och 1 natt har vi suttit uppe med henne, det var för 5 månader sen och då sket och spydde hon hela natten, annars har vi sovit som stockar allihopa, fast jag ammade i 10 månader. Det blir vad man gör det till många gånger.

Är inte det i väldiga extremfall som man ångrar sina barn...? Har ingen erfarenhet själv av den sortens känslor men har svårt att föreställa mig.

En minoritet ja.

Slå mig inte nu. Men jag tror ändå, att hur lyckliga ni än må vara, det finns fickor i er som aldrig kan fyllas ut utan barn. Visst kan ni vara lyckliga på ert vis, men känslan av ett eget barn kan nog inte ersättas.
Och de människor som jag känner som är gamla o barnlösa har varit extremt svåra männsikor o ha o göra med. Men det är MIN erfarenhet och ni kommer säkert att ha tusenmiljarder åsikter om det...

Men du kan ju inte veta om din lycka varit fullkomlig förrän du fått barn, o vice versa egentligen! Livets stota gåtor!!

stora

Jag hade ett fantastiskt bra liv innan barn och hade säkert kunnat forstätta med det, det är bara det att allt förändrades till andra sorters känslor!

Alltså jag menar inget illa med det, utan man kan ju faktiskt inte veta vad som är "bäst" förrän man har upplevt alla sorters känslor, om du färstår vad jag menar!?

NEJ, det är fortfarande inte så jag menar. Jag menar fortfarande att vi inte kan veta vad som är bäst förrän man har UPPLEVT alla olika känslor. Jag kanske hade kommit upp ett steg i min lycka även utan barn. Och ingen människa kan nå det jag pratar om och veta vad som egentligen är bäst. Det jag menar med att det är livets stora gåta. Det är kanske svårt att förstå vad jag menar men snälla sluta förvränga det.

och vice versa skrev jag också

Jag är nog lite halvöppen i frågan. Är inte sämre än att jag kan öppna mig! Som sagt kan inte av oss veta vad som är det fullkomliga!

Tack för att jag får ha mina åsikter!!!! Men det verkar ändå känsligt i ditt sätt o skriva, men det kanske beror på "behov" av att behöva försvara sig.

Men nu lämnar jag detta. Ha det så bra!!